Hur bemöter man närstående som tror på konspirationsteorier?

Krönikor.
Fake news, konspirationsteorier, påverkansoperationerklimatförnekare
Foto: Pixabay.com

KONSPIRATIONSTEORIER. Martin Hägg skriver om något många erfarit i dessa konspirationsteoretiska tider. Hur ska vi bemöta närstående som så att säga ramlat ner i kaninhålet?

För ett ögonblick tystnade min bekant. Vårt samtal hade glidit in på partipolitik och jag lyfte sambandet mellan högerradikalism och klimatförnekande, det faktum att sittande regeringen och Sverigedemokraterna skippat klimatmålet för det fanns så många andra viktigheter som pockade på uppmärksamhet.

När min bekant åter öppnade munnen var det för att lära mig något. Jag fick höra att ”klimat är något vi alltid haft”, att han själv hade lite ”extra information om det här med väderomslagen”, att det var lite si och så med den där klimatkrisen, att det nog var så att den inte alls fanns. Ty han hade läst, han hade lyssnat och han hade förstått att allt bara var en agenda av förvillelser, en av alla tossigheter som sipprat uppifrån och ner.

Det var där jag förlorade honom. En gammal bekant som plötsligt sjönk ner i något mörkt och svart, jag tappade taget helt enkelt. Kan han så kan antagligen en himla massa andra, så tänkte jag.

9/11-attentatet

Något liknande hände tillsammans med en av mina elever på Komvux för något år sedan. Vi hade av en händelse kommit in på ämnet politisk konst och berörde av den anledningen 9/11-attentatet i USA. En konflikt mellan USA och islamisk fundamentalism, trodde jag, tills den unga (men vuxna) kvinnan informerade mig om att USA hade planerat och genomfört detta helt på egen hand, allt annat var dimridåer, försök att leda bort uppmärksamheten från den (topphemliga) sanningen med stort S.

Kanske gör jag en höna av en fjäder nu, varför inte bara glömma dessa människor, stryka ett streck över allt och gå vidare? Men tänk er in i en situation där ni tror att ni har funnit klokskap, träffat människor med båda fötterna på jorden, med en väl fungerande sköld mot konspiratoriska villfarelser, kort uttryckt folk som det går att snacka med – för att i nästa stund bli varse något helt annat, då är det inte så lätt att bara skaka det av sig.

Men var det rätt att så där rakt av vända på klacken? Jag är långt ifrån den förste som ställer den frågan, alltså frågan om man ska gå i klinch eller ej.

Tips och råd

Mängden tips och råd på hur man ska omvända kadern konspiratoriskt sinnade människor har hur som helst tagit smått industriella proportioner – något som i sig visar hur stort problemet har blivit.

De flesta av råden verkar vara av det softade slaget. Statens medieråd menar att man ska visa empati och försöka ”förstå bevekelsegrunderna” för att på så sätt locka fram självreflexion. Forum för levande historia vill att man ska stärka personens självkänsla genom att ”visa respekt” för allt det avvikande. (Istället för att peka på felaktigheter ska man ”erbjuda nya sätt att tänka”.) Europeiska kommissionen formulerar det här som att man ska uppmuntra motparten till ”logiskt tänkande, ifrågasättande och faktakontroll” i ett lyssnande samtal.

Om motparten har tid och lust för ett sådant vill säga. För när allt kommer ikring så är det jag (inte personen framför mig) som äger problemet. Hur lyfter man ett problem med en person som inte vet att ett sådant finns?

MARTIN HÄGG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr