En skräckförfattare med sinne för queer erotik

Litteratur.
Frida Windelhed. (Foto: Pål Eggert)

LITTERATUR. Pål Eggert har träffat skräckförfattaren Frida Windelhed som är aktuell med romanen Järnvärld.

Frida Windelheds skräck- och science fictionnoveller har publicerats i ett flertal antologier, och hon debuterade med kortromanen Rött universum. Hon skriver gärna om det äckliga, gränsöverskridande och djupt hjärtskärande, ofta med feministiska och HBTQ-relaterade teman. I juni 2021 publicerades hennes andra roman, Järnvärld.

Frida Windelhed har utkommit med romanerna “Rött Universum” och ”Järnvärld” på förlaget SwedishZombie. Hon skriver även queer erotik för appen AVA-stories, samt har medverkat i en del novellsamlingar. Jag träffar henne på kaféet Le Petit i Haga, Göteborg, för att prata om skrivande, brosk och bönsyrsor. (De kursiverade citaten i intervjun har hämtats från hennes böcker.)

Varför började du skriva?

– Jag skrev jättemycket när jag var liten och hittade på en massa historier – helst spökhistorier. Sen skrev jag inte någonting förrän jag fyllt tjugotvå. Det var en period då jag inte inte mådde så bra och ville ha något att göra som bara jag gjorde. Ingen annan skulle få veta om det. Det var himla kul och så växte det till att jag sökte till skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. Lärarna var de första någonsin som läste något jag skrivit. Det gav mig sådan mersmak att det gick från att vara något jag gjorde för att skriva av mig och ha lite tid ifred till att bli mitt huvudsakliga intresse.

– Jag har hållit på mycket med musik och spelat i band men det är en så utpräglad gruppaktivitet. Jag behövde något som bara var mitt eget projekt och då jag alltid läst så himla mycket föll det sig naturligt att börja skriva. Sen råkade det bli en jättegrej – den enda grejen.

Vad var det för musik du spelade?

– Jag spelar fortfarande bas i ett band som heter heter Novembervägen. Vi har spelat ihop sedan jag var sjutton – nu är jag 27 – med paus för pandemin. Jag har lyckats förena skrivandet med musiken också i och med att jag börjat skriva låttexterna.

”Hon var ett slags gotisk husgudinna och Landet Lagoms mardröm, en svart, oljig fläck på listan över respektabla svenskar som lyckats göra namn för sig i världen.”

Du har med två gother i dina romaner, Shanti och Bönsyrsan. Har du någon anknytning till gothmusik?

– Nu lyssnar jag på allt möjligt men när jag växte upp var det bara metal och goth. Jag ville lyssna på sådant som handlade om ond, bråd död, hemskt och satanistiskt. Det intresset har alltid funnits, även när det gäller musiken. Det är naturligt de jag skriver om också blir … det blir mycket eyeliner.

En bra oneliner. När en vän läste min roman ”Dödfödd” så sa hon att hon aldrig läst en roman där ordet ”kött” nämndes i så många sammanhang.

– Det är ett bra ord.

”Blod och hjärna spyr ut mellan de långa fingrarna i en svartslemmig kaskad, och när händerna öppnas studsar skallbitarna tillbaka något, som skalet på en sprucken frukt, och trasigt fruktkött blottas i sprickor mellan blont, blodklibbigt hår. Knallen av ben som krossas är öronbedövande, och de våta lätena av ett inre som spills ut följer som ett eko.”

Jag tänkte på att du också skriver mycket om kött och blod och kropp, och du har också det här erotiska spåret som du följer när du skriver för AVA, till exempel.

– Ja, det blir mycket kropp deluxe. Det är det som jag tycker är absolut roligast att skriva om. Det är egentligen inte min favorittyp av skräck. Om jag ska se en skräckfilm så är det inte främst gore som jag är intresserad av, även om jag uppskattar det. Det är så himla kul att skriva om. Det är jätteäckligt och jag blir själv illa berörd. Det är så äckligt att jag inte riktigt står ut. Jag längtar alltid att komma fram till bodyhorrorscenerna när jag skriver. Jag använder de äckligaste orden jag kan; kött och brosk – alltså, brosk är ett hatord, så äckligt. Jag kan inte höra någon säga det så då använder jag det så mycket som möjligt (skratt).

