JUBILAR. “Bo Widerbergs avtryck är ett filmarv i sig, och fyller även funktionen som ett sällsynt verktyg: som yngre generationer kan titta i, betrakta filmen genom för att finna och utforska okända ytor.” Idag skulle filmregissören fyllt 92. Daniel Lopez Nelson hyllar Widerberg och är samtidigt kritisk mot dagens svenska filmklimat.
Idag skulle Bo Widerberg ha fyllt 92 år. Jag reflekterar kring hans betydelse inom svensk film och det arv han lämnat efter sig, med en aktualitet som bakgrund: Ruben Östlund vinner Guldpalmen för andra gången på filmfestivalen i Cannes.
Dagarna inför prisutdelningen på filmfestivalen i Cannes riktar filmregissören Ruben Östlund kritik mot dansk film, han påstår att den har tappat i kvalitet. Jag frågar mig själv en mer relevant fråga: vilken nivå håller egentligen den svenska filmen? Varken Triangle of Sadness eller Boy from Heaven – de två svenska filmerna som tilldelades priser på Cannes – skildrar det svenska samhället, en egenskap som i min mening är en kärnpunkt. Men om Ruben Östlund inte kan uttrycka en kollektiv självinsikt gentemot den svenska filmen? Var finner jag då en kvalificerad bedömning av tillståndet den befinner sig i?
Filmregissören Bo Widerberg hade en närvaro, som idag uttrycker sig praktiskt genom hans filmografi, men som även förekom inom det teoretiska området: i form av kritik och genom en vilja att debattera alla som – på någorlunda jämlik nivå – argumenterade för vilken utvecklingslinje filmen bör ta. Widerberg genomsyrades av film och han bibehöll ett brett perspektiv – som han kunde studera filmen genom – där kunskapen fick möjlighet att fördjupas kontinuerligt.
Widerbergs filmografi reflekterar en nästan gränslös flexibilitet som regissör: han regisserade allt från skitig poetisk realism som Barnvagnen (1963) och Kvarteret Korpen (1963), till genreklassiker som Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984), till den nyskapande fotbollsfilmen Fimpen (1974). Detta är endast några titlar ur en filmkarriär som sträcker sig över tre decennier.
Widerberg är alltså inte bara ett känt namn inom svensk film, hans avtryck är ett filmarv i sig, och fyller även funktionen som ett sällsynt verktyg: som yngre generationer kan titta i, betrakta filmen genom för att finna och utforska okända ytor.
Widerberg var självfallet influerad av sin tid – 60-talets revolutionära anda – som formade unga filmskapare som Godard, Truffaut och Tarkovsky: individer med en bestämdhet, grundad i filmkunskap, som utmanade den samtida filmeliten. I boken Visionen i svensk film (1962) kritiserar Widerberg den samtida svenska filmens vision: det vill säga den sort av film som producerades i övervägande antal under 60-talet av svenska långfilmsproducenter. Den djupare problematik som Widerberg belyser uttrycker sig på liknande sätt idag: filmproducenter och stödgivare – ur en generell synvinkel – har benägenhet att satsa på det säkra och cinematiskt magra: filmberättelser baserade på litterära förlagor, med innehåll av välbekant karaktär.
När jag reflekterar kring Bo Widerberg under hans födelsedag tänker jag på en filmmästare, som ägnade sitt liv åt filmen och som satte konst- och underhållningsformen i centrum. Prioriteringen var alltid densamma: undvika att låsa filmen och i stället främja uttryckets evolution. Bo Widerberg fyller 92 år. Ett trefaldigt, skånskt, leve – Hurra! Hurra! Hurra!
info@opulens.se
