FLERDIMENSIONELLT. “Jag talar om värk då jag anser att all emancipation – både den fysiska och psykiska – är i olika grader smärtsam”, skriver Melker Garay.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Denna målning är ingen målning. Jag skulle vilja säga så men det är lönlöst. Den finns i en kontext som tvingar den att bli en målning. Den är dömd att vara det. Den kan inte träda ut ur sig själv och bli något annat. Fångad är den. Inklämd och instängd i en tvingande omständighet. Vilket osökt får mig att tänka på Goethes ord: Först i begränsningen visar sig mästaren.
Jag har gjort denna tredimensionella målning i ett försök att tränga ut ur den förment ofrånkomliga tvådimensionaliteten där allt är platt. Den materiella plattheten ingår i den traditionella definitionen på bildkonst och utifrån denna platthet skapar man illusionen av djup. Illusionen är med andra ord bildkonstens utmaning och möjlighet.
Som bekant begränsar sig inte illusionen som fenomen till endast det tvådimensionella utan finns i alla tänkbara dimensioner. För där det finns tanke finns även illusion. Men möjligen är det inte bara illusionen som intresserar mig i denna målning utan också fantasins obändiga kraft. Att ständigt överskrida. Att djärvt trotsa det omöjliga. Att spjärna emot och betvivla det givna. Det givna i dubbel bemärkelse. Det givna som man har fått till sig av det som är stipulerat, den så kallade normen – den som på samma gång är vägledande och kvävande. Men även det givna som har sina grund i ens egna medvetna och omedvetna beslut – frivilliga såväl som ofrivilliga.
I detta verk finns en värk. Som kommer av att lager efter lager håller på att brista, spricka, krackelera. Visst hör man ljudet från det, och snart faller något till golvet. I fantasin sker detta. Åtminstone i min. Kanske även i betraktarens, om denne nu vill träda in i målningen på samma sätt som jag väljer att göra. Ett verk har ju många ingångar, både små och stora, synliga och osynliga, tillåtna och otillåtna. Jag talar om värk då jag anser att all emancipation – både den fysiska och psykiska – är i olika grader smärtsam.
Det är förklaringen till att man kan se slitningarna på ytan; den långsamma söndringen som uppstår när kloten ivrigt och enträget försöker att frigöra sig från den förhärskande plattheten; en platthet som i sin tur lika ivrigt och enträget försöker hålla kvar det som aldrig kan hållas kvar. Klotet som vägrar att försvinna in i den platta ytans förkrossande anonymitet.
Ja, så vill jag se på denna målning eller kanske borde jag säga skulptur. En skulptur som vill göra sig fri från dess påtvingade former. Det vill säga bejaka det som inte fick bejakas: Att få falla sönder.
melker.garay@opulens.se