”Får jag strapon-knulla dig?” viskar hon hest, och jag hör ett leende forma orden.”

Men du skriver mycket om kropp på andra sätt, erotiska texter…

– Skräck och erotik är förenliga. Jag hade inga planer på att skriva om sex men jag har alltid velat skriva så gränslöst som möjligt. När jag var yngre tänkte jag att jag aldrig kommer att kunna ha med sexscener. Men jag ville ändå pröva bara för att öva på att skriva gränslöst. Jag ville inte vara en person som tänkte ”Så långt kan jag inte gå”. Då har jag misslyckats. Jag upptäckte att det var jätteroligt och insåg att det är en genre som uppmuntrar till gränslöst skrivande. Folk som skriver porriga texter kan kanske inte ens moraliskt försvara det de skriver. Att skriva om våld kan man ju göra men att skriva om saker som är lite hemliga på riktigt, eller lite pinsamma – då snackar vi gränslöst.

– Alltså, jag har suttit med en geting på min sko. Nu har den nog flugit bort. Den har krupit på mig!

Jag brukar bara vifta bort dem.

– Jamen, jag är ju väldigt allergisk mot getingar. Men det är okej – jag är helt lugn. De är bara här och hälsar på.

Windelhed pratar snabbare för varje ord och när hon säger ”på” går rösten upp i falsett. Hon skrattar lite hysteriskt och  säger:

– De gör inget om man är stilla, så jag tar det med ro.

Vad händer om du blir stucken då?

– Jag – det beror lite på vart man blir stungen men jag får utslag och typ – jag har bara blivit stucken en gång och då tyckte jag det inte kändes men så fick jag en massa utslag och så fick jag åka in till sjukhus typ. Då hade jag fått en allergichock. Då fick jag sådan där sssh-grej, adrenalingrej och det var verkligen – alltså det var inte kul men att få sådant adrenalinpåslag var ganska coolt. Det var en upplevelse i sig.

Är det därför du döpt din Flashback-motsvarighet i ”Järnvärld” till Adrenalinrummet?

– Nä, det är faktiskt snott från en låt som heter The Adrenalin Room av mitt favoritband IAMX vars logga jag har tatuerad här (hon visar upp tatueringen på armen). Det är väldigt mörkt, deppigt, teatraliskt och gothigt och snuskigt och hemskt så det är allt jag gillar förenat. De har en låt som heter The Adrenalin Room, och då stal jag det. Tyckte det lät som en plats.

Hur har du tänkt kring det stilistiska? Du har en poetisk stil och bygger ofta upp en stämning av hot och annalkande våld.

– De poetiska inslagen kommer från att jag läst väldigt mycket gotisk litteratur som är otroligt långsam och drypande. Jag har växt upp med Anne Rice som min husgudinna. Hela mitt ordförråd kommer från henne. Det atmosfäriska har jag övat fram för att jag vill ha det så. Jag älskar skräckfilm men jumpscares tycker jag är så jävla tråkigt och billigt. Men man kan inte ha jumpscares i litteratur och därför är det så jävla bra för man måste bygga upp stämning. Det är så jag vill skriva, som en skräckfilm utan jumpscares. Det är en motsvarighet till att jobba med musik i skräck, musik som skapar en stämning inför vad som kommer att hända. Sen får det gärna komma jättemycket gore, jättemycket hemskt, men det ska komma som en utlösning. Läsaren ska ha tänkt hela tiden: Snart, då jävlar…

De här spökena du skildrar i ”Järnvärld” – det blir en diskussion mellan de båda huvudpersonerna om att de är kännande varelser och sen kan man tolka det på olika plan. Det är ju en bra grej med skräck att man kan lägga in metaforer på det viset. Hur tänkte du kring det?

– Jag ville skapa någon typ av politisk situation i romanen. Det känns som att det är så det skulle bli i verkligheten om spöken existerade. Människors olika syn på moral, solidaritet, ansvar i samhället skulle komma på tal i romanen. Jag har varit inspirerad av många olika saker, till exempel klimatfrågor. Spökena i ”Järnvärld” är något som bara finns i bakgrunden och man låter det pågå. Ingen vill ta reda på mer för att det skulle vara för jobbigt. Det är kanske en typiskt svensk grej men det har passat med vår hantering av coronapandemin och att folk inte tar sitt ansvar eftersom det är så jobbigt.

– Människorna i romanen tycker det är jättejobbigt, för spökena är döda anhöriga. Då är det enklare att tänka på dem som att de egentligen inte finns på riktigt, att de bara är avbilder. När det visar sig att de är mer än så uppstår det nya komplikationer. Vissa säger då att det är bevis på att spökena är kännande varelser vilket i sin tur innebär att vi har ett ansvar för att behandla dem på ett solidariskt sätt. Andra menar då att eftersom spökena kan skada oss måste man utrota dem. Sen kolliderar de här båda synsätten. Shanti ser det som att spökena är någonting mer och vill inte att man ska förinta dem medan Zelda, som arbetar med att utplåna spöken, har bestämt sig för att de inte är någonting mer än avbilder. Hon anar väl att det inte är så enkelt, men vill inte riktigt erkänna det och känner mycket skuld för det hon gör. Då är det enklare att tänka att spökena inte är någonting kännande. Man kan applicera så otroligt många politiska situationer på de här motsättningarna.

Det är ganska mycket sekttänk i ”Rött universum” med den här skräckförfattaren, Bönsyrsan, som ledare. Hur kommer det sig?

– Sekten växte fram automatiskt. Jag ville skriva om hämnd – och hämnden som en gudom och då utvecklades det till den här sektgrejen. De har den här gudomligheten gemensamt som de väljer att rikta in sig helt och hållet på. Tyr de sig till den här lilla religionen som uppstår för att de verkligen behöver gemenskapen som de får av varandra för att de är så himla ensamma, eller är det något som det något de får för att de ägnar sig åt den här tron? Jag ville så gärna skriva om en karismatisk ledare och Bönsyrsan hände bara. Jätteroligt med en skräckförfattare som sektledare som har ett driv att styra ett slags berättande även i världen utanför det hon skriver.

”’Vi ger Henne det sista. Det enda vi har kvar sedan vi berövats allt annat.’ Siri undrade om hon inte anade ett leende i Bönsyrsans röst. ’Vi ger Henne det. Och får tusenfalt tillbaka. Är det inte så det fungerar mellan gudar och människor?’”

Hur kommer det sig att du ville skriva om hämnd? Det är ett ganska slitet tema…

– Eller hur? Den vanliga slutsatsen är att hämnd inte ger någonting bla bla. Men jag är jätteintresserad av hämnd och jag tycker inte att det är så svart och vitt. Om någon skulle knivmörda ens flickvän vad är det som säger att det inte är moraliskt att ge igen? Även om det tagits upp miljarder gånger så finns det mycket att säga om hämnd, JAG har fortfarande saker att säga om det. Det är mitt favorittema.

Det blir ofta tråkigt i skräckfilm, innehållslös och skittråkig rape-and-revenge. Det finns sällan någon filosofi bakom det utan det handlar bara om vad som är nice att kolla på. Men jag ville skriva om det på ett lite mer abstrakt vis. Egentligen hade jag velat ha med ett helt annat slut. Siri skulle få höra talas om hur en av karaktärerna – vad fan heter hon nu? – Tina, en kvinna som drog sig ur sekten i ett tidigt skede, gått bort i en bilolycka för att hon kört över sin exman som misshandlade hennes barn. Jag tyckte att det skulle ha varit ett lyckligt slut. Det var inte något i stil med att “Hämnden gjorde oss galna, bla bla bla”, utan Tina drog sig ur all den galenskap som sen hände men körde över den hemska, äckliga mannen. Det var det ursprungliga slutet, men sen flyttade jag runt lite i texten så att Siri fick slutet för att hon var huvudkaraktären och det funkade jättebra. Jag ville inte ha en lärdom att hämnd inte löser något, utan gör man det så är det så.

Vilken litteratur har påverkat dig i ditt skrivande?

– Anne Rice är numero uno. Jag har läst en massa Stephen King, John Ajvide Lindqvist och – Gillian Flynn! I hennes romaner finns inget antingen eller, utan det slutar alltid så jävla grått. Både stämningen och moralen är så grå i hennes böcker – och de är så våldsamma. ”Vassa föremå”” är nog en av de bästa böcker jag läst. Det är lite mer deckaraktigt men hennes språk och hur hon målar upp saker är mycket välgjort.

– Och så Junji Ito. Fy fan vad han har skrämt mig med sina äckliga idéer. Han kommer alltid på jättebisarra saker som kanske inte låter så läskigt till en början. Han kan till exempel göra en serie om en person som smälter ibland, och det kan låta töntigt när jag säger det så här men han skildrar det så jävla obehagligt. Han har humor också och har till exempel gjort en serie som handlar om hans katter. Det är helt vardagliga saker som händer i den men allt är tecknat som att det är värsta skräckberättelsen. Katterna ser så obehagliga ut. Han tecknar sin fru som en demon och hon kommer in och har vita ögon och han är så jätterädd för henne men man får aldrig veta varför. Det är bara så jävla roligt (fniss).

Mmm, du säger att man inte vet varför – har du funderat över hur mycket man ska berätta egentligen?

– Man ska inte berätta så himla mycket. Det svårt att inte göra det i en roman, och det är därför jag tycker om noveller så mycket. Man behöver inte ge samma grad av förklaring till varför de här sjuka grejerna händer utan det är mer att man målar upp en obehaglig bild som ger en viss känsla, och sen klappat och klart, nu mår ni skit. Vissa noveller har skrämt mig, men aldrig romaner.

”De här männen verkade finnas på andra sidan en glasvägg. Ett skyltfönster. De gjorde Siris värld till ett zoo. Sedan luckrades glaset upp, allteftersom natten led, och de började ta sig igenom. Det var alltid samma sak.”

Det finns mycket queert innehåll i dina böcker…

– Det är viktigt för mig. Det är ganska tråkigt att läsa själv om straighta karaktärer för att det är så himla default. Det behövs fler berättelser om queera som inte bara handlar om att de är queer. Alla jag umgås med är queer och då skriver jag om det. Första scenen i ”Rött universum” där en kvinna mördas är en extrapolering av verkligheten. Många gånger när man är på en flatklubb och man är där för att enbart träffa tjejer står det en massa män vid baren och lurkar. De är inte där för att ragga utan i egenskap av rovdjur för ingen är där för deras skull. De gör utfall och händer hela tiden och det är otroligt uttjatat. Ibland blir det också väldigt obehagligt. Det är många gånger som jag tänkt på vad som skulle hända om någon av dem var beväpnad. När jag skrev den scenen så var det just en man i Stockholm som tog med sig ett luftgevär till en flatklubb, och jag började tänka att det är så jävla nära hela tiden att de här våldsamma skräckmotiven tar sig in i min verklighet. Därför ville jag skildra den där första scenen utan skräckmoment, för att berätta att det här är något som faktiskt händer, eller kan hända. Och det är vanliga personer som är förövarna, inte monster.

– Det borde finnas fler verk om queervärlden i skräck, inte minst för att representera en värld som många delar. Min värld.

Hur gick publiceringsprocessen på SwedishZombie till?

– När förläggaren frågade om jag ville skriva en roman så trodde jag inte riktigt på att att den blev publicerad. Men nu har den utkommit och folk har läst min debutroman. ”Rött universum” skrev jag för att vältra mig i äckel och bodyhorror medan ”Järnvärld” är djupare förankrad i mig. Den behandlade känslor som jag hade, var mer som terapi. Jag bearbetade något i den men vet inte vad. När jag var klar så kändes det som om jag släppt något.

Frida Windelheds skräck- och science fictionnoveller har publicerats i ett flertal antologier, och hon debuterade med kortromanen Rött universum. Det är en mörk, skräckerotisk berättelse om hämnd. Hon skriver gärna om det äckliga, gränsöverskridande och djupt hjärtskärande, ofta med feministiska och HBTQ-relaterade teman. I juni 2021 publicerades hennes andra roman, Järnvärld.

 

PÅL EGGERT
info@opulens.se

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr