Dela:

Bläddra per

Det stora spektaklet

CIVILISATIONSKRITIK. Allt börjar likna en fars. En världsomspännande fars. En kollektiv lögn därtill. 

Vi lever som om vi hade integritet. Som om vi hade lagar som gör oss okränkbara. Som om allt det vi skriver endast kan läsas av de mottagare som vi själv har valt ut. Detta är inget annat än ett självbedrägeri.

Idag kan vi nästan dagligen läsa och höra om avlyssningar. Att regeringar och internationella företag tar sig in i databaser, datorer och mobiltelefoner. För att hämta information. Om oss. Om våra tankar. Om våra idéer som vi drivs framåt av. Det har alltid varit lätt att referera till George Orwell, men jag tror inte att man tidigare fullt ut har tagit hans dystopiska profetia på allvar.

I och med WikiLeaks förändrades dock allt. För alltid. Man avslöjade hit och dit. Alla tycktes vara avlyssnade, till och med regeringsorgan och ambassader. Jag minns när tyska Die Welt 2013 skrev om att visselblåsaren Edward Snowden upptäckte förbundskansler Angela Merkels telefonnummer i sina dokument. Och att övervakningen skulle ha skett från den amerikanska ambassaden i Berlin.

Man upprördes. Man debatterade sida upp och sida ner. För det var ju vidrigt det som hänt. Men här måste man göra en distinktion. Att avslöja vidrigheter som stater, banker och storföretag begår är en sak; vidrigheter som antagligen alltid har förkommit i olika grader. Men att övervaka den enskilda individen – den som man så ängsligt beskyddar genom rigorös lagstiftning – är en annan sak.

Information är makt. Det vet alla som har inflytande. Men de vet också att detta informationskrig är oundvikligt. Därmed ser de mellan fingrarna. De upprörs men sedan sänker de blicken. Ett hyckleri som i det tysta välsignats i maktens korridorer. Det hör till som en del av farsen. Så allt återgår till det vanliga. Eller som man så hurtigt uttrycker det: Business as usual. Ett uttryck som lär betyda: An ongoing and unchanging state of affairs despite difficulties or disturbances. Jo, jag tackar.

Det borde rimligtvis finnas en hel del moraliska implikationer av detta dubbelspel. Och vem tjänar på det spionage som ingen tycks låtsas om. Alla fördömer allt avlyssnande. Men alla fortsätter med den kriminella verksamheten. För visst är det kriminellt?

Det har förmodligen gått så långt att det står utom allt tvivel att man har resignerat. Underkastat sig det oundvikliga. Maktens skenhelighet kan här inte bli tydligare. Och än värre är att man tycks skydda sig genom att producera lögner – Fake news.

Vart är vi på väg? Jorden lär inte gå under av hyckleriet. Inte heller kommer människor att engagera sig och ta strid. Den förment moderna människan är en del av systemet. Fullt upp att producera och konsumera. Man accepterar det som inte borde accepteras. På samma sätt som man i vissa länder accepterar korruption.

Anser ni att jag är desillusionerad? Det stämmer. Jag tänker nu på Balzacs roman Förlorade illusioner. Protagonisten Lucien Chardon vill bli poet, men lyckas bara bli journalist vilket han tycker är bland det lägsta man kan vara. Journalisten som dagligen genomskådar hyckleriet, men som inte har mod att skriva om det.

MELKER GARAY

Alla artiklar av Melker Garay