Filmrecension: Cyrano

NYTOLKNING. Musikalen om Cyrano de Bergerac skippar den långa näsan till förmån för ett utanförskap med högre insatser. Peter Dinklage briljerar i den klassiska rollen som, trots två sekler på nacken, verkar skriven för just honom.

Peter Dinklage är en av Hollywoods mest respekterade karaktärsskådespelare. Han är känd för oförglömliga insatser i indiefavoriter som ”The station agent” och storfilmer som ”Avengers: Infinity war”, och blev en tittarälskling i den ökänt stjärnspäckade tv-serien ”Game of Thrones”.

Han har en lockig kalufs, uttrycksfulla gröna ögon och en mimik som med minimala medel kan skifta från livströtthet till oändlig ömhet. Han är också 134 centimeter lång – en avvikelse från snäva skönhetsideal som på filmduken hamnar helt i skuggan av hans kopiösa karisma.

Under hela sin karriär har Dinklage kämpat mot förutfattade meningar om vilka sorters roller kortväxta skådespelare kan ikläda sig. Han har i perioder haft svårt att försörja sig eftersom han vägrar spela sagodvärgar och pysslingar. I en tidig intervju beskriver han sin drömroll som ”en romantisk huvudroll, han som får tjejen”.

Och vem är mer romantisk än Cyrano de Bergerac? I Joe Wrights filmatisering av musikalen ”Cyrano”, som i sin tur bygger på Edmond Rostand klassiska pjäs från 1897, spelar Dinklage svärdvirtuosen och poeten som trånar efter den sköna Roxanne (Haley Bennett). De står varandra nära men han vågar inte bekänna sig kärlek.

Så faller hon handlöst för den stilige soldaten Christian (Kelvin Harrison Jr) – och vad ska Cyrano göra med all sin kärlek? I ett förtvivlat försök att ändå få uttrycka sina känslor går han med på att skriva kärleksbrev till Roxanne för den fumliga rivalens räkning. Intrigen tätnar när Roxanne blir allt djupare förälskad i Christians ansikte – och Cyranos ord.

Mycket känns igen från tidigare tolkningar av Rostands pjäs: de mustiga miljöerna, kärleken till vackra ord och den potenta blandningen av humor, romantik och tragik. Berättelsen har också blivit musikal flera gånger tidigare och det är just i musiknumren som ”Cyrano” svajar lite, med en del lättglömda melodier med – ironiskt nog – lätt banal lyrik.

I andra stunder blir musiken djupt gripande, som när tre namnlösa soldater i fält sjunger avskedsbrev till dem där hemma.

Men på ett plan är det här en helt unik tolkning. Cyranos stora näsa – denna oförglömliga, ikoniska kran – är helt struken ur handlingen. I stället är det Cyranos (och Peter Dinklages) längd som gör att han inte vågar följa sina känslor. Han är för stolt för att våga be om kärlek, han vet att risken är stor att han ska bli utskrattad om han vågar föreslå att även en kropp som hans är värd att älskas.

Det är ett utanförskap som är långt mer drabbande än en lösnäsa.

Karin Svensson/TT