Tankespeglar: Fågelmannen

Prosa & poesi.
Collage: C Altgård / Opulens

NOVELL. ”Jag kunde inte förklara det, jag sa att jag inte visste något, att jag glömt, att det enda jag kom ihåg var en fågel som dog i min hand, och nu sitter jag här. ”

Allt började en kväll för några månader sen. Jag var ute och promenerade och lät solens strålar färga mig varm och nästan vacker.

Träd, ja, och en och annan buske kantade vägen. Små blå, mörkröda och purpurfärgade blommor vajade stillsamt i den ljumma vinden, och jag hörde svaga ljud från ett litet djur. En fågel misstänkte jag.

Så ynkligt det lät!

Jag var ute och promenerade men det där lilla pipet fick mig att stanna.

Så jag vände om och gick in i snåren. Långa missfärgade grässtrån klibbade fast på byxbenen, och ljudet blev starkare.

Strax var jag framme vid lätets källa, och mycket riktigt var det en fågel. En oansenlig gråspräcklig sak, med alldeles svarta och blanka ögon. Den såg inte frisk ut, jag tog upp den i handen.

När en vild fågel är alldeles foglig och liksom tam, då vet man att den är mycket sjuk.

Jag förde den nära mitt ansikte, och jag pratade med den en stund. Inte så många ord, och orden blandade jag med tystnad.

Den pep då och då, men allt svagare. Den blundade, och efter en stund slutade den andas helt och hållet. Den dog i min hand.

Ja, så gick det till, och jag la försiktigt ned den på marken där jag hittat den. Jag tänkte att den skulle åter till sin moderjord, att cirkeln skulle slutas, att den kanske en dag skulle få vara en del av annat levande och spirande.

Jag täckte den med några fjolårslöv, liksom bäddade ned den, som om den skulle sova nu, sova gott och tryggt. Långt från lidandets land.

Jag stod där och tittade upp mot trädkronorna, solen var på väg mot mörkret, den lilla fågeln var död. Jag blinkade några gånger och strök bort en tår från kinden med min sträva handflata.

Ja, det var så det började, och jag visste inte att något börjat utan fortsatte min promenad.

Ofta är det så, man vet inte att något just börjat, livet är så otydligt, saker sker hela tiden parallellt, det går inte att hålla reda på alla trådar, och hur ska man veta vad av allt som är viktigt?

Och hur ska man veta om något började, eller om något just fick ett slut?

Jag bryggde lite kaffe när jag kom hem till huset, sen satte jag mig på verandan och lyssnade på det svaga surret av flygande insekter.

Tänk att hela världen är så fylld av liv. Det finns liv precis överallt. Jag höll upp handen framför mig, handen som nyss hållit en döende fågel.

En död fågel.

Det finns liv överallt, och jag sörplade i mig kaffet.

När jag reste mig för att gå in i huset tyckte jag mig höra ett underligt ljud. Med underligt menar jag oförklarligt, för det lät som en människoröst, och det fanns inga andra människor där än jag.

Det lät som om rösten viskade mitt namn, ja, det var så det lät.

Jag gick in i huset, ställde koppen på diskbänken och fortsatte in i sovrummet. Tog av mig kläderna och bäddade ned mig så att jag skulle kunna sova gott, sova gott och tryggt. Långt från lidandets land.

När jag vaknade på morgonen, hårt invirad i lakanet, gjorde jag en förskräcklig upptäckt. Jag insåg med en stigande känsla av fasa att jag inte visste vem jag var!

Mitt tidigaste minne kom från gårdagskvällens promenad, då jag hörde den lilla fågeln.

Mitt namn hade viskats till mig av en röst, det kom jag också ihåg. Ett namn och en kväll, det var jag.

Ett namn och en kväll.

Jag steg upp och försökte ta reda på mer om mig själv. Plånboken borde ju innehålla identifikationshandlingar med mera, men nån plånbok fanns inte. Jag slet ut lådor för att hitta anteckningsböcker, men tydligen skrev jag aldrig ned nånting. Bokhyllor skvallrar om personligheten sägs det, men den enda bokhyllan jag hittade var tom, sånär som på en gammal bibel.

Jag bläddrade i den i jakt på nedklottrade ord i marginalen, men utan framgång.

Ett papper föll ur den under bläddrandet, men det var bara en notis från en gammal dagstidning, en notis om en serie bestialiska mord. Förmodligen hade jag köpt bibeln i ett antikvariat – inklusive notis, väl dold bland alla sidorna.

Jag dukade fram en enkel frukost, och åt utan egentlig aptit. Tankarna flög runt i köket som små gråspräckliga fåglar, och mitt hjärta jämrade sig i bröstet.

Sen befann jag mig ute på tomten, jag satt på knäna framför en rosenbuske och rensade ogräs. Ogräset slängde jag i en flätad korg, som redan var halvfull. Jag tittade åt sidorna och insåg att jag måste ha hållit på en bra stund, för jorden var bearbetad och mörk längs en lång sträcka som följde baksidan av huset.

Jag fortsatte rensa ogräs en stund, och sen tömde jag avfallet i komposten, som jag blandade och luftade med hjälp av en grep. Det minns jag.

Vindrutorna var nedvevade, och jag for fram i en hiskelig fart på vägen. Det dånade av den infarande luften, och det slog mig att jag körde utan körkort. Om inte körkortet låg nånstans i bilen, vilket jag betvivlade. Vem förvarar sitt körkort i bilen? Jag undrade vart jag var på väg, och varför jag hade så bråttom.

På natten väcktes jag av en väldig duns följd av upphetsade skrik.

Därefter satt jag på verandan och åt kvällsmat, lyssnade till det stilla surret av insekter, och såg luften forma mitt namn med sina spruckna läppar.

På natten väcktes jag av en väldig duns följd av upphetsade skrik. Jag satte mig upp i sängen och gnuggade ögonen.

Poliser störtade upp för trapporna, de intog min fästning.

De slet tag i mig och satte på handbojor. En av dem slog mig hårt med batongen över revbenen, jag tumlade bakåt. Anklagelser spyddes över mig, men jag kunde inte riktigt tolka alla betydelser. Jag försökte berätta för dem att jag var oskyldig till alla lagbrott som existerade.

Ska jag bo hos er nu, frågade jag, men jag fick inget svar. Jag blev nedtryckt i ett baksäte, och så for vi iväg.

Några dagar därefter fick jag höra att de hade hittat resterna av en man i bakluckan på min bil, och sju människoskelett vid utgrävningar av min tomt. Jag kunde inte förklara det, jag sa att jag inte visste något, att jag glömt, att det enda jag kom ihåg var en fågel som dog i min hand, och nu sitter jag här.

Det är en sluten avdelning, jag känner mig inte fri, jag träffar en psykiater en gång i månaden, skötarna hånar mig, jag tvingas upp klockan sex på morgonen, äter en oaptitlig frukost, sitter i ett kalt rum och väntar på ingenting, serveras lunch som smakar storkök, går tillbaka till rummet, väntar på mitt liv, tvingar i mig en gråaktig middag, och skeppas sen i säng.

Sprutor, ja, tabletter, ja, och så tittar jag ibland i min hand, och då ser jag en fågel ligga där och skälva, liksom alldeles tam, med svarta blänkande ögon.

CHRISTIAN WÅHLANDER
christian.wahlander@opulens.se

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr