Tankespeglar: Grått är det nya svarta

Underskruvat.
Collage: C Altgård / Opulens

PENGARNAS MAKT. Ibland undrar man över meningen med saker och ting. Livet, till exempel. Vad ska man med det till? Det är det ju ingen som vet, dessutom, så frågar man nån så får man bara luddiga svar.

Det verkar faktiskt som om det mesta här i världen är ganska onödigt. Rejäl takhöjd i lägenheter till exempel. Förr i tiden var det inte alls något ovanligt med tre meter mellan golv och tak. Det gav en känsla av rymd och frihet, och det skapade vackra rum.

Sen kom nåt ljushuvud på att de flesta människor är betydligt kortare än tre meter, så det var ju mängder av kubikmeter som bara fanns där helt i onödan. Dyrt att värma upp, dyrt med extramaterial till väggar, dyrt och dyrt och dyrt. Och helt onödigt. Så 240 centimeter räcker gott och väl.

Visst, många tycker att det känns instängt. Visst, de flesta blir jätteglada när de kan bo i en lägenhet med tre meters takhöjd. Men vad är viktigast? Pengarna eller livet? Jag skrattar nästan åt denna korkade fråga; det är ju pengarna såklart! Nu har denna allmänna vetskap gjort att även färgerna försvunnit ur ovan nämnda bostäder.

Axiomet “Pengarna är det viktigaste som finns i det kända universum” har nämligen fört med sig en hel del oväntade bieffekter, såsom att när en naturkatastrof ödelagt större delen av ett exotiskt land pratar de neutrala och välskolade nyhetsuppläsarna med bedrövad min om de enorma mängder miljarder detta kommer att kosta landet i fråga. Och så nämner de, strax innan de övergår till väderrapporteringen, att det även verkar som om tiotusen människor råkade dö också, men vad säger du, Knut, du har väl inga jordbävningar i tiodygnsprognosen? Och Knut ler så där skönt som bara han kan när han står framför en flimrande väderkarta, iklädd en kritstrecksrandig kostym som inga förutom börshajar och verkställande direktörer ville ha på sig under det glada åttiotalet, men detta är inte åttiotalet, detta är nu nu nu.

Som sagt. Och axiomet har även fört med sig att gemene man här i vårt kära Sverige har räknat ut att “en vacker dag kommer jag att sälja min bostad, och då vill jag maximera förtjänsten, och det gör jag genom att göra denna bostad attraktiv för framtida köpare, och då är det lika bra att redan nu ordna interiören efter dessa framtida köpares krav!”

Väldigt smart! Vinstmaximeringen finns med som en fin polare längs hela boenderesan i huset eller lägenheten, med målsättningen att se till att den framtida köparen vill köpa ens bostad när så blir dags. Bostadsägarna har genom att indoktrineras av tusentals program på teve – som handlar om hus och hem och mäklare och husköp – fått sig till livs ett annat axiom, som tillsammans med det förra (att pengarna som sagt är det viktigaste som finns i det kända universum) ger en nästan ofattbar slagkraft när det gäller färgdödande, och detta axiom är följande:

“En bostadsköpare vill sätta sin egen prägel på sitt nya boende!”

Ni hörde? Det betyder alltså att bostadsköparen vill köpa en (bildligt talat) blank målarduk, utan störande inslag (dit vilken den förre ägarens personliga och märkliga smak definitivt måste räknas).

Tänk er till exempel en ägare som älskar röda färger, och som därför dristat sig till att ha en djupröd fondvägg nånstans i ett undanskymt hörn av huset, och kanske en röd soffa till och med. Köparen kommer genast att slå bakut, och förmodligen nästan svimma av vämjelse dessutom.

Mäklaren kanske då försöker komma med fåfänga argument: “Men det går att måla om fondväggen i grått! Och soffan ingår ju inte i köpet, så kan du inte åtminstone försöka att tänka bort den ur denna annars så färglösa bostad (ja, bortsett från den förhatliga fondväggen, alltså, som jag ber så fruktansvärt mycket om ursäkt för)?”

Allt detta har lett till att när jag (en helt oskyldig människa som fortfarande tyvärr tycker om färger) av olyckliga omständigheter råkar hamna på Hemtex, Lagerhaus, Mio eller någon annan heminredningsbutik av större eller mindre karaktär, nästan gråter inombords över den fullständigt löjeväckande färgbristen på fåtöljer, mattor, handdukar, tvålar, porslinsföremål och allt annat butikerna rymmer.

Numer räknas det som ett suspekt beteende att vilja ha en kudde hemma som inte går i olika nyanser av stålgrått.

Ja, här och var i dessa butiker hänger till och med massproducerade tavlor i färger som vitt, gräddvitt, ljusgrått, mellangrått, och ibland även – om de verkligen vill vara lite wild and crazy – mörkgrått och svart. Min förmodan är att det ska föreställa “den nya konsten för vårt penningfixerade och ängsliga folk”, och vackert så, naturligtvis, det är förstås väldigt vällovligt.

Det blir en kedja. Nuvarande ägare undviker färger som pesten med framtida ägare i tankarna. Framtida ägare undviker färger som pesten med framtida ägare i tankarna. Och så vidare i all oändlighet.

Denna kedja har blivit en så pass integrerad del av folkmedvetandet att en klar majoritet av populationen numera faktiskt hyser stor tillgivenhet till dessa funktionella och färgsaknande nyanser, och frivilligt, för att inte säga aktivt, söker sig till vita väggar, metallmöbler, glasbord och ljusgråa soffor, även om de befinner sig i en situation där de inte har den minsta tanke på att i framtiden sälja sitt hem.

Sammantaget gör allt detta att det har gått så långt att det numer räknas som ett suspekt beteende att vilja ha en kudde hemma som inte går i olika nyanser av stålgrått eller ofattbart urvattnad blekrosa – och det kan man ju faktiskt ha en viss förståelse för.

Solen bryter fram genom molntäcket, och jag tittar ut genom fönstret. Regnbågen framträder tydligt, de säger att det finns en skatt vid dess slut. Jag vet inte om vetenskapsmännen kan klara av att få bort färgerna ur den, den känns ju ganska skrikig och omodern när man tänker efter, så kanske bör man hoppas på det.

Dessutom är den fullständigt onödig.

CHRISTIAN WÅHLANDER
christian.wahlander@opulens.se

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Underskruvat

Den kontantlösa idiotin

BANKERNA. Iodine Jupiter funderar över utvecklingen inom bankväsendet och befarar det värsta…
0 0kr