Latinamerikaner söder om Hollywood

Scen & film

POLITISKT. ”Neruda, den chilenske regissören Pablo Larraíns film om Nobelpristagaren i litteratur, har nyligen varit bioaktuell i Sverige. Årligen ser vi dock sällan mer än en eller ett par filmer av den rika filmproduktion som sker i Latinamerika”, skriver Marcelo Morales, Anna-Karin Gauding och Lars Bildt.

Film har producerats i Latinamerika sedan slutet av 1800-talet, lika länge som i Sverige, Europa och USA, men få filmer når alltså fram till den svenska biografrepertoaren! Med ljudfilmen under 1930-talet uppstår en vital industri med spansktalande filmer som ses inom hela det spanskspråkiga kulturområdet. Framför allt tre länder utmärker sig: Argentina, Brasilien och México och kanske särskilt den mexikanska filmen där megastjärnor som Cantinflas (Mario Moreno) eller ”María Bonita” (María Félix) blir tidens ’kändisar’.

Det är dock mest från uppkomsten av det som kallas ”Den nya latinamerikanska filmen” som en svensk publik mot slutet av 1960-talet får ta del av filmer från Latinamerika. Den nya latinamerikanska filmen (Cine Nuevo Latinoamericano/Cine Novo) uppstår parallellt med – och har många gemensamma drag med – den samtida italienska neorealismen eller franska ”nya filmvågen”, rörelser som kom att utsträckas och prägla hela den europeiska filmen. Men i Latinamerika blir filmen mycket mer politisk. Den speglar oftast ett perspektiv från de fattiga, de förtryckta och de mest utsatta i de latinamerikanska länderna.

Filmer som Antonio das Mortes (Glauber Rocha, 1968), Lucía (Solás, 1968), Minnen från underutvecklingen (Gutiérrez Alea, 1968), Smältugnarnas timme (La hora de los hornos, Getino/Solanas, 1968) och Kondorens blod (Sanjinés, 1969) gick alla upp på svenska biografer och fler sågs fram till mitten av 1970-talet. Denna socialt och politiskt medvetna ”cine militante” passade väl med tidsandan i det sena 60- och tidigare 70-talet och satte Latinamerika på kartan i Sverige och många andra delar av världen. Däremot kunde inte alltid filmerna visas i sina ursprungsländer. Diktaturer och censur stod oftast i vägen, liksom distributionsförhållanden som privilegierade filmer från USA.

Den Nya Latinamerikanska Filmen blev emellertid en rörelse. Det var ursprungligen i samband med Filmfestivalen i Viña del Mar 1967 som en grupp latinamerikanska filmare kom samman och med starkt stöd från Kuba bildade det som sedermera blev Stiftelsen för Ny Latinamerikansk Film och som stått bakom de under så många år viktiga filmfestivalerna i Havanna och sedermera även filmskolan i San Antonio de los Baños i Cuba.

Inom rörelsen fanns redan från början en tendens för en mer politisk ”cine militante”, som ville se filmen som ett vapen i kampen, eller som Glauber Rocha uttryckte det: “Film är ett revolutionärt verktyg och för att vara det krävs ett latinamerikanskt uttryckssätt som måste vara episkt, pedagogiskt, materialistiskt och magiskt.”

Parallellt fanns också en vilja att vidga produktionerna mot uttryck och genrer som kunde konstituera det som ofta kallades en ”nationell filmkultur”. Trots att filmerna var mindre uttalat politiska hade de ofta ett starkt socialt innehåll – mer än bara underhållning – och visade upp en verklighet som underlättade en reflexion och ett medvetande om en orättvis samhällsordning. Om de mer politiska filmerna var dem som blev mest uppmärksammade internationellt kunde de filmer som anknöt till vardagslivet ofta locka en större lokal publik.

Idag, 50 år efter den första latinamerikanska filmfestivalen i Viña del Mar, produceras i Latinamerika fler filmer än någonsin tidigare. Många länder där den årliga produktionen varit några enstaka eller halvdussin filmer uppvisar idag tvåsiffriga tal medan de traditionellt stora filmnationerna (Argentina, Brasilien, Mexico) producerar tresiffrigt.

Anledningarna är både ett ökat inslag av filmpolitiska åtgärder och möjligheter att erhålla stöd från statliga fonder och internationella samproducenter. Men också den allmänna expansionen av kommunikation i dagens samhälle, vilket har bidragit till att synliggöra produktionen i fler medier, tillsammans med nya utbildningsmöjligheter. Slutligen, och kanske mest av allt, har teknikutvecklingen radikalt ökat tillgängligheten och skurit kostnaderna för att producera film.

Så långt allt väl, men att prata om filmproduktion utan att ta hänsyn till distributionen vore som att intressera sig för matlagning, men strunta i måltiden! Det är visserligen sant att den tekniska utvecklingen – även för visning – har medfört ökad tillgänglighet och minskade kostnader. Men vad gäller spelfilmer och biografvisningar är det kommersiella greppet starkt och dominansen av distributionsbolag med bas i USA och med prioriteringar av Hollywood-produktioner fortsatt mycket stark.

Det drabbar filmerna i deras ”egna” länder och det drabbar ännu mer filmer från övriga länder i Latinamerika. Som exempel hade under 2016 endast sex latinamerikanska filmer premiär i Chile, sex av totalt 216 filmer, futtiga 2,7%. Och detta trots att språkliga barriärer saknas, till skillnad från Europa. Dessutom är det bara ett fåtal biosalonger som intresserar sig för att visa dessa så kallade ”smalare filmer”. Men i allt väsentligt liknar problematiken den som europeisk film – och främst oberoende filmproduktion – i Europa står inför. Den rörelse som en gång fanns för en ny film i Latinamerika finns dock knappast längre.

Många filmer från Latinamerika har belönats med priser vid internationella festivaler under senare år och nått en intresserad, filmkunnig internationell publik. Men hemmapubliken återstår och den erövringen kanske kräver förenade krafter från alla länder för att röna framgång? Den chilenska rockgruppen Los Prisioneros sjöng på 80-talet om Latinamerika som ”ett folk söder om USA”. Den dag betoningen i fraseringen verkligen ligger på ”ett” finns nog också kraften att nå ut med filmerna, säkert inte som ett ”revolutionärt verktyg”, men väl som enande kraft.

Marcelo Morales, Anna-Karin Gauding och Lars Bildt

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen