Helgporträttet: “Det ska finnas tvetydigheter och tolkningsmöjligheter”

PRISVINNARE. Göteborgs filmfestival pågår just nu. Carolina Sandvik vann priset Startsladdden för sin tredje animerade kortfilm.

Hej Carolina! Du är med din kortfilm The Expected vinnare av Startsladden, kortfilmspriset som delas ut på Göteborg filmfestival. Stort grattis till dig!

– Tack!

Priset är 350 000 kronor plus filmteknik och tjänster. Har du några planer på hur du ska använda ditt pris?

– Jag har precis satt igång ett nytt projekt med en ny animerad kortfilm, så i första hand
kommer pengarna att gå till den men inte alltihop. Den nya filmen kommer också att vara ett relationsdrama, med kroppsliga förvandlingar. Jag har precis skrivit manus och börjat tillverka figurer.

Vad spännande! Din film The Expected hade världspremiär på Göteborg Film Festival. Den handlar om en gravid kvinna som får missfall och förblöder i badkaret. Hennes partner hinkar upp allting i deras akvarium och fortsätter sin vardag medan någonting börjar växa där inne. Vill du berätta lite om din idé?

– Idén kom från en första bild jag fick av en gravid person som förblöder, förlorar allt sitt
innehåll och blir ett tomt skal. Det är så det går till, jag börjar med en bild och historien
kommer vartefter. Sedan kom jag fram till att det skulle utspela sig i hemmet, det är en
tacksam miljö för att skapa skräckstämning. Egentligen är det inte så mycket obehagligt som händer i filmen, men det är obehagligt när hemmet blir en otrygg plats. Jag inspireras generellt av skräckfilm och satte en sådan inramning av body horror-genren som jag ville ha.

– En annan viktig komponent är att jag tar en sak från min egen verklighet och bygger en
historia utifrån det. Det kan vara en vän som berättar en anekdot, en observation jag gör
eller ett föremål jag tar från vardagen till filmen. På så sätt skapas intimitet. Historien i The Expected är dramatisk och inte realistisk, men jag ville ha med verkliga element och skapar därför sådana i filmen.

Du sa i din introduktion till filmvisningen att du fick idén från en gång då din mens var sen. Hur ledde den sena mensen till den här filmen?

– Det var en tanke som dök upp, men det som händer i filmen har ingenting med mitt liv att göra. Några dagars spänning satte igång tankarna kring en eventuell graviditet men jag har inte gått igenom den erfarenheten själv. Annie Sörhammar, som sytt kläderna till dockorna, och Elisabeth Östin, som målat tavlorna i deras hem, var båda gravida och har fött barn under tiden som jag hållit på med filmen. Som tur är gick det bättre för dem!

Juryn för Startsladden uttryckte i sin motivering att filmen genererade en så stark stämning att eftertexterna kom som en befrielse, en annan såg en upplyftande mardröm. Du ser filmen främst som ett relationsdrama, vad har de två karaktärerna i filmen för relation? När kvinnan blöder ut sitt innehåll sätter hennes partner sig i soffan med en Carlsberg. Vad händer i honom?

– Han blir illa till mods av allt som händer. Jag tänker på mina karaktärer som figurer jag ser utifrån, jag har inte tillgång till hans psykologi och jag är inte intresserad av den. Men det är intressant att höra vad andra tänker när jag visat dem filmen, många blir provocerade över att han inte bryr sig och står och matar akvariet istället. Andra tycker att han är snäll som kommer med frukost till henne. För mig är själva berättelsen och bilderna konstruerade så, att jag vill att det ska finnas tvetydigheter och möjlighet att tolka dem på olika sätt. Det ingår i min idé.

– Filmerna jag gjort innan handlar om ensamma karaktärer som inte integrerar med andra, och om de har gjort det så har det varit på ett skevt sätt. Det finns aldrig någon direkt kommunikation. I den här filmen kommer de långt ifrån varandra men inom samma lägenhet och så växer distansen. Det som är menat att föra dem samman, att de ska skaffa barn tillsammans, gör istället att de glider isär.

Du har ju studerat konst på olika sätt, läst skulptur, film och manusskrivande. När började och hur hittade du ditt filmskapande?

– Jag gick på Dômen konstskola i Göteborg från 2011 till 2013. Jag hade tänkt måla men kom inte in så jag gick skulptur, alltså allt annat än måleri och grafik. Man fick göra vad man ville, men jag hade aldrig gjort en skulptur tidigare och visste inte vad jag hade där att göra. Jag gick där i två år och under det första året gjorde jag ingenting vettigt. Men sedan testade jag stop motion och då kom jag på att jag alltid har velat göra film. Så jag fortsatte med det och har gjort det sedan dess.

– Egentligen har jag alltid varit intresserad av att göra film och det började redan när jag var tio år. Då fick jag min stackars pappa och syster att klä ut sig och jag tyckte om att regissera redan då. Det är nog tur att det är dockor jag hanterar, än andra offer!

Vad gör du när du inte gör film?

