VÄNSKAP. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Peter Luthersson signerat Håkan Sandell. Här berättar Carl-Göran Heidegren om sin tidiga och långvariga vänskap med Luthersson.
SOLIDARITET. Möten handlar inte om identifikation så mycket som om att hitta de likheter i olikheterna – eller olikheterna i likheter – som gör det möjligt att spränga sorgen åt samma håll; mot system, normer och gränser som har ihjäl oss, skriver Anna Jörgensdotter.
SORGELITTERATUR. Personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? David Zimmerman finner en sorgegemenskap hos Roland Barthes.
DEN ÄLSKADE. ”Jag skriver hans namn patetiskt i imman på spegeln i badrummet, det gör ont, men ingen har tagit skada, när imman försvunnit är också namnet borta.” Anna Jörgensdotter om kärlek, solidaritet och fienden som tränger in i våra intimaste relationer.
DEBUTANT. ”De miljöideologiska och humanekologiska kritiska perspektiven är påfallande i Sorgens princip och det på ett underfundigt och övertygande vis.” Cecilia Persson om en övertygande debut.
FÄRGLÄRA. ”Liksom ultramarinpulvret har Blått följande effekt på mig: Den har intagit mig. I alla vrår. Jag känner mig besatt, smittad, nerpudrad på ett sätt jag bara blir sällan”. Helena Lie recenserar Maggie Nelsons prosadiktbok Blått.
SORG. ”Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen”, skriver Freke Räihä.
SORG. ”Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen”, skriver Helena Lie om Familieepos.
BIOLOGI. ”Förutom att vara en bok om att förlora allt är När reglerna slutat gälla också en bok om den biologiska överenskommelse som feminismen inte lyckats lösa: Att den kvinnliga reproduktionsapparaten har ett slutdatum till skillnad från den manliga”, skriver Helena Lie Ariel Levys memoar.