Ett engagemang som griper tag i fler än fansen

Litteratur
Gustav Fridolin (foto: Christine Olsson)

POLITIKERBIOGRAFI. Gustav Fridolin är numera en veteran i svensk politik, trots sin relativa ungdom. Han är även en erfaren skribent som nu kommer ut med sin andra biografi.

 

I förra boken stod morfar i centrum, en morfar som inte skrev memoar vilket barnbarnet i gengäld tycks vara flitig med. I den aktuella biografin DET ÄR inte du, det är VI ställs två kvinnor inspirerande i grunden. I skildringen blandas hopp, sorg och förtvivlan, då båda dessa två förgrundsgestalter – Zaida och Marie – dog under våren 2017.

Den förstnämnda, Zaida Catalán, var den partikollega som mördades brutalt under ett FN-uppdrag i Kongo-Kinghasa. Den andra, Marie Kide, var en lärare som föll offer för terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Maria Kide arbetade sedan många på Kronans skola i Trollhättan, platsen där Sveriges värsta skolmassaker ägde rum 2015. En massaker med rasistiska förtecken, i ett område med hög andel nyanlända och med stora utmaningar, inte minst i skolan.

Både Zaida och Marie drevs av medmänsklighet och solidaritet, men dog tidigt och tragiskt. Känslouttrycken väller över sidorna, inte minst när det kommer till försöket att beskriva solidaritetens väsen: ”Solidaritet är ingen tankekonstruktion. Inget slagord på ett plakat. Ingen politik överhuvudtaget. Solidaritet är alltid en handling. Det går inte att vara solidarisk för sig själv. Det behövs en annan mottagare, en annan människa som blir sedd.” Eller då den värkande tomheten efter Zaida och Marie beskrivs: ”På en skola jag känner saknar barnen Maries axel att knacka på. Och det vore så lätt att låta hopplösheten vinna. Men jag kan inte låta bli att undra vad Zaida och Marie skulle säga om vi gav upp.”

Fridolin väjer inte för det svåra och talar om den galopperande psykiska ohälsan, inte minst bland dagens unga. Han menar om att vi lever i kultur som odlar känslan av missnöje och otillräcklighet, trots att vi aldrig haft det så materiellt bra som nu. Nextopia – gräset är alltid på andra sidan. Konsumtionssamhällets drivmedel är vårt missnöje, att längta bort från oss själva och till det vi inte har, men kan köpa. En skenande stress, som enligt Fridolin, förvärras av det aldrig har varit lättare att jämföra sig med andra än idag, men ”så svårt att nå upp till jämförelsematerialet. Vi lägger ut bilden av vårt lyckade liv i realtid. Sorterar bort bilderna av skavanker och gräl, vardag och hemmachipskvällar”.

Framställningen drar åt många håll, från dagens galopperande psykiska ohälsa till andra världskrigets Berlin. Platser och situationer där solidariteten satts på prov, där människor haft ett val mellan omänsklighet eller medmedmänsklighet. Hos Fridolin är de teoretiska referenserna också många: en Sven Eric Liedman, en Zygmunt Bauman, en Micael Dahlen, en Raoul Wallenberg, en Bill Bryson eller en Nina Björk. Här finns mycket lärdom invävd; Fridolins alternativa karriär som lärare skiner igenom.

Överhuvudtaget talas det mycket om lärande och lärare, inte minst som en motvikt till dagens ihåliga konsumism, uppdrivna förändringstempo och skenande psykiska ohälsa. Här anknyts till utbildningsminister Fridolins egen favoritlärare under uppväxten, Filippa Esayas, och Ellen Key, feministen och folkbildaren. Det framhålls att lärarens viktigaste egenskap är tålamodet, att ”värdet av ens gärning blir synligt först i efterhand” vilket också kan appliceras på solidaritetens väsen. Alla omsorger vi lägger ner på andra människor varken visar sig eller återgäldas så ofta i stunden, utan kräver långsiktighet, ödmjukhet och tillförsikt. Egenskaper som sällan framhålls i dagens förändringsskenande och mätfixerade samhälle, där resultat ska blinka och blippa på en gång, gärna som siffror och diagram på en skärm.

Man kan alltid invända att en politikerbiografi alltid bär på ett visst mått av beräknande, att politikern vill bli älskad hela vägen till valurnan. I synnerhet som biografin kommer ut under ett valår. Oavsett hur mycket man ansluter sig till detta påstående, är det här en i sammanhanget imponerande läsning, inte minst stilistiskt. Person, miljöer, händelser och tanketrådar vävs ihop elegant och sömlöst. Ett engagerat driv finns också, ett driv som lär gripa tag i långt fler läsare än Fridolins närmaste fans.

ERIK CARDELÚS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen