LITTERÄRA KLASSIKER. Erik Bovin har med stor behållning läst en aktuell utgåva på Alastor Press av Pierre Louÿs romanklassiker ”Aphrodite”.

Det är enligt Bovin ett erotiskt och dekadent verk som håller än i dag.

Aphrodite av Pierre Louÿs
Översättare: Ernst Lundquist & Hillevi Norburg
Förord: Hans-Roland Johnsson
Formgivare: Beatrice Bohman & Martina Andersson
Alastor Press

Flera av sekelslutets författare saknade framtidstro och såg på sin tid med vämjelse. De levde, i likhet med oss, i en brytningstid som det hårdraget gick att förhålla sig till på två sätt. Man kunde skildra vanmakten och livsledan som dekadensens författare – J K Huysmans, Ola Hansson, Arthur Schnitzler med flera – eller fly verkligheten som de renodlade symbolisterna gjorde genom att längta bort och ta avstamp från denna längtan i sin konst.

Så avlägsna romantikerna var inte symbolisterna i sin strävan att poetisera världen, men däremot avgjort mer dekadenta.

Pierre Louÿs fann hemvist i antiken

Den franska författaren Pierre Louÿs (1870-1925) är ett exempel på en symbolist med en dragning åt det förhöjda och poetiserade som fann sin filosofiska och litterära hemvist i antiken.

Han låter kvinnan Callistô, i sin fantasifulla novell ”Den nya njutningen” (1903), nås av insikten att det enda nya som ‘hänt’ sedan antiken är cigaretten.

Antiken står också i förgrunden i ”Aphrodite” (1896) som nyligen utkommit i reviderad översättning.

Det är första gången romanen tillgängliggörs på svenska i sin helhet. Av orsaker, som det inte finns utrymme för att gå in på här, har de tidigare översättningarna varit gravt ofullständiga.

En stor eloge till förlaget Alastor Press och Hillevi Norburg. Förutom att revidera och utöka översättningen med utgångspunkt från tidigare översättningar (främst Ernst Lundquists översättning från 1925) har Norburg varit generös nog att förse utgåvan med kontextualiserande kommentarer.

Alastor Press och Vertigo är, som jag ser det, de enda verkliga undergroundförlag vi har i dagens Sverige. Förvisso finns det gott om mindre förlag men de nyss nämnda är de enda som ger ut böcker som verkligen avviker från den övriga svenska utgivningen, präglad som den i hög grad är av ett ängsligt litteraturklimat.

Kort före publiceringen av ”Aphrodite” hade Pierre Louÿs rönt erkännande som poet med verket ”Bilitis sånger” (1894). Några av dikterna ur denna samling tonsattes senare av ingen mindre än Claude Debussy som tillhörde hans umgängeskrets. Louÿs var även god vän med André Gide och Oscar Wilde.

Erotiken är central i Pierre Louÿs författarskap

Utan att överdriva kan man hävda att erotiken har en central plats i Louÿs författarskap. Ingen erotik utan eros, om man får tro denna författare. (Eros som i den grekiska mytologin passande nog är Afrodites son). Det råder således inget tvivel om att det primärt är denna livskraft som driver romangestalterna i ”Aphrodite”.

Romanen utspelar sig i antikens Alexandria.Skulptören och kvinnokarlen Demetrios får en dag syn på kurtisanen Chrysis under en promenad. Deras blickar möts, gnistor uppstår, och ur detta möte växer ett plågsamt starkt begär. Demetrios är även känd för allmänheten som drottningens älskare men trots hans status står det klart redan vid första ögonkastet att Chrysis utövar en viss makt över honom med sin bländande skönhet och karisma. Förtrollande är hennes intensiva blick:

”Dessa ögon betraktade liksom sirenerna sjunger. Den som kom in i deras ljus var ohjälpligt fångad. Det visste hon och hon begagnade sig skickligt av deras makt.”

En femme fatale i antikens Alexandria

En överenskommelse sluts: hon blir hans älskare mot att han lyckas stjäla tre föremål. En dyrbar spegel från en annan kurtisan, en kam i elfenben från översteprästens hustru och, inte minst, det pärlhalsband som pryder hans egen skapelse: Afroditestatyn. Som Hans-Roland Johnsson nämner i sitt initierade förord hämtade Louÿs inspiration från den antika skulptören Praxiteles staty ”Afrodite från Knidos” från 300-talet f Kr.

Det vilar onekligen något macbethskt över den pakt som Chrysis och Demetrios ingår. Utan att spoila för mycket går Demetrios bokstavligen över lik för att genomföra dessa stölder med fatala konsekvenser som resultat. Men Demetrios är även medveten om vilken fälla han går i. Följande rader kan tas som intäkt för denna erotiska klassikers dekadenta drag: ”Han förstod att hon drog honom i fördärvet, men han lät sig ryckas med utan kamp, nästan med glädje.”

Ingen är någon trogen i denna roman, apropå trohet – Louÿs hyser ingen större lojalitet gentemot intrigen utan vältrar sig i stället i exotism, sensualism och orgier. De erotiska passagerna är flera till antalet. För dagens läsare bör de te sig så pass perversa att det snarare är med förfäran än njutning man läser dem. Men Louÿs sjunger inte måttfullhetens lov, och visst vilar det något kittlande i tanken på att det numera går att hitta denna bok i en bokhandel full av uppbygglig och harmlös litteratur.

Misogyni och psykologiska nyanser

Dagens läsare lär höja på ögonbrynen åt den misogyni som dessvärre var helt normaliserad på 1800-talet. Sentida tolkningar har lyft Chrysis som ett exempel på en modern kvinnogestalt som trots sitt yrke uppvisar en viss självständighet, och som dessutom utgjorde något för tiden så ovanligt som en fördomsfri gestaltning av en bisexuell kvinna. Denna läsning duger inte till att svära författaren fri från anklagelser om en dålig kvinnosyn. Även om Louÿs stod långt ifrån realismen är hans porträttering av Chrysis modern av andra skäl: han gör henne till en psykologiskt sammansatt gestalt.

Själv kommer jag på mig själv med att drabbas av romanens skönhet som jag finner inbäddad inte så mycket i erotiken som i språket. Sinnligt och klart som det är firar språket triumfer, och med den sällsamma precision som kännetecknar en stor författare.

En roman om besatthet

Till syvende och sist är ”Aphrodite” en roman om besatthet. Louÿs låter oss identifiera besattheten som ett slags galenskap som det samtidigt är högst mänskligt att drabbas av. Den som låter denna ‘sjuka’ härja otyglad inom sig alltför länge dras emellertid obönhörligen ned i farlig destruktivitet och misär.

Se där! – lärdomar kan dras även hos en författare som likt vännen Oscar Wilde menade att konsten uteslutande är sin egen tjänare. En konstsyn som onekligen förlänar konsten en tidlös kvalitet. Jag vet dock inte om jag är beredd att plädera fullt ut för l’ art pour l’art. Däremot vill jag slå fast att Pierre Louÿs ”Aphrodite” är ett verk som håller än i dag.

The post Pierre Louÿs erotiska klassiker håller än i dag first appeared on Opulens.

ROMAN. Lis Lovén låter sig inte imponeras av Sinziana Ravinis roman ”Diagonalt begär” utan finner boken vara alltför ytfixerad och utstuderad.

