Dödlig smekmånad på Nilen

FILMPREMIÄR. Kom igen Kenneth, hur svårt ska det vara egentligen? Agatha Christie, spektakulära miljöer och ett gäng talangfulla skådespelare – att glida nerför Nilen i lyxförpackning borde vara än mer njutbart.

Det ska sägas på direkten, “Döden på Nilen” är bättre än Kenneth Branaghs första försök i pusseldeckar-genren. Hans “Mordet på Orientexpressen” från 2017 blev i slutänden lika kul som ett signalfel strax utanför Borås.

Den här gången har han bättre flyt. I inledningen får vi förklaringen till detektivens fåniga mustaschbärande samt en glimt av den unge Hercules stora kärlek, när han blivit svårt sårad under första världskriget.

Kärlek som positiv men framför allt destruktiv kraft är ett tema i historien, som hade kunnat heta “Love will tear us apart – on the Nile”.

Snabbt hopp till 1937. Gal Gadot spelar den vackra, jätterika arvtagerskan Linnet Ridgeway som oväntat har gift sig med Simon Doyle (Armie Hammer), en helt vanlig kille, och nu firar paret en mycket exklusiv smekmånad i Egypten.

Med i brudföljet finns ett antal personer, släkt och “vänner”, som förargligt nog alla verkar ha ett horn i sidan till bruden. När hon hittas skjuten i sin hytt i en tjusig hjulångare på Nilen är det för väl att även den belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot (Kenneth Branagh) finns med bland passagerarna.

Riktigt hur man ska förhålla sig till den efter inspelningen så skandaliserade Armie Hammer, det får man avgöra själv (men lite oskönt är det allt att se honom i rollen som het förste älskare).

Filmens visuella stil är också lite svårköpt, med märkliga kameraåkningar från Nilens bottenslam upp till ytan, datorskapade bakgrundsmiljöer och en allmänt förhöjd känsla, som känns lite onödig.

Efter två filmer med Kenneth Branagh som Christie-uttolkare går det också att se ett problematiskt mönster: han insisterar på att göra Poirot till en verklig människa med ett hål i sitt inre. Med handen på hjärtat: vem bryr sig?

Agatha Christie var fena på att skapa kluriga pusseldeckare med perfekt doserade ledtrådar. Hela poängen är att publiken ska klura men förföras av bländverken och till slut bli besegrad av den geniale Poirots små grå celler. Det är allt. The end.

Betygstrean är lika svag som Kenneth Branaghs franska i inledningsscenerna från skyttegravarna: det är ett gott försök, orden är korrekta. Men uttalet och känslan för språklig melodi sitter inte riktigt.

Miranda Sigander/TT