Meta-besök i liten fransk by

FILMPREMIÄR. Den Gudlbaggebelönade kortfilmen “Excess will save us” (2019) satte den svenskfranska filmaren Morgane Dziurla-Petit på kartan. Nu återvänder hon till hembyn Villereau i en hybridfilm.

Den lilla, nedgångna byn ligger i norra Frankrike på gränsen till Belgien. Den unga filmaren Morgane Dziurla-Petit riktar åter kameran mot sina lantbrukande släktingar och glimtvis även mot sig själv.

Men den här gången är det inte “på riktigt”. Det intygar alla medverkande i slutet av filmen. “Detta är varken en spelfilm eller en dokumentär”, säger regissören själv och tittar gravallvarligt in i kameran.

Vad är den då? En hybrid sägs det i pressmaterialet, med några skådespelare tillsammans med de medverkande släktingarna, som den här gången spelar versioner av sig själva får man anta.

I början av “Excess will save us” presenteras grundhandlingen i kortdokumentären igen. Familjen Petit, alltså regissörens verkliga familj, berättar om när de trodde att den lilla byn Villereau blev utsatt för ett terrorangrepp. (Spoiler: Det blev den inte).

Skildringen av en absurd ryktesspridning och en lite ruffig värme påminner i stämning och tilltal om “Plötsligt i Vinslöv”, en annan dokumentärklassiker som skildrar lite udda typer på ett egensinnigt sätt.

Men i långfilmen blir det destruktiva, mörka draget i familjen och i Villereau tydligare. En traumatisk brand i familjehistorien tas upp flera gånger. Den unga dottern i familjen, en fiktiv rollfigur som längtar bort från åkermarkerna in till staden Lille och den marockanska pojkvännen där, hamnar ofta i kläm när fadern och hans bröder och farfar styr och ställer. Drömlika sekvenser blandas med mer handfasta. Många döda höns blir det.

Det patriarkala och xenofoba gubbgänget är ganska obehagligt men svårt att få riktig kläm på. En av dem, Patrick Petit, gifter sig till lite pengar och vill flytta till Clermont-Ferrand, som huserar kortfilmsfestivalen där “Excess will save us” gjorde succé och där han “är en kändis”. Självutnämnd charmig typ alltså, fast ändå verkligen inte.

En vittrande landsbygd präglar filmen. Men inget är alltså “på riktigt”. Mest är filmen ganska mystisk och varken särskilt rolig eller drabbande. Om man uppskattar filmiska meta-lekar och en ganska snygg experimentlusta så finns det dock en hel del att hämta.

Miranda Sigander/TT