Stark föreställning om psykisk ohälsa bland unga

TEATER. Även om detta är en föreställning om unga som förlorat allt är föreställningen ett inspirerande nytt landmärke för den experimentella teatern i Stockholm, skriver Lena S Karlsson som sett Sadland med PotatoPotato.

Sadland med PotatoPotato
Idé och regi: Linda Forsell
Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Det har kallats “svart galla” och melankoli, eller “Weltschmerz” för att låna ett tyskt begrepp myntat av Jean Paul. Skildringar av missmod och melankoli är en egen genre inom bildkonst och litteratur. På 1700-talet iklädde man sig gula byxor och blå rock och slog sig i slang med likasinnade för att hylla sin idol, den unge älskande och försmådde som Goethe skildrade i Den unge Werthers lidande. Många olyckliga tog sina liv, enligt samtida vittnen.

På  Stockholms stadsteaters minsta scen Kilen har det Malmöbaserade scenkonstkollektivet PotatoPotatos föreställning Sadland tagit sig an denna växande grupp av unga till synes utan  hopp och framtid. Föreställningen kallas “en elektronisk musical” som lånat uttryck från musik performance och dans i en gränsöverskridande föreställning, professionell och starkt berörande. Ett budskap ur denna skickligt framförda musical är: ”Sad is the only way to be in a world so insane/Welcome to sadland.” I dag talar man om spleen, depression, apati, ångest och en utbredd dödslängtan som framför allt drabbar unga människor på väg in i vuxenlivet. Ett lidande i tystnad och isolering, ett slags stum protest mot krav på att vara lycklig och lyckad i ett iskallt samhällsklimat. Om de som inte vill spela spelet utan väljer en tillvaro i utanförskap.

Scenrummet tas upp av två sängar som enda möbler. Ibland svällande bolster, kuddar och lakan finns två tonåringar som försöker att undkomma ett liv som förefaller vara outhärdligt. Det är i stort sett enbart bristen på luft och kroppsodörer som saknas för att det ska bli ett trovärdigt rum för dropouts och unga utan hopp. De livnär sig på chips och läsk, så småningom på nudlar, som sprider en unken doft av livsleda och hopplöshet. Mellan de två finns en ömsinthet som bland annat tar sig uttryck i Nils Wetterholms försök att få den nästan apatiska Johanna att dricka läsk och så småningom ger henne något att äta.

Johanna Malm och Nils Wetterholm gestaltar de två som ackompanjeras av Johan Stohne när de framför sina sorgesånger, ömsom deras egna kompositioner och ömsöm av Billie Eilish och Lana Del Rey. Mellan de två på scenen och musiken uppstår ett kraftfält som vitaliserar föreställningen. Budskapet är att en vuxenvärld som struntar i ungas problem måste se vad som händer med unga i utsatta lägen, att bry sig om de trasiga unga. Det är de som på sikt skapar vår framtid.

Nästa år kommer PotatoPotato att öppna en filial i Stockholm. Därmed kommer stadens redan nu spännande teaterklimat att berikas. Även om detta är en föreställning om unga som förlorat allt är föreställningen ett inspirerande nytt landmärke för den experimentella teatern i Stockholm. Mycket välkommet.