Diagonalt begär av Sinziana Ravini
Modernista

Sinziana Ravini är synnerligen mångsidig. Ravini har en magisterexamen i konstvetenskap från Göteborgs universitet, en doktorsexamen i litteraturvetenskap från Heidelbergs universitet. Därtill är hon konstkritiker och skriver i bland annat Dagens Nyheter, Göteborgs Posten, Frog, SITE och Artforum.com. Hon undervisar även på curatorskolan ICART i Paris.

Det är som om hennes meriter påverkar och faktiskt även tynger hennes stil i den debutbok som nu utkommit i en svensk version. Hennes ”La diagonale du désir” utkom i Frankrike 2018. Den svenska titeln är ”Diagonalt begär”. Titelns diagonal kan sägas spegla en lust att kliva över från gräns till gräns och sedan hoppas att det ska uppstå ett möte i någon form av skärningspunkt.

Berättarjaget beger sig till en psykoanalytiker och berättar att hon vill att hennes romangestalt –Madame X – ska gå i analys. Hon förklarar det med att hon vill ta sin Madame till en högre instans. Sedan försöker hon leta reda på olika kvinnliga muser. Det är som om begäret ska förstås genom konsten och litteraturen.

Ett utstuderat projekt

Det ligger onekligen något akademiskt och utstuderat litterärt över hela projektet. Det är något knepigt med detta begär, som om det ligger utanför författaren själv. Ja, hon håller distansen till berättelsen och det begär som undersöks.

Jag tror att den som längtar tillbaka till tiden när postmodernism var högsta litterära mode kan engageras av texten. Själv känner jag mig närmast alienerad inför den. Författarens sökande efter litterära effekter är lite för uppenbart.

Intrigen är snårig och göms i själva sökandet efter det mest effektfulla i språkligt avseende.

Det här med att Madame X behöver nå en högre instans tror jag förklarar något grundläggande beträffande texten. Kanske är denna avsaknad av ett högre värde, just själva bokens budskap, men helt övertygad om den saken är jag inte.

Berättaren bor ihop med en trist och träig forskare, ja en parodi på en forskare, en man utan riktig substans. Begäret är konst, litteratur och effekter och det får mig att ana en spricka där en lust bortom poetiken tar form. För det här med effekter och begär fungerar liksom inte i den här kontexten. Det som borde vara rått och fult blir i stället ett slags högreståndskultur. Alla har fina jobb, är moderiktiga och kan och vet något som gör dem till synes spektakulära.

Sinziana Ravini är effektsökande

Ravini har en egensinnig stil, ja helt klart. Men det är något som framstår som besvärande ytligt i det fashionabla mötet mellan överklasskultur och erotik.

Och när berättaren söker sig till frimurarna och ägnar sig åt andlighet så känns sökandet som något påklistrat som adderas på grund av det litterära projektet. Jag kommer att tänka på Oscar Wilde och l´art pour l´art – detta att konsten i sig är sitt eget värde. Men hos Oscar Wilde finner man ”ytlighet” som är både sann och äkta. Och jo, det där erotiska sökandet i Ravinis text framstår som om det inte har någon reell förankring.

Det är som om erotiken i sig saknar kropp och kött och svidande synd. Synd i sig kan ju i sig bli oroväckande intressant i sitt gränsöverskridande. Omvälvande just på grund av det förbjudna. Men nu lever vi ju inte på 1800-talet så ”synd” i vår tid kan bli just så som Ravini beskriver den. Det blir effekter för effekternas egen skull.

Kanske är det ändå så att en konstnär eller författare behöver åtminstone ett uns av osäkerhet för att sökandet i sig ska bära frukt. Men i Ravinis roman saknas den osäkerheten helt och allt framstår som överdrivet medvetet och beräknande. Kort sagt: det konstnärliga överdådet ställer läsaren utanför texten.

The post Sinziana Ravini skriver alltför utstuderat first appeared on Opulens.

SEX. Fredrik Strage skriver i DN om det pirriga “harkel och hum”-sexsnacket med tonåriga barn och det obligatoriska ”eh, det finns kondomer bakom tops-paketet i badrumsskåpet”-tipset. Sedan nämner han att det via en shopping-app nu går att köpa ”klitorisstimulatorn Womanizer” och att detta är något som helt allvarligt omnämns som en lämplig morsdagspresent. ”I en reklamkampanj vill de få oss att informera mamma om allt kul som väntar den vagina vi en gång kom ut ur,” skriver Strage.

Det får mig tänka på när jag läste tegelstenen ”Weimarrepubliken.Löfte och tragedi” där författaren myntar formuleringen ”frigörelsens tyranni” och menar att 1920-talets blandning av Freud, fest och kokain var ett paradigm som närmast tvingade folk att njuta. ”Sitt inte där och var så jävla pryd nu!”

Nej, jag hoppas verkligen inte att någon alls ger sin mamma en ”lazer-turbo-dildo-klitta-kittlare” i present på söndag. Själv drömmer jag fortfarande om en tid där morsdagspresenten kunde vara en stor frasig underklänning. Och det faktum att när en kvinna stack fram sin liljevita fot under ett sådant plagg så kunde det vara höjden av erotik.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Tankar kring sex och mors dag first appeared on Opulens.

ROMAN. Carolina Thelin har läst ”Djävulsboken” av danska författaren Asta Olivia Nordenhof och konstaterar att boken i svensk språkdräkt är ”storslagen konst och en njutning att läsa.”

Scandinavian Star del 2: Djävulsboken av Asta Olivia Nordenhof
Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi och Khashayar Lykke Naderehvandi
Norstedts

Heptalogier/septologier verkar vara det nya svarta. Septologin av Jon Fosse och Solvej Balles Om uträkning av omfång för att nämna ett par. Och nu också den danska Asta Olivia Nordenhofs böcker om mordbränderna på passagerarfärjan Scandinavian Star 1990 där 159 personer, många av dem barn, omkom.

Trots polisutredningar har det inte kunnat klarläggas vem eller vilka som anlade branden. 2020 gjordes det en dokumentär där nya uppgifter lades fram om att det troligtvis var ett försäkringsbedrägeri. Sådan är kapitalismen och det är just den Nordenhof vill skärskåda i sina sju romaner om pengar.

”En erotisk rysare”

I Scandinavian Star, del 1: Pengar på fickan (som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och som Nordenhof mottog P O Enquists pris för) är det Maggie och Kurt, ett par som levt och lever i samhällets marginaler, vi får följa.

Samtidigt vävs historien om färjekatastrofen in när en man som kallas T ringer Kurt och vill få honom att investera i ett rederi. Nordenhofs originella berättarteknik verkar vara att låta olika händelser och röster tala, till synes ganska aparta från varandra, och det gäller att ha huvudet på skaft för att hänga med.

Så är det också i Scandinavian Star, del två: Djävulsboken som inleds med ett förord skrivet på vers där Nordenhof förklarar varför boken inte blev som hon tänkt sig från början.

Vi skulle ha följt affärsmannen T ”från barndomen och fram till natten då han inväntade beskedet om att branden på Scandinavian Star framgångsrikt hade påbörjats”. Efter fyra misslyckade försök bestämde hon sig för mottot ”fuck män!” och då blev boken i stället ”en erotisk rysare om affärsmän och djävulen det är lite dikter om kärlek ett tal från dårhuset”. Som sagt, Nordenhof skriver som hon vill och hon är djärv nog att bryta spelreglerna.

Vartenda ord i ”Djävulsboken” väger tungt

Liksom Pengar på fickan är Djävulsboken ingen tjock roman men vartenda ord är genomtänkt och väger tungt. Kapitlen är ”Fyra försök att besvara frågan om huruvida man kan älska under kapitalismen”.

I första försöket möter berättarjaget Olivia en man på tåget som bjuder hem henne till sin lägenhet i London. Det är under pandemin och Olivia blir fast i lägenheten men är lika glad för det. Nu kan hon koncentrera sig på att skriva klart sin novell om T – en person som Olivia fick ett erbjudande av när hon som ung prostituerade sig på bordellen Velvet Deluxe.

Revolutionär poesi

Om första försöket är ett sätt att genom skrivandet ta sig ur patriarkatet och bli fri är andra försöket resultatet av detta: det är revolutionär poesi om att öppna sina hus och dela med sig. Tredje försöket är en röst från psyket som bara vill bli älskad men istället möts av myndigheternas, männens och pengarnas förmynderi.

Fjärde och sista försöket är ännu en lång dikt, där Olivia sitter vaken i natten och skriver klart sin bok. Men hon är inte ensam, med sig har hon sitt sovande barn och sin vackra väninna.

Allt handlar om pengar

Man skulle kanske kunna säga att den unga Olivia är lika ofri och beroende av djävulen som Selma i den feministiska klassikern Pengar av Victoria Benedictsson. På ett sätt är det etter värre nu. Ekonomiska transaktioner tränger sig in i varje por av samhällsmaskineriet – allt handlar om pengar. Men där Benedictsson lämnar kvar sin Selma i äktenskapets fängelse låter Nordenhof sin Olivia flyga.

”Djävulsboken” är en njutning att läsa

Avslutningsvis några ord om översättningen som är värd att nämna. I Pengar på fickan är det Johanne Lykke Holm som översätter från danskan. Nu är det hon, numera Johanne Lykke Naderehvandi, och hennes man Khashayar Lykke Naderehvandi som översatt. Jag tänker att det kan vara jobbigt att vara två vid pennan men de verkar veta vad de gör. Nordenhofs språk på svenska är storslagen konst och en njutning att läsa.

The post ”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof är storslagen konst first appeared on Opulens.

EROTIK. “Vårt mål är att skapa en ny form av upphetsningsmedia – vi vill revolutionera sättet vi fantiserar på”. Anna Wallander såg vad ChatGPT åstadkommit och var snabb med att använda AI i syfte att skapa en säker plats för folk som vill utforska sina sexfantasier. 

I Sverige finns det många små startups som fokuserar på att utveckla nya typer av erotik, eller “sextech” skriver Breakit i en artikel. Tidigare har Breakit undersökt hur företag som Blanche, OhCleo och Ava Stories vill revolutionera svenskarnas sexuella njutning genom att erbjuda olika former av erotiska berättelser.

Nu har en ny aktör med namnet Pirr dykt upp på marknaden. Anna Wallander, tidigare senior art director på modebolaget Weekday, är grundare av Pirr AB och har nu senast fått 900 000 kronor i stöd från statliga Vinnova för att utveckla företagets plattform. Plattformen kommer att använda sig av AI-teknik för att låta användarna skapa sina egna erotiska historier. Enligt Wallander handlar Pirr inte bara om att erbjuda ren njutning, utan också att främja jämställdhet och förbättra mental och fysisk hälsa.

“Vårt mål är att skapa en ny form av upphetsningsmedia – vi vill revolutionera sättet vi fantiserar på” säger Anna Wallander i ett pressmeddelande. Och framhåller också att appen “Pirr AI är kvinnogrundad med ett kvinnligt perspektiv, men tjänsten är för alla kön och sexuella läggningar.” 

Appen är tillgänglig på såväl App Store som Google Play.

The post Startupbolag använder AI för att skräddarsy sexnoveller first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Pål Eggert har träffat skräckförfattaren Frida Windelhed som är aktuell med romanen Järnvärld.

Frida Windelhed har utkommit med romanerna “Rött Universum” och “Järnvärld” på förlaget SwedishZombie. Hon skriver även queer erotik för appen AVA-stories, samt har medverkat i en del novellsamlingar. Jag träffar henne på kaféet Le Petit i Haga, Göteborg, för att prata om skrivande, brosk och bönsyrsor. (De kursiverade citaten i intervjun har hämtats från hennes böcker.)

Varför började du skriva?

– Jag skrev jättemycket när jag var liten och hittade på en massa historier – helst spökhistorier. Sen skrev jag inte någonting förrän jag fyllt tjugotvå. Det var en period då jag inte inte mådde så bra och ville ha något att göra som bara jag gjorde. Ingen annan skulle få veta om det. Det var himla kul och så växte det till att jag sökte till skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. Lärarna var de första någonsin som läste något jag skrivit. Det gav mig sådan mersmak att det gick från att vara något jag gjorde för att skriva av mig och ha lite tid ifred till att bli mitt huvudsakliga intresse.

– Jag har hållit på mycket med musik och spelat i band men det är en så utpräglad gruppaktivitet. Jag behövde något som bara var mitt eget projekt och då jag alltid läst så himla mycket föll det sig naturligt att börja skriva. Sen råkade det bli en jättegrej – den enda grejen.

Vad var det för musik du spelade?

– Jag spelar fortfarande bas i ett band som heter heter Novembervägen. Vi har spelat ihop sedan jag var sjutton – nu är jag 27 – med paus för pandemin. Jag har lyckats förena skrivandet med musiken också i och med att jag börjat skriva låttexterna.

”Hon var ett slags gotisk husgudinna och Landet Lagoms mardröm, en svart, oljig fläck på listan över respektabla svenskar som lyckats göra namn för sig i världen.”

Du har med två gother i dina romaner, Shanti och Bönsyrsan. Har du någon anknytning till gothmusik?

– Nu lyssnar jag på allt möjligt men när jag växte upp var det bara metal och goth. Jag ville lyssna på sådant som handlade om ond, bråd död, hemskt och satanistiskt. Det intresset har alltid funnits, även när det gäller musiken. Det är naturligt de jag skriver om också blir … det blir mycket eyeliner.

En bra oneliner. När en vän läste min roman ”Dödfödd” så sa hon att hon aldrig läst en roman där ordet ”kött” nämndes i så många sammanhang.

– Det är ett bra ord.

”Blod och hjärna spyr ut mellan de långa fingrarna i en svartslemmig kaskad, och när händerna öppnas studsar skallbitarna tillbaka något, som skalet på en sprucken frukt, och trasigt fruktkött blottas i sprickor mellan blont, blodklibbigt hår. Knallen av ben som krossas är öronbedövande, och de våta lätena av ett inre som spills ut följer som ett eko.”

Jag tänkte på att du också skriver mycket om kött och blod och kropp, och du har också det här erotiska spåret som du följer när du skriver för AVA, till exempel.

– Ja, det blir mycket kropp deluxe. Det är det som jag tycker är absolut roligast att skriva om. Det är egentligen inte min favorittyp av skräck. Om jag ska se en skräckfilm så är det inte främst gore som jag är intresserad av, även om jag uppskattar det. Det är så himla kul att skriva om. Det är jätteäckligt och jag blir själv illa berörd. Det är så äckligt att jag inte riktigt står ut. Jag längtar alltid att komma fram till bodyhorrorscenerna när jag skriver. Jag använder de äckligaste orden jag kan; kött och brosk – alltså, brosk är ett hatord, så äckligt. Jag kan inte höra någon säga det så då använder jag det så mycket som möjligt (skratt).

”Får jag strapon-knulla dig?” viskar hon hest, och jag hör ett leende forma orden.”

Men du skriver mycket om kropp på andra sätt, erotiska texter…

– Skräck och erotik är förenliga. Jag hade inga planer på att skriva om sex men jag har alltid velat skriva så gränslöst som möjligt. När jag var yngre tänkte jag att jag aldrig kommer att kunna ha med sexscener. Men jag ville ändå pröva bara för att öva på att skriva gränslöst. Jag ville inte vara en person som tänkte ”Så långt kan jag inte gå”. Då har jag misslyckats. Jag upptäckte att det var jätteroligt och insåg att det är en genre som uppmuntrar till gränslöst skrivande. Folk som skriver porriga texter kan kanske inte ens moraliskt försvara det de skriver. Att skriva om våld kan man ju göra men att skriva om saker som är lite hemliga på riktigt, eller lite pinsamma – då snackar vi gränslöst.

– Alltså, jag har suttit med en geting på min sko. Nu har den nog flugit bort. Den har krupit på mig!

Jag brukar bara vifta bort dem.

– Jamen, jag är ju väldigt allergisk mot getingar. Men det är okej – jag är helt lugn. De är bara här och hälsar på.

Windelhed pratar snabbare för varje ord och när hon säger ”på” går rösten upp i falsett. Hon skrattar lite hysteriskt och  säger:

– De gör inget om man är stilla, så jag tar det med ro.

Vad händer om du blir stucken då?

– Jag – det beror lite på vart man blir stungen men jag får utslag och typ – jag har bara blivit stucken en gång och då tyckte jag det inte kändes men så fick jag en massa utslag och så fick jag åka in till sjukhus typ. Då hade jag fått en allergichock. Då fick jag sådan där sssh-grej, adrenalingrej och det var verkligen – alltså det var inte kul men att få sådant adrenalinpåslag var ganska coolt. Det var en upplevelse i sig.

Är det därför du döpt din Flashback-motsvarighet i “Järnvärld” till Adrenalinrummet?

– Nä, det är faktiskt snott från en låt som heter The Adrenalin Room av mitt favoritband IAMX vars logga jag har tatuerad här (hon visar upp tatueringen på armen). Det är väldigt mörkt, deppigt, teatraliskt och gothigt och snuskigt och hemskt så det är allt jag gillar förenat. De har en låt som heter The Adrenalin Room, och då stal jag det. Tyckte det lät som en plats.

Hur har du tänkt kring det stilistiska? Du har en poetisk stil och bygger ofta upp en stämning av hot och annalkande våld.

– De poetiska inslagen kommer från att jag läst väldigt mycket gotisk litteratur som är otroligt långsam och drypande. Jag har växt upp med Anne Rice som min husgudinna. Hela mitt ordförråd kommer från henne. Det atmosfäriska har jag övat fram för att jag vill ha det så. Jag älskar skräckfilm men jumpscares tycker jag är så jävla tråkigt och billigt. Men man kan inte ha jumpscares i litteratur och därför är det så jävla bra för man måste bygga upp stämning. Det är så jag vill skriva, som en skräckfilm utan jumpscares. Det är en motsvarighet till att jobba med musik i skräck, musik som skapar en stämning inför vad som kommer att hända. Sen får det gärna komma jättemycket gore, jättemycket hemskt, men det ska komma som en utlösning. Läsaren ska ha tänkt hela tiden: Snart, då jävlar…

De här spökena du skildrar i “Järnvärld” – det blir en diskussion mellan de båda huvudpersonerna om att de är kännande varelser och sen kan man tolka det på olika plan. Det är ju en bra grej med skräck att man kan lägga in metaforer på det viset. Hur tänkte du kring det?

– Jag ville skapa någon typ av politisk situation i romanen. Det känns som att det är så det skulle bli i verkligheten om spöken existerade. Människors olika syn på moral, solidaritet, ansvar i samhället skulle komma på tal i romanen. Jag har varit inspirerad av många olika saker, till exempel klimatfrågor. Spökena i “Järnvärld” är något som bara finns i bakgrunden och man låter det pågå. Ingen vill ta reda på mer för att det skulle vara för jobbigt. Det är kanske en typiskt svensk grej men det har passat med vår hantering av coronapandemin och att folk inte tar sitt ansvar eftersom det är så jobbigt.

– Människorna i romanen tycker det är jättejobbigt, för spökena är döda anhöriga. Då är det enklare att tänka på dem som att de egentligen inte finns på riktigt, att de bara är avbilder. När det visar sig att de är mer än så uppstår det nya komplikationer. Vissa säger då att det är bevis på att spökena är kännande varelser vilket i sin tur innebär att vi har ett ansvar för att behandla dem på ett solidariskt sätt. Andra menar då att eftersom spökena kan skada oss måste man utrota dem. Sen kolliderar de här båda synsätten. Shanti ser det som att spökena är någonting mer och vill inte att man ska förinta dem medan Zelda, som arbetar med att utplåna spöken, har bestämt sig för att de inte är någonting mer än avbilder. Hon anar väl att det inte är så enkelt, men vill inte riktigt erkänna det och känner mycket skuld för det hon gör. Då är det enklare att tänka att spökena inte är någonting kännande. Man kan applicera så otroligt många politiska situationer på de här motsättningarna.

Det är ganska mycket sekttänk i ”Rött universum” med den här skräckförfattaren, Bönsyrsan, som ledare. Hur kommer det sig?

– Sekten växte fram automatiskt. Jag ville skriva om hämnd – och hämnden som en gudom och då utvecklades det till den här sektgrejen. De har den här gudomligheten gemensamt som de väljer att rikta in sig helt och hållet på. Tyr de sig till den här lilla religionen som uppstår för att de verkligen behöver gemenskapen som de får av varandra för att de är så himla ensamma, eller är det något som det något de får för att de ägnar sig åt den här tron? Jag ville så gärna skriva om en karismatisk ledare och Bönsyrsan hände bara. Jätteroligt med en skräckförfattare som sektledare som har ett driv att styra ett slags berättande även i världen utanför det hon skriver.

”’Vi ger Henne det sista. Det enda vi har kvar sedan vi berövats allt annat.’ Siri undrade om hon inte anade ett leende i Bönsyrsans röst. ‘Vi ger Henne det. Och får tusenfalt tillbaka. Är det inte så det fungerar mellan gudar och människor?’”

Hur kommer det sig att du ville skriva om hämnd? Det är ett ganska slitet tema…

– Eller hur? Den vanliga slutsatsen är att hämnd inte ger någonting bla bla. Men jag är jätteintresserad av hämnd och jag tycker inte att det är så svart och vitt. Om någon skulle knivmörda ens flickvän vad är det som säger att det inte är moraliskt att ge igen? Även om det tagits upp miljarder gånger så finns det mycket att säga om hämnd, JAG har fortfarande saker att säga om det. Det är mitt favorittema.

