EXPROPRIERING. “Spänningen i gränssnittet mellan religion och sex, plus kultens exklusivitet och hemlighetsmakeri gjorde att tantra blev i särklass intressant för skönlitterära skildringar.” Elena Dahl berättar om hur importen av tantra i vår del av världen påverkat nya religioner, magiska system, hälso- och sexläror liksom sekulära narrativ.
Tantra anlände från Indien under 1800-talets första hälft ombord på brittiska koloniala skepp. Missionären William Ward, som studerat denna för européer ytterst exotiska lära med skräckblandat intresse, ansåg att den handlade om ”dyrkande av en naken kropp”. Hans beskrivning från 1817 sätter fokus på det som än i dag inte upphör att fascinera, men samtidigt innehåller den ingen detaljerad skildring av en tantrisk ritual, då det, enligt honom, skulle vara opassande för kristen publik.
De första tantriska texterna omnämndes 1832 av HH Wilson, som ville berätta om ”left-hand worshippers of the Goddess”. Några år senare beskrev fransmannen Eugène Burnouf ”de löjliga och obscena riterna” som skulle vara en tantrisk ritual. Tantra stämplades som ”svartkonst när den är som smutsigast” och ”en veritabel djävulsdyrkan”. Försedd med denna etikett, mottogs den med en explosiv blandning av fascination och avståndstagande, ibland hycklad vämjelse. Anledningen var en – förvisso i verkligheten existerande, men i praktiken sällan förekommande – rituell förening mellan en tantrisk adept, eller yogi, med en kvinna som fick agera ställföreträdande Gudinna (kallad Devi, Shakti, Girija, Kula, Kundali, Chamunda etc, beroende på grenen), men också samlandet av kroppsliga vätskor, för offer, och även konsumtion. Kontrasten mot kroppens roll i den rådande västerländska religiösa berättelsen blev av förståeliga skäl ganska magstark. Ritualen sågs av kritikerna i bästa fall som bisarr, i värsta fall som blasfemisk.
Spänningen i gränssnittet mellan religion och sex, plus kultens exklusivitet och hemlighetsmakeri gjorde att tantra blev i särklass intressant för skönlitterära skildringar. Författaren Edward Sellon, mest känd för sina pornografiska berättelser, beskrev 1870 den tantriska ritualen som en ”sexorgie”. Denna beskrivning blev en standardbild i senviktoriansk England. Vad både beundrarna och belackarna glömt, eller valt att bortse ifrån, var att tantrisk sex förekom i verkligheten ytterst sällan. Den fanns i starkt reglerad form enbart inom Kaula tantra, dessutom bara i dess norra gren, Uttaramnaya. De övriga tre grenarna, den östra, västra och södra, i likhet med samtliga icke-Kaula tantriska traditioner, var i total avsaknad av sexuella liveinslag.
Men inte ens inom Kaula var rituell sex någon självklarhet. För adepten, som alltid var en man som inte ansågs vara mogen, ersattes maituna (rituell sex med en yogini, eller duti, i vars kropp Gudinnan nedkallats) med symboler, som speciellt hoptvinnade blommor eller meditation över Gudinnans lotusfötter. På samma vis kunde madya (vin), även den en del i den tantriska Panchamakararitualen, bytas ut mot ko- eller kokosmjölk, och en annan för en hindu kontroversiell ingrediens, mamsa (kött), ersättas med ingefära eller vitlök. Oaktad grad av missuppfattningar fastnade tantra i västerländskt medvetande just på grund av förekomsten av rituellt sex.
“Tantra” betyder ”väv”. Tantra kan tolkas som ett system där filosofin och ritualen går samman och inte kan skiljas från varandra med mindre att båda faller platta på marken. Det handlar om en ca 1 500 år gammal tradition som, enligt tantraforskaren André Padoux, sprang ur Veda. Med all sannolikhet skedde detta på indisk mark, och den hör till hinduismen nu som då. Religionshistorisk forskning påvisar ingen koppling mellan tantra och äldre civilisationer som Mohenjo-Daro eller Harappa, som funnits på indiskt område före hinduismens ankomst. Tantra utgör sålunda inte någon ”ursprunglig” religiös kult med rötter i ”primitiva”, eller förhinduiska, religioner, som en del vill tro. Tantriska samfund använder sanskrit som ritualspråk, är initiatoriska (utlärande) och hemliga. Den handlar om en hinduisk esoterisk lära som uppstått i isolerad miljö och lärs ut muntligt av en guru som inte är lätt att få tag på. Så var det åtminstone när européer kom i kontakt med tantra.
