FILM. Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm “The Settlers” gör upp med skönmålningen av Chiles historia. Det rör sig om en film som utspelas i Eldslandet.
Vi lär oss egentligen inget nytt i Felipe Gálvez Haberles film The Settlers, ”bosättarna”. Men den ger en kraftfull bild av vad vi redan vet. Det vill säga hur ursprungsbefolkningen i Nord- och Sydamerika mördades medan europeiska jordägare gjorde anspråk på deras land.
Här är det Chile filmen tar oss med till, närmare bestämt Eldslandet. En av dessa jordägare, José Menendez (Alfred Castro), ger några anställda i uppdrag att ”bana väg” för att hans får ska kunna ströva fritt till Atlanten. Problemet är, låter han förstå, ”indianerna”.
Den tidigare brittiske soldaten Alexander MacLennan, spelad av Mark Stanley, leder expeditionen tillsammans med en argsint amerikan och det tysta så kallade ”halvblodet” Segundo (Camilo Arancibia).
Det blir en blodig färd, men våldet visas inte alltid explicit – kameran vilar, som det är i västernfilmer (vilket detta får sägas vara en variant av), hellre på helbilder av landskapet.
Ibland ser vi med Segundos ögon. Han håller sig på distans till de andra. Efter en mordorgie på en grupp selk’nam, som Eldslandets ursprungsbefolkning heter, vill Segundo inte delta i den åtföljande våldtäkten på en överlevande kvinna.
Han delar inte de vita männens sadism, men har inte heller kraften att förändra någonting och tjänar som deras redskap.
Våldtäkten straffar sig dock när sällskapet stöter på en grupp ledd av en högre rankad engelsk soldat med, som han säger, ”mer förfinad smak” – vilket innebär att han föredrar män, och brutalt förgriper sig på MacLennan.
Felipe Gálvez Haberle skildrar Eldslandet som krigslandskap
Rangordningen gäller fortfarande mellan männen trots att de inte längre befinner sig i en armé. Eldslandet är som ett krigslandskap, där befolkningen utrotas medan grupper av vita fritt kan ge utlopp för de mest barbariska impulser.
De tidigare soldaterna kan fortsätta att plundra, döda, våldta och tillfångata som de lärt sig, förmodligen oförmögna att återgå till vad som brukar kallas ett civiliserat liv. I den andra delen av filmen är vi i det civiliserade livets vardagsrum, sju år senare. Menendez fru underhåller sin man och en präst med pianospel och vacker sång.
Det är nu dags att skriva områdets historia. De får besök av en statstjänsteman som verkar angelägen om att bygga upp ett nytt, mer rättvist Chile och talar med avsky om de brott som har begåtts. Det visar sig dock att han vill ha en mer positiv bild av denna utpost att ta med tillbaka till huvudstaden.
Felipe Gálvez Haberle visar således med sin film både vad som har utspelat sig i det förflutna och hur det kommit att döljas i en förskönande historieskrivning.
Revisionistisk västernfilm
Filmen ingår i en revisionistisk tradition, likt Scorceses Killers of the flower moon. Revisionistisk västernfilm är enkelt uttryckt filmer som ifrågasätter den nu föråldrade traditionella typen av västernfilm där en företrädare för civilisationen besegrar ”vildar” och skurkar.
Här gäller förvisso samma motsättning – barbarerna i The Settlers är företrädare för civilisationen och de besegrar ursprungsbefolkningen – men perspektivet är omvänt.
Civilisationen sjunger vackert men är brutal och moraliskt förkastlig. Revisionistisk västern lär i dag vara den dominerande formen av västernfilm. Men historieskrivningen är omstridd och riskerar att återgå till ett tidigare, patriarkalt och rasistiskt narrativt mönster i både Nord- och Sydamerika. Hur vi ser på historien är alltid beroende av vilka som ges en röst och tolkningsföreträde.
”Make America great again”-ideologin kan innebära att tidigare tystade röster tystnar igen.
charlotte.wiberg@opulens.se
