En av årets viktigaste dokumentärfilmer

En kastrull full med svartvit film, som legat där i nästan tjugo år, innan filmaren Nils Petter Löfstedt tog upp filmrullarna ur kastrullen (tur att ingen hade satt på spisen), och satte igång arbetet med det som skulle bli en av 2023 års bästa, mest intressanta och viktigaste svenska dokumentärfilmer.

 

Den är gjord av en skånsk filmare, som var med på en resa till Göteborg för att delta i fredsmöten och seminarier på en av stadens äldsta skolor. En annan skåning med på resan var Emil Jensen vars musik utgör en betydelsefull del av filmen. Men hur stor han skulle bli som artist visste ju ingen då, 2001 när det hela började, detta som sedan skulle gå till historien som ”Göteborgskravallerna”.

 

I utsökt svartvitt foto med stor konstnärlig kraft berättar filmen om alla de unga fredliga aktivister som hade samlats för att hålla möten på Hvitfeldtska men som plötsligt blev omringade av polis, utan att det fanns någonting att anklaga dem för.

 

De hade inte varit ute och kastat sten eller bråkat, bara stannat i och kring skolan. Det här är en film som ger ett perspektiv på då och nu. Därtill är det en film som behövs i vår tid, för att förstå dagens läge.

 

Den visas på Folkets bio (och troligen Folkets hus och Parkers bio) runt om i Sverige.

 

På Folkets Bio-premiären på Panora i Malmö var det fullsatt, och diskussion följde efteråt med en engagerad och nyfiken publik. Så som det helst skall vara när det handlar om en film, med sitt perspektiv på sakernas tillstånd, nu och då.