Omvärlden, väst speciellt, vill se hinduismen som ett enhetligt system med gemensam filosofi och ett fast panteon med överensstämmande specialiseringar och hierarkier. Vi förväntar oss samma struktur inom hinduismen som i andra för oss kända icke-abrahamitiska religioner, till exempel den gamla grekiska med Zeus i högsäte, eller inom asatron som toppas av Oden. Vem är huvudguden inom hinduismen? Svaret är att det beror på. Inom den vishnuitiska traditionen är det Vishnu, inom hinduismens andra huvudtradition, shivaismen, är det Shiva. Även dyrkandet av Brahman, alltets själ som gudarna blott är masker av, förekommer. Inom den mindre vanliga shaktismen är det Gudinnan, eller Devi, som är huvudgudomen, vilket ger shaktismen en speciell ställning, starkt uppmärksammad av den religiösa och esoteriska västvärlden.
Devi dyrkas under många namn. Alla övriga gudar och gudinnor sitter vid hennes fötter. Hinduismens presentatörer gör oss uppmärksamma på dess exceptionella tolerans, som snarare är ett inkluderande av religiös mångfald, då dyrkan sällan begränsas till den egna traditionen. En pilgrim kan under samma tur besöka flera delar av det religiösa landskapet där gudar dyrkas i deras olika aspekter och kanske även intar en annan plats inom hierarkin än den som hen är van vid i sin hemmatradition. Även ritualen varierar, men inget av detta verkar störa troende.
Hinduiska gudar kan pendla mellan högsätet och en mindre framträdande plats, allt efter landskap och tradition. Shiva kan vara gift med Durga, Kali eller självaste Tripura Sundari (”De tre världarnas skönhet” inom en av traditionerna inom shaktismen), primärgudinnan. De specifikt tantriska panteonerna förfogar vanligtvis över ett något begränsat antal gudar, även om tillägg som saknar motstycke (som till exempel Para, Parapara och Apara, en gudinnetriad inom den tantriska traditionen i Kashmir) kan förekomma. Samtidigt som en mainstreamgudom kan multipliceras till antal. En av traditionerna dyrkar tolv stycken Kalis.
I ett annat tantriskt system dyker Vishnu upp som en konstellation av tre ”Vyuhas”. Antalet kopior kan också vara oändligt. Komplexiteten verkar vara skenbar fast den inte är enbart dekorativ. De olika traditionerna är både geografiskt och socialt bundna, alternativt kan de stå för spännande alternativ på det religiösa smörgåsbordet.
Tantras ankomst till Europa kan jämföras med en lätt berusad gästs som beter sig olämpligt på en traditionell städad middag för jämna par. Några i sällskapet blir entusiastiska och vill konversera, gästen omringas, och värdfolket, i tysthet suckande, låter det ske. Precis som gästen som tar omgivningen med storm, kom tantra till väst för att stanna. Den kunde däremot inte hållas i en glasmonter försedd med en varnande etikett. Montern öppnades, innehållet spriddes och landade inom det västerländska livet där det trängde in och påverkade. Det handlar inte bara om sex- och hälsoläror, där tantra också hamnat i urvattnat skick. Ett av områdena som djupt påverkats av tantra blev modern västerländsk magi.
Ty västerländsk magi existerade. Och inte enbart i form av muntliga traditioner, som fördes vidare inom slutna sällskap, som fallet var i tantras ursprungliga miljö. Den europeiska traditionen producerade skrifter som innehöll både filosofi bakom magin och gör-det-själv-instruktioner för potentiella utövare. Det gällde även den västerländska kärleks- och sexmagin. På denna plattform landade tantra både i sin filosofiska och sin rituella aspekt.
Vad är västerländsk Magia sexualis, som tantra ingått en intrikat förening med? Rötterna för västerländsk sexmagi finns både i den grekiska antiken, judisk kabbala, renässansens alkemi, och även i muntliga och skriftliga källor som har att göra med förföljelsen av gnostiker, katarer och påstådda häxor.
Enligt Hugh B. Urban, forskare inom religionshistoria i Ohio State University, associerade kristendomen, sedan sina första århundranden, all slags kätteri med ockultism och rituell sex. Narrativet om kättare, som samlas i djup hemlighet för att utföra sina obscena riter, har bestått, namnskylten bytts från gnostikerna i de tidiga kyrkofädernas skrifter, till 1300-talets katarer, 1400-talets tempelriddare och 1500-, 1600- och 1700-talets häxor. Detta narrativ lever än i dag, med omvända förtecken – att det, säg, finns hemliga sällskap som använder sig av urgamla sexriter inom hedniska fruktbarhetskulter med anor säg, från stenåldern. Historiska belägg för både den negativa berättelsen, där oskyldiga anklagats för ”häxeri”, och en modernare berättelse om en obruten tradition, från hemlig hednisk kult till den bejakande moderniteten, lyser med sin frånvaro.
Men kristendomen var inte den första religionen som led av en kronisk mardröm om ”de andra”, ”de otrogna”, ”de perversa” som samlades i djup hemlighet på en avskild plats, med syfte att utföra mörksensgärningar av sexuell natur och härmed trotsade det rätta, det acceptabla. Även grekerna och romarna, beundrade för sina hedniska gudamyter, led av samma mardröm. Lite är känt om Dionysos/Bacchus kult, men alla berättelser om guden kretsar kring dess falliska karaktär, med berusning och rituella excesser. I gamla grekernas och romarnas medvetande associerades kulten med sexuella friheter, våld och även kriminella aktiviteter. Dramatikern Euripides skildrar kultens utövare (Backanterna, 500-talet f Kr) som våldsamma, ohejdat njutningslystna prästinnor, som utför en orgiastisk ritual, och dessutom förtär offerdjurens kött rå. Kungen själv blir sliten i stycken efter att blivit halshuggen av sin egen mor (!). Men det handlar inte enbart om skönlitteraturen. Året 186 f Kr befallde den romerska senaten att förstöra Bacchus´ helgedomar över nuvarande Italien och underställa kulten en strikt statlig kontroll. Man får aldrig veta hur mycket verklighet som legat bakom anklagelserna – om man vill tillspetsa det hela, mötte kungen sitt sorgliga öde just för att han smygtittat på de hemliga riterna.
Men inte kristendomen själv – när den var ung – gick fri från anklagelserna för sexuell lössläppthet. Den kristne apologeten Minucius Felix skildrar i den äldsta bevarade kristna skriften, dialogen Octavius, anklagelserna mot sina bröder och systrar i tro, om att de vid sina hemliga möten dyrkar ett åsnehuvud, och efter detta… prästens könsorgan, för att senare övergå till supande och incestuösa orgier, i vilka män och kvinnor av alla åldrar deltar. Men roller blir snart ombytta, och detta med besked. Så gott som samtliga ”gnostiska” kristna sekter som existerat mellan 00- och 400-talet e Kr (manikéerna, valentinianisterna, Simon Magus´ följare med flera) anklagades just för rituell sex. Simon Magus till exempel, och hans följeslagare Helen anklagades, utan bevis, för promiskuitet och även incest. En standardberättelse om gnostiker av alla slag inkluderade ansamlande och konsumtion av sädesvätskan och mensblod, i vilka själen hade sin boning. Berättelsen överlevde och fortsatte att fascinera under medeltiden, med andra figuranter, som bogomiler, katarer, tempelriddare och andra kättare tillfälligt på modet. Verkligheten var dock den motsatta.
Dessa sekter var ofta asketiska (manikéerna till exempel stämplade samtliga sexuella aktiviteter, även inom äktenskapet, som orena). Brudkammarens sexuella symbolik förekom ymnigt inom gnostiska texter, men bara som metafor för det spirituella mysteriet – föreningen mellan guden och världen, guden och den troende, guden och gudinnan, allt beroende på inriktningarnas teologi och världsbild. Förebilderna var säkert äldre och gick upp till föreningen mellan en suveränitetsgudom och dess territorium, ”hieros gamos” (”det heliga bröllopet”). Bilden av den sant mystiska sexuella föreningen dyker dock upp i nya sammanhang, för att så småningom konkretiseras i moderna religioner, som till exempel Thelema och Wicca, som delvis inspirerats av indisk tantra.
Ytterligare en stark esoterisk tradition, själv inspirerad av gnostikerna, uppstod under 1200-talet i det medeltida Europa – judisk kabbala. Utöver allehanda metafysiska koncept beskriver den även relationen mellan den heliga skriften Torah och hennes älskare, kabbalisten. I sin konkreta praktik, som en spegling av detta, tolkar kabbalan det äkta parets förening på sabbatsnatten – en spiritualiserad äktenskaplig sexakt – som bekräftelse på gudens förening med dess utvalda folk. Trots sin i botten konservativa hållning intar kabbalas metafysiska sexualitet, i avskalad form, en viktig plats bland föregångarna till modern västerländsk esoterik, i synnerhet i dess starkt framträdande aspekt av sexmagi. Även bortsett från motståndarnas nidbilder är associationen mellan sex och magi inte påhittad.
Fortsättningen på samma tråd finns inom Renässansens magiska traditioner, konkret i verk av Marsilo Ficino (1433-1499) och Giordano Bruno (1548-1600). Magins syften blev annorlunda. Det var inte längre fråga om att hålla ihop ett folk med hjälp av en helig förening med dess suveränitetsgud. Hela världen, hela universumet hölls, enligt Ficino, samman av Eros och därför var det viktigt att med hjälp av en korrekt utformad magisk ritual att påverka händelsernas utveckling till sin fördel. Himmelska kroppar, som Venus och Apollo, som symboliserat solen, användes till exempel för att skapa talismaner som gav magikern kontroll över en händelse som hen ville påverka. Magikern och älskaren, enligt Ficino, hade samma tillvägagångssätt – att fånga ett önskat objekt i sina nät.
Bruno spann vidare på denna tråd och skapade ett helt system av erotisk magi, där samtliga band som existerat i världen och bland människor kunde kokas ner till Eros. Läkaren Paracelsus (Filippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim, 1493-1541) ägnade sig åt alkemi som han såg som en form av sexmagi där kemiska processer och transformationer betraktades genom prisma av föreningen mellan Sol och Luna, världsalltets maskulina och feminina kraft. Föreningen mellan dem, enligt Paracelsus alkemiska mytologi, som bara delvis byggde på bibeln, skulle producera en ny ande – hermafroditen Adam, som inom sig inkluderade både den manliga och den kvinnliga principen. Han hade även tankar om att det genom sexuella uttryck gick att skapa elementarvarelser och styggelser i människoform.
Hittills har traditionen av västerländsk magi byggt sina kojor och slott på principen av den erotiska föreningen mellan man och kvinna. Både den ”primitiva”, lantliga magin som syftat till att blidka den tilltänktes hjärta, och ett mer avancerat tankande av kosmisk energi för att producera en ny andlig verklighet avsedd att påverka skeende på jorden, använde sig av Eros som det stora kittet i smått som i stort. Inslag av rituell sex i den västerländska magiska traditionen i syfte att skapa ett önskat resultat är hittills tveksamt. Detta förändrades radikalt genom introduktion av tantra som påverkat västerländska esoteriska traditioner och gett upphov till en mängd moderna magiska system och kontrakulturella religioner under 1800 – 1900-tal.
Under resans gång blev tantra så väl inkorporerad i dessa system att den tas för deras immanenta drag. Systemens skapare noterar långt ifrån alltid sin tacksamhetsskuld till tantra. Den tantriska ritualen själv blev förändrad och anpassad för att matcha mottagarens syften. Syftet med den tantriska ritualen, befrielsen från återfödelserna kretslopp, blir omdisponerad till individens befrielse från normer som lägger band på hens – företrädesvis – sexuella beteende.
Ty tantras slutmål är frigörelse. Grovt uttryckt vedisk hinduism som, i likhet med bland annat kristendomen, strävar mot frälsningen genom moralisk förbättring. Tantrisk tradition syftar till frigörelsen, som betyder att individen hoppar av tåget, som oundvikligt dunkar mot nästa inkarnation, hög eller låg, människa, djur eller gudom. Människans frigörelse består i att slippa finnas till som en själ som måste inkarneras efter döden. Det handlar om ett slags kosmiskt självmord. Frigörelsen (mukti) kan enbart uppnås av en människa – inte av ett djur, men inte heller av en gud.
Som ett delmål i denna frigörelse, inom Kula tantra, finns ansamlande av blandning av sädesvätskan och kvinnans mensblod (antagligen utgörs ritualen under kvinnans menstruation, dels för att säkra tillgången till blodet, dels för att undvika konceptionen) ur kvinnans vagina. Denna blandning, kula dravaya, placeras i ett särskilt kärl, och helgas åt Gudinnan, som transformerar den till nektar, amrita. Den rituella konsumtionen av amrita fungerar som en genväg till befrielsen. Och det är just denna, mycket exklusiva och alls inte utbredda, ritual som visade sig passa ihop med den västerländska esoteriska traditionen, som hade en egen filosofisk (visserligen under tiden skiftande) plattform. Som kunnat ta emot tantriskt tänkande och även bli oskiljaktig från den, åtminstone i teorin. Den tantriska ritualen blev den Stora Riten, det vill säga en förening mellan Guden och Gudinnan.