Det blir ofta tråkigt i skräckfilm, innehållslös och skittråkig rape-and-revenge. Det finns sällan någon filosofi bakom det utan det handlar bara om vad som är nice att kolla på. Men jag ville skriva om det på ett lite mer abstrakt vis. Egentligen hade jag velat ha med ett helt annat slut. Siri skulle få höra talas om hur en av karaktärerna – vad fan heter hon nu? – Tina, en kvinna som drog sig ur sekten i ett tidigt skede, gått bort i en bilolycka för att hon kört över sin exman som misshandlade hennes barn. Jag tyckte att det skulle ha varit ett lyckligt slut. Det var inte något i stil med att “Hämnden gjorde oss galna, bla bla bla”, utan Tina drog sig ur all den galenskap som sen hände men körde över den hemska, äckliga mannen. Det var det ursprungliga slutet, men sen flyttade jag runt lite i texten så att Siri fick slutet för att hon var huvudkaraktären och det funkade jättebra. Jag ville inte ha en lärdom att hämnd inte löser något, utan gör man det så är det så.

Vilken litteratur har påverkat dig i ditt skrivande?

– Anne Rice är numero uno. Jag har läst en massa Stephen King, John Ajvide Lindqvist och – Gillian Flynn! I hennes romaner finns inget antingen eller, utan det slutar alltid så jävla grått. Både stämningen och moralen är så grå i hennes böcker – och de är så våldsamma. “Vassa föremå”” är nog en av de bästa böcker jag läst. Det är lite mer deckaraktigt men hennes språk och hur hon målar upp saker är mycket välgjort.

– Och så Junji Ito. Fy fan vad han har skrämt mig med sina äckliga idéer. Han kommer alltid på jättebisarra saker som kanske inte låter så läskigt till en början. Han kan till exempel göra en serie om en person som smälter ibland, och det kan låta töntigt när jag säger det så här men han skildrar det så jävla obehagligt. Han har humor också och har till exempel gjort en serie som handlar om hans katter. Det är helt vardagliga saker som händer i den men allt är tecknat som att det är värsta skräckberättelsen. Katterna ser så obehagliga ut. Han tecknar sin fru som en demon och hon kommer in och har vita ögon och han är så jätterädd för henne men man får aldrig veta varför. Det är bara så jävla roligt (fniss).

Mmm, du säger att man inte vet varför – har du funderat över hur mycket man ska berätta egentligen?

– Man ska inte berätta så himla mycket. Det svårt att inte göra det i en roman, och det är därför jag tycker om noveller så mycket. Man behöver inte ge samma grad av förklaring till varför de här sjuka grejerna händer utan det är mer att man målar upp en obehaglig bild som ger en viss känsla, och sen klappat och klart, nu mår ni skit. Vissa noveller har skrämt mig, men aldrig romaner.

”De här männen verkade finnas på andra sidan en glasvägg. Ett skyltfönster. De gjorde Siris värld till ett zoo. Sedan luckrades glaset upp, allteftersom natten led, och de började ta sig igenom. Det var alltid samma sak.”

Det finns mycket queert innehåll i dina böcker…

– Det är viktigt för mig. Det är ganska tråkigt att läsa själv om straighta karaktärer för att det är så himla default. Det behövs fler berättelser om queera som inte bara handlar om att de är queer. Alla jag umgås med är queer och då skriver jag om det. Första scenen i “Rött universum” där en kvinna mördas är en extrapolering av verkligheten. Många gånger när man är på en flatklubb och man är där för att enbart träffa tjejer står det en massa män vid baren och lurkar. De är inte där för att ragga utan i egenskap av rovdjur för ingen är där för deras skull. De gör utfall och händer hela tiden och det är otroligt uttjatat. Ibland blir det också väldigt obehagligt. Det är många gånger som jag tänkt på vad som skulle hända om någon av dem var beväpnad. När jag skrev den scenen så var det just en man i Stockholm som tog med sig ett luftgevär till en flatklubb, och jag började tänka att det är så jävla nära hela tiden att de här våldsamma skräckmotiven tar sig in i min verklighet. Därför ville jag skildra den där första scenen utan skräckmoment, för att berätta att det här är något som faktiskt händer, eller kan hända. Och det är vanliga personer som är förövarna, inte monster.

– Det borde finnas fler verk om queervärlden i skräck, inte minst för att representera en värld som många delar. Min värld.

Hur gick publiceringsprocessen på SwedishZombie till?

– När förläggaren frågade om jag ville skriva en roman så trodde jag inte riktigt på att att den blev publicerad. Men nu har den utkommit och folk har läst min debutroman. “Rött universum” skrev jag för att vältra mig i äckel och bodyhorror medan “Järnvärld” är djupare förankrad i mig. Den behandlade känslor som jag hade, var mer som terapi. Jag bearbetade något i den men vet inte vad. När jag var klar så kändes det som om jag släppt något.

The post En skräckförfattare med sinne för queer erotik first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Skräckserien “American horror stories” jobbar hårt för att vara cool och modern, men den är inte finurlig nog för att skrämmas.

“American horror stories” är en spinoff till långköraren “American horror story” i form av en antologi med fristående avsnitt. Handlingen hämtar stoff från både skräckgenren i stort och händelser i originalserien.

Inledningen är ett dubbelavsnitt som utspelas i det läbbiga mordhuset i Los Angeles som huserade originalseriens första säsong. Makarna Michael och Troy har köpt kåken, väl medvetna om dess blodiga historia, och nu planerar de att renovera om det till ett bed-and-breakfast för mordturister. Men både hus och äktenskap knakar i fogarna, och när deras truliga tonårsdotter hittar en kvarglömd BDSM-dräkt i en garderob går det åt helvete på riktigt.

I nästa historia råkar ett gäng kåta tonåringar illa ut när en gammal kultskräckfilm framkallar mordraseri hos publiken. Mer än så har inte funnits tillgängligt för recensenter. Det är möjligt att serien tar sig i de följande avsnitten, men de tre första är inte särskilt spännande.

“American horror story” har tio år på nacken nu och Ryan Murphy och Brad Falchuks succégrepp att blanda blodsprutande skräck med humor och erotik känns inte riktigt lika nytt och fräckt längre. Den här sortens självmedvetna metarysare är också ganska sliten. Visst är det kul med nostalgi, nördiga referenser och kärleksförklaringar till genren – men ironi är samtidigt ett dåligt substitut för en spännande handling. Korta tv-noveller måste vara finurligare än så här för att gripa tag.

Serien jobbar också väldigt hårt för att vara modern och relevant. Handlingen är späckad med samtidsmarkörer. Men allt det där känns mest som garnityr över ett gäng gamla standardnummer. Ta bort influerare, ASMR, 4chan, liveströmning och sexpositivism och du har några hyfsade avsnitt av “Tales from the crypt” fast i lyxig 4k-upplösning.

Inget fel med det egentligen, men det behövs mer än så för att kittla.

Björn Berglund/TT

The post Tv-recension: Standardskräck i moderna kläder first appeared on Opulens.