– Det är faktiskt mest det jag gör, särskilt nu i corona-tider blir det inte så mycket annat. Men det går att jobba, om inget stoppar mig.

Du har ju tidigare gjort Dreams from the Ocean, som nominerades till Startsladden 2018, och sen din senaste film Paracusia som också visades på filmfestivalen förra året. Liksom The Expected så är de i stop motion, vad är det med stop motion som är intressant för dig?

– Jag har väl fastnat för det på grund av att det är ett sätt att göra film där jag kan ha maximal kontroll, det är ju jag som gör allting. Det går att göra film i liten skala, och sedan jag insåg det har jag varit helt inne på att göra film på det sättet. Det är kanske lite av mitt kontrollbehov som spelar in.

– Jag tycker om stop motion som medium. Det hade väl gått att göra en spelfilm men det
hade varit svårare på många sätt. Med animation kan jag bygga en fiktiv värld där allt kan hända och skapa liv i döda saker, och det kan sedan väcka sympati hos den som tittar. Det är en intressant bit, att det egentligen är någonting dött men det kan ge en illusion av liv och väcka känslor. Gränsen mellan det mardrömslika, fantasi och tvångstanke, och det som är realism glider in i varandra i filmerna och animation fungerar till det. Jag ser filmerna så, som en dröm, eller mardröm, det är samma sorts logik.

Och du gör karaktärerna och all rekvisita själv, hur då?

– Ja, förutom Elisabeth som målat de små tavlorna och Annie som sytt kläderna till The
Expected så gör jag allting själv. Antingen helt från grunden med hjälp av olika material, eller så hittar jag föremål och gör om dem. I vissa fall kan jag hitta saker på second hand som fungerar.

Du får ju helt fria tyglar att bestämma över dina karaktärer. Gör du en
karaktärsbeskrivning och lär känna dem inför varje film? Eller hur bestämmer du hur de ska se ut?

– Jag gör ingen beskrivning av vilka de är eller vilken historia de bär på. De befinner sig bara i filmens universum för just den här frekvensen. De har en specifik roll och jag föreställer mig ingen bakgrundshistoria. Hon som är gravid i The Expected fick till exempel mitt hår, jag hade klippt mig, sparat håret och använde det nu. Med hennes partner ville jag ge mjukiskläder för att han befinner sig hemma.

Alla dina filmer är cirka femton minuter långa. Vilka möjligheter erbjuder det korta filmformatet?

– Eftersom det är stop motion så hade jag behövt hålla på i många år om de skulle vara
längre. The Expected tog ett och ett halvt år att göra och den filmen är inte ens femton
minuter lång. Sedan tycker jag att det fungerar bra för så som jag konstruerar mina
berättelser. Jag går på intuition och kortfilm passar för den lite snabba tanken. Jag får en idé och den jobbas fram snabbt, men det är bara en liten del av resten av processen. En längre film kräver mer av en konstruktion.

Men skulle du vara intresserad av att göra en långfilm någon dag?

– Ja det skulle jag men kanske inte en animerad film då. Jag har ju gjort det här själv men jag kanske inte skulle göra en animerad långfilm helt på egen hand. Fast jag ska aldrig säga aldrig. Just nu är det animation jag är inne på men det behöver ju inte vara så för alltid. Egentligen har jag inget särskilt intresse för just animation, det är vanlig spelfilm som är min passion och jag tittar nästan aldrig på animerad film.

Du använder ingen dialog i dina filmer, bidrar det till någon viss stämning som du försöker skapa?

– Det tror jag att det gör, och det bidrar till ännu större tolkningsmöjligheter. Men jag ser det inte som att jag tar bort dialogen. Det är svårt med ord för att det blir så specifikt, så känsligt. Det känns mer naturligt för mig att inte ha med det.

Alla dina tre filmer har också gemensamt att de utspelar sig i hemmet och
karaktärerna verkar nästan isolerade där, hur kommer det sig?

– För att skapa det psykologiska utrymmet, det mentala. Jag gillar inte att visa exteriör eller vilken kontext karaktärerna befinner sig i. Vi är inomhus med dem just för att det ännu mer ger en känsla av att vara instängd i någons psyke. Och som jag nämnde förut, jag tycker att den miljön fungerar väldigt bra för skräck. Att någon tar sin tillflykt till hemmet och när konstiga saker börjar hända just där så blir det ännu mer obehagligt. Det är omöjligt att fly.

Vad har du för planer framåt?

– Jag kommer att fortsätta göra film och hålla på med mitt nya projekt. Det är alltid väldigt kul när jag är klar med någonting och får börja på nytt. Eftersom det tar så lång tid som ett och ett halvt år att göra klart en film så hinner jag få nya idéer under tidens gång. Så jag har en hel del som jag vill jobba på, det är min plan framåt. Nu känns det också skönt med priset att jag tack vare pengarna vet att jag kommer ha tid att jobba heltid med det här.

Och till sist, följer du Göteborgs filmfestival?

– Ja jag har kollat lite grann!