Den första introduktören av riten, en slags fusion mellan västerländsk sexmagi och indisk tantra, gjordes av OTO (Ordo Templi Orientis). Närmare bestämt av Theodor Reuss (1855-1923), en socialist, tidningsskrivare och framgångsrik sångare. Tillsammans med Carl Kellner (1851-1905) skapade han under 1890-talet en ny orden som fick heta Academia Masonica, som Reuss definierade som ”Ancient Order of Oriental Templars” (nuvarande OTO) som inspirerats av frimurarna, rosenkreuzare och indisk tantra. Kellner själv praktiserade rituell sex med sin hustru som skulle vara Stora Gudinnan (han själv var babylonisk präst). Reuss formulerade teoretisk bas för ritualen genom att betrakta tantra som i grunden samma religion som tidig europeisk gnosticism och eleusinsk mysteriekult från antika Grekland. Under Reuss tid som stormästare för OTO blev sexmagi central för de högre graderna inom OTO. Den användes i en mängd olika sammanhang – att besvärja gudar, att ladda en talisman, att smälta samman med en gud, att finna en skatt med mera.
Dock associeras västerländsk sexmagi främst med Aleister Crowley (1875-1947), som hans samtid betraktade som ”världens elakaste man”. 2002 rankades han dock av BBC som nummer sjuttiotre bland tidernas hundra mest inflytelserika britter, strax efter Jane Austen och Henry V (listan toppas av Churchill, prinsessan Diana, Darwin och Shakespeare). Crawley utvecklade ett antal nya ritualer för OTO, bland annat den fullskaliga gnostiska mässan under vilken prästen och prästinnan – utan att utföra ett rituellt samlag – iscensatte en väl regisserad ceremoni med tydlig sexuell symbolik. Ritualen spriddes sedan till andra esoteriska grupper som anpassade den för sitt bruk.
Religionen som tidigt tagit upp den, var Wicca, då dess grundare Gerard Gardner också varit medlem i OTO. Under 1950-talet utformades den wiccanska Stora Riten, under vilken prästen och prästinnan, som representerade Guden och Gudinnan, ingick en symbolisk förening, där en kalk med vin stod för Gudinnan och en rituell tveeggad kniv stod för Guden. Ritualen kunde senare, i avskildhet, bekräftas av en verklig sexakt, vilket knappt förekommer i dag. Rituell nakenhet, som var regel under Wiccas tidiga era, förekommer fortfarande men är inte lika vanlig. Stora Riten däremot utgör än i dag den centrala delen av wiccanskt sabbatsfirande och alla typer av ritualer, så som esbats (fullmåne), vilket passar perfekt som uttryck för denna religions dualism och balans mellan kvinnligt och manligt.
Modern Wicca lutar inte så sällan mot Gudinnans dominans. Teologiskt sett är det tantra som skänkt västvärlden Gudinnan som den enda eller den dominerande gudomen, samtidigt existerande under många namn och gestalter, även om den kvinnliga skapande kraft, kallad Luna, Sophia, Urania, Anima etcetera erkändes av hela spektrumet av västerlandets esoteriska läror långt före tantras import.
Andra moderna religioner och system som använder sig på ett eller annat sätt av sexmagi är kaosmagi, satanism, cybermagi. Dagens utövare minns knappt vilken inspirationskälla tantra en gång varit för modern västerländsk paganism.
Den klassiska tantran kan mycket väl ses som ett slags gamla testamentet för alla dessa religioner, trots att den tantriska frigörelsen ingenting har att göra med individualistisk frigörelse från tyngande normer, regler, lagar, traditioner etc, som många gånger motiverat det religiösa upproret, som finns inbakat i dessa religioner och deras klara gränsdragning mot kristendomen. Vissa västerländska tantrainspirerade system liknar livet efter detta med en evig orgasm. Västerländsk hedonism har än en gång segrat, den här gången på det religiösa planet. Tantra, lik en laserstråle, kom till väst med ljusets hastighet och träffade dess mångfacetterade magiska prisma. Den bröts i många olikfärgade strålar i ett spektrum av nya religioner, magiska system, hälso- och sexläror och sekulära narrativ. De fortsätter att stråla åt varsitt håll, bärande på sin laddning av löften om lycka, hälsa och befrielse.
info@opulens.se
