Inuti diamanten – utanför systemet

Scen & film
Inuti diamanten.

SVENSK FILM. Svenska Filminstitutet har hånats för sin normkritik. Själv förstår jag inte problemet med att eftersträva jämställdhet och etnisk mångfald. Men kanske behövs också en kritik av den normativa uppfattningen om hur en film ska göras och se ut.

Inuti diamanten, Viktor Johansson, Sverige 2020 Engelsk titel: Inside the Diamond
Regi och manus: Viktor Johansson. Medverkande: Hossein Ahmadi, Abdi Aziis, Arman Cho, Elin Marklund, Markus Skivik, Ida Hammernes m.fl. Streamas på www.drakenfilm.se. Distribution: Viktor Johansson

Det är ett jäkla liv om SFI, Svenska Filminstitutet. Många kräver VD:n Anna Serners avgång. Det är för mycket fokus på genus och mångfald, tycker man. Konstnärliga visioner efterlyses. Men ska staten tillhandahålla konstnärliga visioner? SFI, tycks det mig, ska dela ut pengar till människor som redan har konstnärliga visioner och underlätta för dem att kunna realisera sina filmidéer.

Det är ironiskt att Serners fokus på jämställdhet attackerats så hårt de senaste åren. I mitten av 10-talet uppnåddes faktiskt en jämn könsfördelning mellan kvinnliga och manliga regissörer som fick stöd, men därefter har utvecklingen börjat gå bakåt. Mycket mer pengar går till män. En annan ironi är att svensk film, trots ett trist fokus på litteraturfilmatiseringar och bedövande fantasilösa försök till breda publikfilmer, faktiskt varit bättre än på länge under det senaste decenniet.

Men jag tänker ändå att något är fel när årets bästa svenska film, Viktor Johanssons Under diamanten förnekades stöd. Filmen är en fascinerande hybrid mellan dokumentär och poetisk fiktion om ett samhälle där industrin, diamantfabriken, lagt ner. Den skildrar ett underjordiskt liv ”inuti diamanten”, människor på orten med och utan drömmar, och den nedlagda fabriken får också tala själv. Kanske skulle en kunna kalla stilen för en slags poetisk impressionism, men i filmen finns också en dokumentär realism och en angelägen bild av glesbygd i dag.

Johansson har visat sin särartade begåvning med två tidigare, också platsanknutna filmer: Himmel över Flogsta och Under Gottsunda. De har båda fått utvecklingsstöd (inte produktionsstöd alltså vilket är mer avgörande) av tidigare konsulenten Baker Karim som samtidigt sade: ”You’re trying to fit a square peg in a round hole.” Johansson hade inte gjort saker i rätt ordning. Han hade först börjat filma på egen hand, sedan sökt stöd. SFI verkar vilja ha kontroll över hela processen. I en intervju i filmtidskriften FLM framför Karim stark kritik mot det svenska systemet. Det är oflexibelt och gynnar människor som redan är inne i systemet och gått ”rätt” utbildningar, gärna Dramatiska Institutets då förstås. Karim, som nu slutat som konsulent och börjat regissera själv igen, säger till och med att ”korruption är inbyggd i systemet. Alla får kickbacks. Svensk film är uppbyggd som maffia.” Det finns en destruktiv samsyn på vad som är ”rätt” sätt att göra film och film bedöms efter prestation snarare än konstnärlighet eller nyskapande, menar han.

Den motivering för avslag Johansson fick av konsulenten som nekade Inuti diamanten stöd var ”en avsaknad av en faktisk berättelse” och ”en drivkraft framåt” i filmidén. Tidigare hade han fått frågan om ”vilket möte som filmen avser”, alltså vem som ska se den. För mig signalerar detta en fantasilös och lite normopatisk syn på vad film ska vara. Varför måste det finnas ”en faktisk berättelse”? Inom litteratur och konst finns det utrymme för det experimentella, även om den smala litteraturen har det svårt ibland. SFI finns ju till just för att garantera att konstnärlighet ska kunna finnas vid sidan av underhållning inom filmen (uppdelningen är grov, jag vet).

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Men det finns naturligtvis ett liv utanför SFI också, och film behöver nuförtiden inte kosta så enorma summor att göra. Inuti diamanten har blivit gjord och dessutom setts av många på streamingsajten Draken film. Det är en fantastisk streamingtjänst och jag rekommenderar alla att prenumerera och se Viktor Johanssons filmer där. Det tråkiga är bara att Inuti diamanten också nekades lanseringsstöd, med standardmotiveringen att filmen inte bedömdes ”nå en tillräckligt hög nivå inom Filminstitutets tre kvalitetskriterier; angelägenhet, originalitet och hantverksskicklighet.” Därför kom filmen inte ut i tid för att kunna komma i fråga till Guldbaggegalan. Det är trist. Som regissören själv säger: ”Jag lever och verkar gärna i ett film-Sverige där också små, sprawlande, hyperpersonliga, introverta men fnissiga filmer faktiskt produceras och premieras och debatteras vid sidan om slät slät mainstream.”

SFI har hånats för sin normkritik. Själv förstår jag inte problemet med att eftersträva jämställdhet och etnisk mångfald. Men kanske behövs också en kritik av den normativa uppfattningen om hur en film ska göras och se ut. Och det handlar inte om Anna Serner – detta lär vara ett djupare problem än så. Konstnärliga visioner finns – frågan är om djärvheten finns att satsa på dem.

CHARLOTTE WIBERG

 

Det senaste från Scen & film