ESSÄ. ”I dagarna har ju författaren Ida Therén givit röst åt Henry Millers fru June, i boken Att omfamna ett vattenfall. Jag kan förstå om kvinnor vill ge röst åt June. Visst hade mannen Henry en brist i förhållande till den kvinna han ville ha, men han förmådde trots allt låta nederlaget skina igenom”, skriver Lis Lovén.

På ytan tycks Henry Miller vara nihilist. Men dock: det är i så fall en nihilism med djup mening och betydelse. Åtminstone så som jag läser honom.

I min ungdom gav Henry Millers böcker mig, om inte glädje, det var jag för ångestfylld för, men han gav mig mening. Allt kunde hända i hans böcker, och de var mera böcker i vid mening, mera texter i sin egen rätt, än konventionella romaner.

Jag var ung och inte särskilt beläst på den tiden. Henry Miller presenterade Dante, Walt Whitman, Immanuel Kant och många andra berömdheter för mig. Tinget-i-sig fick liv och jag lärde mig av Henry att man kan ha en egen ingång till filosofins historia. Och i det arkitektoniska verk av tid och rum som Henry skapade kom jag nära en konstnärs villkor, och det var att släppa taget. Det är just här själva nihilismen kan diskuteras. Att släppa taget om texten skulle på ett ytligt plan betyda att släppa taget om livet. Men ska man ta Henry på orden? Är livet så genomruttet i all sin glans och i alla dessa vaginor som passerar revy? Nej, jag läser honom inte på det sättet…

I Stenbockens Vändkrets kan man läsa ut en kritik av det vita Amerika. Grejen är att strunta i allt, låta det hända och inse sin ensamhet för att förstå det villkor man lever under. För att läsa Henry Miller måste man nästan vara galen själv, eller åtminstone genuin konstnär och man måste lämna könet åt sidan och kapitulera… det går inte att hänga upp sig på att en vän till Henry har en fru med infekterade ovarier. Kapitulera som kvinna! Och det var det jag gjorde i min ungdom.

I dagarna har ju Ida Therén givit röst åt Henry Millers fru June, i boken Att omfamna ett vattenfall (som Opulens recenserade). Jag kan förstå om kvinnor vill ge röst åt June. Men Henrys kärlek byggde inte på könet, det byggde på det kvinnliga skepp som kom inseglande i danssalongen och bar namnet June. Och det var just det som grep mig. En kvinna fick sådan betydelse att pornografernas förnämsta skribent tappade fattningen. Och hans strategi blev en – ja, en mans. I den tid då han var född, slutet på 1800-talet var det få som vågade duka under för kärleken. Tror jag åtminstone. Och törs vi det idag, eller kommer vi dragande med ideologier som ska täcka över könets brist? För visst hade mannen Henry en brist i förhållande till den kvinna han ville ha, men han förmådde trots allt låta nederlaget skina igenom. Och just det är hans styrka och något jag tror många kvinnor har misslyckats med att läsa ut.

Livet, och nu är det min privata tolkning av hans böcker, det börjar genom att kliva ut ur den kosmiska vaginan, och säg mig, ni som vet, vilken man som pallar det trycket? Få män skulle kunna skapa sig en värld, rumlande omkring i livmodermystik där ting av obetydligheter samsas med höga tankar. Just detta projekt är något många modernister har brottats med. Och jag undrar hur många som har lyckats med sitt uppsåt. Svälj hela havet, tycks Henry mena, och du kommer ut som en fisk eller som en amöba. Men allt encelligt är trots allt livets gigantiska äventyr som börjar med talet två: ett ägg och en spermie. Och allt detta för att livet har måttstockar vi inte orkar med, därav den till synes fula nihilismen hos författaren och – för att låna Suzanne Brøggers ord – mästaren!

Visst tillåter sig mästaren att leka med sina fördomar. Hans bäste vän må vara jude, men Henry, född av germanska föräldrar i New York, Brooklyn, vägrar lida sig igenom ett flertusenårigt scenario. Så nog är han långt ifrån politiskt korrekt.

Men på ålderns höst hände det sig en dag att han fick syn på sin då före detta fru, June. Hon gick gammal och grå och letade bland soptunnorna efter mat. Henry berättade, för vem minns jag inte, att han vände sig om och grät. Jag har en känsla av att en nihilist aldrig skulle kunna känna detta sentiment… och för ett Amerika av idag behövs kanske just sådana tårar.

The post En ständig resa first appeared on Opulens.

KÄRLEK. “Erotiken är en kraft som kan ge oss energi att sträva mot förändringar.” Anna Sanvaresa om ensamhet och kärlek under pandemin och om rättvisa och frihet som det mest njutningsfulla.

I Josephine Bornebusch aktuella film Orca har mänskorna långt till varandra. Det är mitt i pandemin i ett Sverige som tycks vara i total lockdown. Skärmarna mellan dem blir murar, eller speglar: de når inte fram eftersom de så enträget försöker hålla fast vid hur det ska se ut istället för att visualisera alternativ.

Orca är det latinska namnet för späckhuggare, vilka tar sig framåt om de slår följe och håller ihop, som en tonårstjej förklarar i filmen. Det är inte världens bästa film men den vill säga något väsentligt. Hur når vi varandra i utsatta lägen och inte bara nå som att komma fram utan som i komma nära och hjälpas åt?

Jag reagerar på det återkommande restriktionsbudskapet att bara umgås med familjen, eller de i samma hushåll. Hur ser en familj, ett hushåll ut? Finns det alltid, är det tryggt? Vi är många med ensamma kroppar. Letar ljuspunkter och kickar i en distanserad och orolig situation. Längtar galet efter närhet. Dumpad av Tinderflirt med orden att det är meningslöst med kontakt när vi ändå inte kan ses. Är det? Kan vi inte ge varandra något – värme, uppskattning, små kickar – också på distans?

Jag är ett flockdjur. Söker famnar, närhet, stöd.

Jag är ett flockdjur. Söker famnar, närhet, stöd. Famlar som fan. Messengersex blir en krydda. Flirtar på sociala medier. Fantasibilder som målas upp, och å, vad jag kan frossa i de fantasierna! Erotiska, eller djupt vänskapliga, gränslösa. Fram till nyss har jag sett det som tomt. Varför? Vad är det för en trist blick?

Mitt privilegium: barnen varannan vecka som jag nästan kramar ihjäl. Mitt i allt: alla singlars dag. Kapitalismens ständiga försök att dra nytta av – täcka över – mänsklig längtan. Visst kan vi garva åt skiten. Kan också säga som Adrienne Maree Brown i boken/bibeln Pleasure activism (AK Press), att det skapar en falsk brist.

Pleasure activism, skriver författaren, är det arbete vi gör för att separera vår njutning från påverkan, vanföreställningar och förtryck. Det vi lärt oss: Så här ska det vara. Njutning bara möjlig genom konsumtion av varor, eller kroppar. Kapitalismens, och Tinders, hjul snurrar. Men nej. Erotiken, skriver författaren och feministen Audre Lorde, är en kraft som kan ge oss energi att sträva mot förändringar. Den går på djupet och kan därför överbrygga gränser och skillnader, inte bara mellan oss, utan också som ett skydd i världen.

