Reservationernas tid är förbi

HEMLÖSHET. Sjutton procent av Sveriges pensionärer lever idag i fattigdom. De senaste två åren har sjuksängen varit min fixerade plats. Hade jag inte haft skrivande till yrke och inkomst vore jag kanske förvisad till ett liv på gatan, menar Crister Enander.

Jag ligger i sängen, min pinobädd eller sjuksäng. Den har hunnit få många namn, dessutom många av dem ytterst aggressiva. Det har varit min mer eller mindre fixerade plats i över två år.

Min högra fotled är stelopererad och jag försöker — för tredje gången i livet — att lära mig gå. Smärtan går i vågor, vass och övermannande. Inte olikt ett hav i stormväder. Ibland kan jag till och med få för mig att den är min vän. Smärtan, vill säga.

I dag är det ett något bättre dygn. Gårdagen vill jag helst glömma. Så är det. Så är det för oerhört många i vårt arma avlånga land, få pensionärer är smärtfria — knappt ingen efter alla och ofta hårda arbetsår. Min smärta tillhör inte på något sätt den outhärdliga sorten. Den går att hantera. Jag klagar inte.

Sinnet är redan denna mycket tidiga morgon mildare. Nu, efter blott några timmar av orolig och ytlig sömn, förmår jag efter sennattens svettningar och attacker på tålamod och sinnen att börja se dagen an med större tillförsikt.

I oss alla är en myllrande mångfald. Ett levande överflöd som strömmar från det inre och påverkar hela vår varelse. Svärta och mörker ersätts av ljusare färger och även ett inre grått dis, en svalkande sorts själslig dimma, kan vara nog så vackert efter värk och tungsinne.

Utan att vara det minsta lynnig till min läggning kan jag under en dag passera och erfara olika och högst skiftande tillstånd. Sinnet växlar spår. Som moln en blåsig sommardag nära midsommaraftonens lynniga regnskurar. Jag tror att det gäller de flesta av oss. Detta går verkligen att se det som ett utslag av livets rikedom; ingen människa är endimensionell.

Den enahanda, den notoriskt ensidiga, människan har stympat sig — eller av andra blivit beskuren, amputerad inne i sin personlighet. Vårt samhälle uppmuntrar sannerligen inte till inre rikedom. Likriktning är alltid lönsammare. Den drillade, den själsligt stympade, lyder och framför få — om ens några — klagomål eller protester mot orättfärdighet och orättvisor.

Den lydiga medborgaren skrämmer mig.

Just därför ser jag på den nya tidens oerhörda ängslighet — utan att förstå vad det är som skämmer så många, så ofta och så obegripligt lätt — som en oroväckande fara. Som något farligt. I förra veckan blev jag intervjuad. Hon som ringde var ytterst lyhörd för vad jag sa, mycket påläst och verkligen intresserad av vad jag ville få fram. Ändå förmådde jag inte förklara vad jag menade om just detta, om ängsligheten. Felet var utan tvivel mitt.

Ändå ligger jag nu här och funderar och samtidigt känner jag hur ljummen luft strömmar in från mitt öppna fönster. Är — frågar jag — vår tids ängslighet, en rädsla som tycks sakna botten, så stor och så utbredd att den nu till och med är svår att se?

Är ängslan och en hukande bävan så vanlig och utbredd att den förväxlas med ett normaltillstånd? Jag misstänker det.

Ängsliga människor vågar inte ställa de avgörande och kritiska frågorna. Rädda medborgare kan inte genomföra förändringar och heller inte protestera – lika litet som svältande och hungrande människor kan göra uppror mot orättvisor och förtryck. Paralysin breder ut sig. Inte minst den politiska.

Och orättvisorna blir i rasande fart bara fler och fler. Klyftorna växer.

Idag ser vi en avgrund mellan de besuttna och oss vanligt folk. Till den som har, skall vara givet, står det som bekant i Skriften. Eller för att återge hela citatet: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Och idag, över tvåtusen år senare, är det fortfarande på samma vidriga och orättfärdiga sätt.

Men, ärligt talat, vi har varken tid eller utrymme för ens minsta lilla ängslighet. Reservationernas tid är förbi — sedan länge.

Sjuka tvingas att nästan leva på svältgränsen då Försäkringskassan vägrar dem sin rättmätiga ersättning. Antalet hemlösa växer lavinartat.

Det är illa, riktigt illa.

”Vi är tillbaka till sekelskiftet i svensk bostadspolitik där människor står med sitt bohag på gatan eftersom inte politiken tar sitt ansvar”, skriver Hyresgästföreningen i en debattartikel.

Möbler och husgeråd, fotografier och barns leksaker utslängda direkt på gatan. Jag har själv sett det. Brutala vräkningar, genomförda med våld och med hjälp av polismakten. Det fattiga och hänsynslösa 30-talet är över oss på nytt.

Men de som har och har mycket, ja, de väljer att i stället vara ängsliga.

De väljer att tiga, inte störa, inte lägga sig i. ”Det är inte vår sak.”

Se inte. Hör inte. Och — framför allt — säg inget.

Antalet hemlösa pensionärer har rusat i höjden. Det är så vi väljer att tacka dem som arbetat ett helt liv och som byggt grunden till vårt välstånd och överflöd. Genom att slänga ut dem på gatan. Även nu med sommarmånaderna i antågande säger samtliga av de tillfrågade att nätternas kyla nästan är det värsta. Att många av dem dessutom lider av mer eller mindre allvarliga sjukdomar berörs inte ens.

”Det är bäst att vi inte lägger oss i. Det är bäst att vi håller tyst!”

Ängslighet. Feghet. Total brist på såväl kurage som verklig förmåga till empati.

Enligt nya siffror från EU hamnar 328 000 svenska pensionärer under gränsen för ”risk för relativ fattigdom”. Det innebär att 16,8 procent av landets pensionärer lever i fattigdom. Nästan sjutton procent av Sveriges pensionärer! Uttrycket ”relativ fattigdom” är enbart ett annat sätt att säga att alla dessa människor rör sig farligt nära svältgränsen, att de saknar pengar till att ens vara i närheten av ett leva ett värdigt liv. Undernäring har det länge handlat om bland många äldre. Larmrapporterna har under många år varit skrämmande entydiga. Så är det i dag. Här, mitt i vårt välmående land.

Jag har varit svårt sjuk, en kort tid alldeles tätt intill döden, i dess omedelbara närhet. Avståndet blir då, i ett drastiskt slag — från ett ögonblick till nästa andetag — som kan drabba oss alla när som helst, ytterst kort. Härinne i morgonväkten mår jag, min värk till trots, utmärkt.

Jag har en skön säng att ligga i. Tak över huvudet. Värme, mat, alla böcker och ett arbete som jag trivs med. Men hade jag inte haft skrivande — och läsande —till yrke och inkomst hade jag nu med stor säkerhet varit jagad av Försäkringskassan med blåslampa och helt omöjliga krav.

Kanske hade jag inte kunnat betala min hyra. Väntande vräkning i veckan som kommer? Och sedan? Försöka överleva ett liv på gatorna? Jag hade snabbt dukat under, dött en vedervärdig död.

Slutsatserna är enkla och uppenbara.

Det är sannerligen ingen vidrig liten krypande ängslighet som vi behöver. Den måste vi alla sky som pesten och ta avstånd ifrån med kraft och beslutsamhet.

Det är mod. Mycket mod, stort mäktigt mod, och en ilsken orubblig förmåga och vilja att tillsammans säga ifrån att nu får det räcka – det, och inget annat, är vad som krävs och behövs i dessa tider.