Vänner

NOVELL. Allt stannar upp där vid den gamla fiskeplatsen, livets villkor frametsade. Tillvarons förutsättningar med den ständiga kampen och den ständiga sorglösheten som balanserar det ständiga utplånandet, generation efter generation, skriver Åsa Norén.

Jag passerar den låga, smala öns fångstplats. Det är solig, tidig sommarmorgon och aluminiumljusa fiskar ska snart ösas ur de vita vågorna. Några gestalter, otydliga i motljuset, kryper ut från små vindskydd. De samlas kring en eld, som flackar i den svaga brisen, de dricker och äter i en hast. Så går de ner till strandkanten, spejar, ivrigt gestikulerande, mot det grunda havets botten, pekar åt olika håll, diskuterar. De kliver i sina båtar och börjar ro bort från mig, tvärs mellan öarna som prunkar av junivärmen. Jag kan till slut inte se dem, de försvinner in i ett opaltöcken av sol och havsyta.

Och när de har försvunnit fångar ett sirligt nät av silkestunt regn in mig och föser mig omilt in i nuet igen. Jag fortsätter min egen resa, flera tusen år senare, på motorvägen som skär tvärs genom östra delen av ön.

Plötsligt sveper en jättelik fisk tätt över mitt huvud. Ungefär två meter ovanför mig böjer sig en man ut från sin båt och drar med bestämda rörelser upp ännu en fisk. Vågor och fiskstim försilvrar solskenet där det rinner över öarna och sidenhavet. På boplatsen har man just lagt mer ved på elden. Silhuetter av barn, som springer omkring, av en gammal man, ihopsjunken i sovställning. Morgonen flödar vidare mot middagshettan.

Bilkön ringlar sig sakta fram i sin tröga huggormskropp över den kalla slätten. Gryningsmörker, regndis, ny arbetsvecka. Trötthetens dova klang när den törnar mot sinnenas malm. Snart har jag passerat boplatsen, den sjunker in i sin mångtusenåriga fördoldhet, sväljer sitt gnistrande hav och lämnar efter sig gulgråa marker, brungråa buskage och gråa vägar. Här färdas vi andra nu, i murrigt färgade bilar, omedvetna om de havets silverhällar slätterna en gång varit mellan öarnas koppargröna hättor. Ändå, var gång jag passerar den uråldriga boplatsen märker jag att jag letar efter dess försvunna invånare, märker hur jag i alla mina och deras måsten för överlevnad finner dem till slut. Och vi möter varandra i djupet av vårt medvetande, ur den ström av liv som vi färdas på, generation efter generation.

En eftermiddag har man börjat gräva ut boplatsen. Allteftersom definieras eldstad, sovplatser och kökkenmöddingar, i kall, stenig jord bakom avspärrningens tunna rep, som vrider sig och våndas i den starka höstvinden. Invånarna har begett sig inåt land, bor i skydd av skogar och bergsskrevor. Må de ha mat och värme i hösttristessen. Solmorgnarna skyms ett tag av min oro. Men så täcks marken över igen, lämnas ifred för att få möta de kommande årtusendena. Det oerhörda börjar åter verka. Ljuset, bilderna skymtar åter i nuets domäner, invånarna återvänder.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

På bara några timmar sprids pendeltrafiken över landskapen, morgon och kväll, likt jättelika bläckfiskarmar som sakta rör sig fram och tillbaka över grunda stränder. Från flygplatsen virvlar flygplanen som vit konfetti sakta bort i vindarna, bär tusentals minimänniskor i sin tunna cellofan. Regnar ner i ultrarapid över jordklotet. Så man längtar efter att följa med. Att se nytt istället för vardagens nerslitna beige, den som sakta sveper in oss i sin dimma, i det monotona som kan göra tillvaron nästan osynlig.

Allt stannar upp där vid den gamla fiskeplatsen, livets villkor frametsade. Tillvarons förutsättningar med den ständiga kampen och den ständiga sorglösheten som balanserar det ständiga utplånandet, generation efter generation. Vi rör oss fram och åter över tidsåldrarnas grunda strandkant, ivriga, outtröttliga, våra kroppar genomskinliga. Med de soliga sommarmorgnarnas löften alltid nära i sinnena, alltid i nuet.