Tänker på min egen kropp. Att det är först nu, när den är fyrtiosju, som den börjar förstå vad den vill och behöver. Kvinnlig erotik har alltid setts som hotfull (och straffats) eftersom den är frigörande, vägrar underkasta sig en patriarkal ordning. Efter år av kamp mot nedärvd sexualmoral, kvinnosyn och kapitalistisk struktur: Min kropp kan ge och ta emot. Och njuta av det.

Tänker ofta på Audre Lordes ord om självomhändertagande som en revolutionär handling. När Tindersnubben skrev tack och hej för att vi inte kan ha sex inom snar framtid, tänkte jag på fantasin och kreativiteten som behövs erövras, införlivas, när de fysiska avstånden till varandra är stora.

Erotik kräver inte fysisk närvaro utan närs av lusten att utforska, lära sig känna. Njutning är en frizon, som med hjälp av fantasi och omtanke kan växa till ett rum för nya upplevelser och idéer. Pleasure activism, skriver Adrienne Maree Brown, vill lära oss att rättvisa och frihet är det mest njutningsfulla på denna planet. Det handlar om förena njutningar med värderingar, och hämta kraft från känslan av ”aliveness.”

Ingen av mänskorna i Orca känner sig levande förrän de börjar prata med varandra om viktiga saker, slutar surfa på ytan och stänga in sig i narcissistiska bubblor. Vi kan prata om vad vi längtar efter och hur vi bygger framåt, för en värld där ALIVENESS är det viktigaste, för alla. Njutning kostar inget, bekämpar deppighet, samspelar med omsorg, respekt, bejakande och gränssättning. Njutning är att lyssna och bli lyssnad till: Vad behöver vi? Vi med hudar som skriker efter beröring, oro som vill till famn, vad, mitt i denna pandemi, kan vi ge oss själva och varandra, som kan beröra, ge gåshud, ömhet, glädje, lust?

The post Våra ensamma längtande kroppar first appeared on Opulens.

EROTIK. Jag kom själv in på erotik av en slump, men när jag väl skrivit min första novell kändes det helt rätt. Jag skrev om en tjej som penetrerar en kille med en strap-on, vilket jag själv aldrig läst om tidigare och det kändes så befriande, skriver författaren Malin Edholm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag brinner för att skriva och erotik är en genre med möjligheter och utrymme för att experimentera – särskilt med rådande normer.

Erotiken har länge varit något skamfullt, något man håller för sig själv. Precis som romance har det klassats som ”tantsnusk”, särskilt av den finare litteratureliten i allmänhet och män i synnerhet. Men nu börjar vi se en förändring och ett uppsving! Många ger ut erotik och många lyssnar på det. När man öppnar Storytel känns det som att det finns något nytt varje dag.

Jag tror inte det går att prata om en helförändring vad gäller den stämpel erotiken har fått, många anser fortfarande att det är skamligt och kallar det ”fulkultur”. Men det är härligt att alla vi som vågar sluta lyssna till de rösterna istället skapar nya normer, där vi är öppensinnade och tar plats. Kvinnlig läsning har alltid nedvärderats och att läsa något som dessutom handlar om den kvinnliga, eller queera, njutningen är så klart föremål för negativ kritik. Nu slår vi sönder alla fördomar och gör det till en feministisk handling att skriva utförligt om den kvinnliga och queera lusten!

När jag säger att jag skriver feministisk erotik är det många som verkar anta att jag skriver för kvinnor, vilket jag så klart gör men inte uteslutande. Feministisk erotik handlar om att lägga fokus på kvinnlig och queer njutning och kvinnligt och queert initiativtagande. Det handlar framför allt om att inte utgå från den manliga blicken, vilken är normen i medier som porr och reklam. Feministisk erotik handlar även i mångt och mycket om samtycke, vilket kan tyckas givet i erotik i stort. Men tyvärr inte som jag upplevt det. Exempel på ickefemenistisk erotik är beskrivningar där det är tydligt att mannen besitter all makt och där ordval som ”lägra” och ”plöja” används.

Något av det roligaste med att skriva erotik är enligt min åsikt att just utmana normer. Inte ständigt upprepa den erotiska novellen med den smala undergivna tjejen och den muskulösa dominanta killen. Utan istället skriva queert och polyamoröst. Skriva om till exempel kåta, tjocka personer och låta dessa karaktärer ta plats. Nu kommer snart åtta av mina nuvarande tio publicerade noveller tryckas i en fysisk novellsamling och jag är väldigt glad över att omslaget pryds av en kurvig tjej.

Istället för att repetera skildringar av det normativa kärleksparet, där äganderätt och svartsjuka ofta beskrivs som sexigt känns det fint att skriva om sex som inte alltid behöver innehålla penetration, om någon som onanerar istället för att söka sig till en partner, eller en tjej som ligger med massor av människor utan en enda tanke på att det skulle vara fel eller skamligt.

Som bisexuell och inte smal blir det lätt så att jag skriver om karaktärer som liknar mig. Ibland är det skildringar baserade på verkliga situationer fast i vissa fall är det ren fiktion. Min andra novell Sexklubben i Mount Pleasant bara rann ur mig. Jag ville gärna gestalta något som jag upplevt under min tid i Vancouver. När jag skickade novellen till dejten som jag upplevde sexklubben tillsammans med så tyckte hon att det var väldigt kul.

Sex är privat, men det privata är politiskt, som det feministiska slagordet så fint lyder. Jag vill ifrågasätta den rådande binära könsmaktsordningen och anser att författare har ett visst ansvar för förändringspotentialen av normen via kulturen. Men för mycket kritik kan också döda lusten. Jag har en vän som får påminna mig: ”Politik är inte sexigt, dra ner på det”. Därför backar jag en aning och är mer normmedveten än normkritisk i erotiken.

Jag kom själv in på erotik av en slump, men när jag väl skrivit min första novell kändes det helt rätt. Jag skrev om en tjej som penetrerar en kille med en strap-on, vilket jag själv aldrig läst om tidigare och det kändes så befriande. En annan av mina noveller skrev jag under en tågresa och den handlar om att bli kåt och fantisera om främlingen som sitter bredvid, tur för mig att han inte tittade på min datorskärm …

Världens och litteraturens möjligheter blir så mycket större om man inte binds av det normativa. Fler människor representeras, nya karaktärer, nya konstellationer, sex som ofta inte gestaltas i litteratur. Jag ser fram emot att leka ännu mer med identitet och könsroller. Jag blir väldigt glad om människor läser erotik och inspireras till att testa något nytt, hitta sin njutning och utforska sin sexualitet.

The post Normbrytande erotisk litteratur som befriar first appeared on Opulens.

PORR. Frågan jag skulle vilja ställa är varför vi, när det passar vår agenda, är så benägna att se uppenbart störda människor som sanningsvittnen, skriver Myra Åhbäck Öhrman apropå debatten om pornografi och våldsbrott.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mindre än ett dygn innan sin avrättning, den 24 januari 1989, genomförde seriemördaren Ted Bundy sin sista intervju med den konservative författaren, psykologen och kristne fundamentalisten James Dobson.

Dobson grundade Focus on the Family, en evangelisk organisation. De förespråkar traditionella könsroller och avhållsamhet innan äktenskapet och motsätter sig saker som hbtq-rättigheter, abort, skilsmässa, sexualkunskap och pornografi.

Dobson och Bundy hade haft kontakt en längre tid innan de satte sig ner för den där sista intervjun. I den pratade Bundy om hur de snuskiga tidningar han hittade som 13-åring bidragit till en spiral som slutade med sexualsadistiska mord.

“I början”, säger Bundy, “ger det näring till den där typen av tankeprocess. Till slut blir det avgörande för att kristallisera den, göra tankarna till något som nästan är en separat del av en, inuti”.

Han fortsätter med att uttrycka sin oro över hur “vanliga män och makar” kan påverkas av våldsporr till att bli monster.

Olika studier som gjorts på män som begått sexualsadistiska brott har visat att många av dem konsumerar porr – dock i samma utsträckning som män i stort. Nina Rung är en av de svenska debattörer som gärna pratar om att de sexbrottslingar hon träffade under sin tid hos polisen själva uppger att de inspirerats av pornografiskt material.

Frågan jag skulle vilja ställa är varför vi, när det passar vår agenda, är så benägna att se dessa uppenbart störda människor som sanningsvittnen, varför vi väljer att tro att psykiskt sjuka är experter på sitt eget mående.

Majoriteten av befolkningen konsumerar erotiskt material. Majoriteten begår inte grova sexualbrott. Redan där brister förklaringsmodellen.

Vi vet att den cocktail av upplevelser och egenskaper som leder till att en person begår grövre brott är komplicerad. Så pass komplicerad att det är omöjligt att säga om en person hade blivit en brottsling även utan någon av de riskfaktorer som identifierats.

Missbruk av alkohol och andra droger är en påtaglig riskfaktor. Ändå förstår vi att alla som har tillgång till alkohol inte våldtar eller skadar kvinnor.

Redan 1989 avfärdades påståendet att våldsporr skulle ha varit en starkt bidragande faktor till Bundys brott. Författaren Stephen Michaud som intervjuade honom ett flertal gånger, påpekade att påståendena om porr uppkom först efter att Bundy kommunicerat med Dobson.

När Bundy greps hittades tummade flyers med bilder på cheerleaders i hans bil, och han beskrev i intervjuer med Michaud hur han i skolan blev erotiskt triggad av anatomiska diagram av vaginan.

Jag kan läsa mig till att någon i Katarina Wennstams senaste bok Vargen, som handlar om mäns våld mot kvinnor, tydligen föreläser om Ted Bundy. Har hon gjort grundläggande research på honom verkar det konstigt att hon skulle köpa hans retorik rakt av på det sätt hon gör när hon, i sin senaste text i Expressen, beskriver att våldsporr skulle vara en del i en radikaliseringsprocess av sexualbrottslingar.

Konstigt, eller ohederligt. Nu, som då, blir våldsporr en bekväm syndabock för beteenden vi har svårt att förklara. Beteenden som är oerhört mer komplexa än att det går att skylla dem på en enskild riskfaktor utan minsta hänsyn till skillnaden mellan korrelation och kausalitet.

Majoriteten av befolkningen konsumerar erotiskt material. Majoriteten begår inte grova sexualbrott. Redan där brister förklaringsmodellen.

Vill man titta på större riskfaktorer ligger missbruk av droger betydligt närmare till hands. Men det är klart, då måste man kanske ge upp något man själv bryr sig om.

Kalla mig fördomsfull, men jag misstänker att åtskilliga debattörer som skriver brandtal mot pornografin – och för egen del kan avstå från porrkonsumtion – inte är lika benägna att avstå från möjligheten att kunna dricka ett glas vin till fredagsmiddagen.

Detta är det uppenbarligen inte lika viktigt att vi pratar om.

The post Våldsporr – en bekväm syndabock first appeared on Opulens.

INTENSITET. Carl-Michael Edenborg gestaltar lidelse, förtröstan och besatthet med ungefär samma starka intensitet, konstaterar Thomas Almqvist som läst Långt över gränsen: erotiska historier om begär och skräck.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Långt över gränsen: erotiska historier om begär och skräck
Av Carl-Michael Edenborg
Vertigo förlag

Carl-Michael Edenborg föddes i Linköping 1967 och disputerade 2002 på avhandlingen Alkemins skam. Han grundade Vertigo förlag och verkade en gång i tiden i Surrealistgruppen, tillsammans med Maja Lundgren och Aase Berg och publicerade erotiska texter under pseudonymen Gunnar Blå. 2014 nominerades hans roman Alkemistens dotter till Augustpriset. För många är han det litterära Sveriges enfant terrible.

Baksidestexten till Långt över gränsen presenterar boken som ”en saftig erotisk novellsamling som spänner mellan begär och skräck.” Allt sker också vid avgrundens svindlande rand, där ångestens svarta hål växer sig större, när rädslan ökar. Alla sätter på alla i novellerna, kvinna som man, ung som gammal. Han är hon och hon är han. Alla är subjekt och ingen är objekt eller offer. Det här är verkligen erotik i Metoo-rörelsens Sverige. Novellerna kan vara både burleska och skamlösa men är alltid skrivna med någon form av glimten i ögat, även om risken är ganska stor att vi som läsare förvandlas till simpla voyeurer och nyckelhålstittare.

Novellerna innehåller starka, erotiska känslor, ett visst mått av förtvivlan och även en hel del aggressivitet utan att det går över i verkligt förtryck. Det handlar mera om den passionerade, mot extasen vettande sidan av människans natur än om att skildra det fördolda inre, det omedvetna själslivet. Det är oftast irrationella drivkrafter som styr mänskligt beteende, även i den till synes odramatiska vardagen. En av dessa drivkrafter är den sexuella driften. Sexualiteten skildras med intensiv hetta, öppet och fördomsfritt men också gärna med inslag av absurditet och svart humor. Edenborg gestaltar lidelse, förtröstan och besatthet med ungefär samma starka intensitet.

Novellerna är habilt berättade och gärna dramaturgiskt kryddade. Erotik kan berättas även i sagans form som i Konungen som sov nästan hela han. Tjärnens dam förtrollade honom och dömde honom till evig sömn, även om en väsentlig del av hans kropp skulle fortsätta att fungera. Drottningen använder sig av den kroppsdelen och fortsätter att föda prinsar och prinsessor. Novellens sensmoral är att lögnen är både äktenskapets och samhällets grundval och att lögnen gör människorna vuxna.

Amputerad ängel är en både rolig och underhållande novell, där Dörr-Pelle mot alla odds släpper in Henke Jones i himmelen, sedan han dött. Han har svårt för att acklimatisera sig där, eftersom alla går omkring nakna, men han vänjer sig. Den bästa och också den mest sensuella novellen är Doften av en roman, där en författare och en förläggare skriver en roman ihop i brevform och på distans. Det här är erotik med utsökt finess.

Edenborgs sakliga och ganska avskalade språk är glädjande nog inte alltför obscent utan fungerar oftast riktigt bra som relief till det pornografiska innehållet, men uttrycket måste ju också vara troget sitt ämne. Ibland förfaller det till en viss käckhet, som bara känns banal i sammanhanget.

Edenborgs erotiska noveller måste upplevas på sina egna villkor och på samma gång ge oss besked om vår vanliga verklighet. Om man kan säga att en samling erotiska noveller om begär och skräck kan vara småtrevliga, så är det just vad novellerna i Långt över gränsen är. Detta alltså trots genrens känsliga natur.

The post Intensiva erotiska noveller first appeared on Opulens.