Sisyfos frihet

Prosa & poesi.
Collage: Opulens

PROSA. Den här veckan är det Carolina Olsson som medverkar i Prosa & Poesi. Det gör hon med en novell som har ett existentialistiskt tema.

 

Carolina Olsson betraktar sig i första hand som existentialist, i andra hand som samhällsvetare med fokus på internationella relationer. Hon är 36 år och bor i Kristianstad, delar sitt hem med två orientalkatter och dricker alldeles för mycket kaffe. 

Sisyfos frihet handlar om att vara fångad i en värld som kan tyckas både meningslös och absurd. En kvinna vaknar upp bältad i en sjukhussäng, minns ingenting om vem hon är och varför hon är där. Men med hjälp av de stora tänkarna från existentialismens guldålder kommer hon till insikt om vad det är att vara människa.

CAROLINA THELIN

 

Sisyfos frihet

Sakta vaknar Nellys kropp till liv, hon undrar hur länge hon sovit och försöker sätta sig upp. För ett ögonblick vet hon inte om hon blivit förlamad eller om hon sitter fast i något, hon kan inte röra sig. När ögonen vant sig vid det skarpa ljuset från lysrören i taket ser hon att hon är fastbunden på en brits. Handlederna, fotlederna och magen har bältats fast. Vad är det som hänt? Var är hon? 

Bredvid henne sitter en vitklädd medelålders kvinna med en halvhjärtad hästsvans och läser i en tidning. Kvinnan verkar helt oberörd av hennes oroliga försök att komma loss och till slut frågar hon kvinnan ”Vem är du? Var är jag? Vad har hänt?”. Hon får inget svar, kvinnan reagerar överhuvudtaget inte på hennes frågor. Bläddrar bara nonchalant vidare. Det är en helt absurd situation, Hon kan inte minnas någonting. Hon vet att hon heter Nelly, men det är allt. Var hon är född, vad som hände igår eller förra året är fullständigt borta för henne. Det är som en Kafkamardröm och hon tänker för sig själv: vilken tur att jag inte vaknade upp som en skalbagge.

Att hon inte vet vad som hänt henne känns i stigande grad obehagligt, och för en stund är det direkt skrämmande. Hon får ingen kontakt med kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Inget rop eller ljud verkar nå kvinnan. Förtvivlat försöker hon nå fram. Obehaget blir till rädsla som kryper in i varenda cell av hennes kropp. ”Måste sansa mig, måste lugna ner mig” säger hon tyst för sig själv. Hon sluter ögonen och koncentrerar sin andning. Andas in, andas ut och håll kvar. Andas in, andas ut och håll kvar. Hon ligger länge så och bara andas. Pulsen sjunker sakta, ett stilla lugn börjar komma över henne. 

När Nelly åter öppnar ögonen sitter det två män på vardera sidan om henne. En liten man i svart polo och mycket kraftig skelning ser på henne med sitt enda fungerande öga. ”Bonjour madame” säger han och presenterar sig som Jean-Paul. Trots hans mindre tilltalande yttre får Nelly en bestämd uppfattning av att han är en kvinnokarl, en Don Juan. Han tänder en cigarett och stryker bort håret från hennes kinder. Nelly svarar med ett förvirrat och lamt ”hej” och är möjligen lite påverkad av hans icke tilltalande men sinnliga utstrålning. På hennes andra sida sitter en äldre man med vitt hår, läkarrock och glasögon, han har en kraftig tysk brytning och introducerar sig som Viktor. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis om männen, hon bara bläddrar obekymrat i sin tidning. 

Jean-Paul tänder ännu en cigarett och låter Nelly ta ett bloss, tydligen röker hon och tydligen vet Jean-Paul det. ”Vill du ha en aprikoscocktail?” frågar Viktor. Innan hon hinner svara tar han fram en färgglad drink med ett paraply i, han sätter ett sugrör i glaset och den andra änden av sugröret i Nellys mungipa. Hon dricker. Det hela är mycket märkligt. Hon befinner sig fastbunden i vad som verkar vara ett sjukhus, en förmodad sjuksköterska ignorerar henne och två män röker och bjuder på en drink. Men hon är inte längre rädd.

Fortfarande vet hon dock inte vad som hänt tidigare. ”Varför sitter jag fast?” frågar hon men är osäker på om någon kommer svara henne ordentligt. Inget i situationen verkar givet. ”Det gör vi alla. Vi sitter fast i felaktiga föreställningar och ond tro. När vi inser att allt är meningslöst drunknar vi, om vi inte väljer att aktivt leva ett autentiskt liv” säger Jean-Paul och drar ett halsbloss. Viktor fortsätter: ”Du undrar vad som hänt dig, men det finns ingen stor sanning som kan göra verkligheten begriplig, det enda du vet med säkerhet är att du är fri att finna din sanning, din mening” och så drar också han ett halsbloss. Nelly känner sig missförstådd och gör ett nytt försök: ”Alltså, varför sitter jag faktiskt konkret fastbältad på denna brits?”. Jean-Paul placerar sugröret nära hennes mun så att hon kan dricka lite, men säger inget. Viktor tittar på väggen och på Nelly och säger eftertänksamt: ”Du är fortfarande fri, det kommer du alltid att vara oavsett bältet längs dina händer – och fotleder”. ”Förbannad frihet möjligen, men icke desto mindre frihet” inflikar Jean-Paul.

Slutsatsen Nelly drar är att Viktors och Jean-Pauls mission är att förklara att allt är meningslöst och utan någon mening och att friheten därför är total. Detta besvarar på något sätt också hennes fråga om vad som hänt. Hon hade hellre fått konkreta uppgifter om tid och plats men har under resans gång kapitulerat för den märkliga situationen. Hon lyssnar frustrerat, men intresserat vidare. 

”Din situation, ja din frihet, är både underbar och fruktansvärd” förtydligar Viktor och dricker lite till av aprikoscocktailen. Sörplar lite högre än vad som är socialt accepterat. ”Du kan förhålla dig till din situation precis hur du vill, du kan ge upp, eller tvärtom, hitta en mening i det som sker”. Så lyfter han händerna i luften och utbrister: ”Det är en svindlande tanke!”. Nelly försöker komma ur bältet runt vänster handled samtidigt som hon återigen blir lite besviken på de ofullständiga uppgifterna kring vad som faktiskt hänt. Hon sluter ögonen en hundradels sekund för att hämta kraft, och framförallt tålamod, och när hon öppnar ögonen  står det en man i vit tvångströja och ser på henne. Han presenterar inte sig, utan bara tittar, ja faktiskt stirrar. 

Jean-Paul berättar att han heter Friedrich, kommer från Tyskland, har en unik mustasch, skrivit många böcker, är duktig på piano och att han 1889 blev sinnessjuk och togs in på mentalsjukhus. Det låter som en riktigt dålig kontaktannons. Nelly förstår inte vad som hänt under den korta stund hon blundade men blir plötsligt nyfiken. Så harklar Friedrich sig och säger: ”Lidande är nödvändigt för att storslagna människor ska nå sin fulla potential. Det var tiden i Sibirien som skapade Dostojevskij, tiden i Auschwitz som skapade Viktor” och så tystnar han. Så börjar Viktor och Friedrich att tala med varandra på tyska och till Nellys förvåning talar den skelande Jean-Paul med fransk brytning också tyska. Alla utom Nelly och kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen talar tyska, den senare talar fortfarande inte alls utan läser lugnt och metodiskt i sin slitna tidning.

Så stiger en annan man in i rummet. Han bär också läkarrock och tittar på Nelly, eller snarare observerar henne, där hon ligger fastspänd. Han säger inget till henne, eller till någon av de andra. Friedrich har lämnat rummet lika hastigt som han kom. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen släpper taget om tidningen och börjar prata med den okände mannen. Nelly kan inte urskilja vad de säger och de tar inledningsvis ingen kontakt med henne. Men efter en stund tar mannen hennes puls och lyssnar på hennes hjärta. Han säger något, men Nelly kan inte uppfatta vad och kan därför inte svara. Till slut lägger han sin hand på hennes axel, säger ytterligare något och ler. När han lämnar rummet tar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen automatiskt upp sin tidning och fortsätter ignorera Nelly.

Nelly frågar Jean-Paul och Viktor om hon hallucinerar, om de också kan se kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Jean-Paul ställer den oväntade motfrågan ”har du provat meskalin?” och både Viktor och Nelly blir paffa. ”Det tror jag inte, men jag minns ju ingenting”. Det blir tyst en stund. ”När jag provade meskalin, i ett vetenskapligt syfte givetvis, såg jag paddor, ormar och gamar. I flera månader efteråt såg jag humrar i ögonvrån”. Han sörplar återigen på aprikoscocktailen. ”Kanske det som hänt dig”. ”Nej, jag ser inga humrar” svarar hon. Men om hon hade sett humrar hade det inte förvånat henne längre eftersom allt är så absurt. 

Så stiger en lång mörk man in i rummet. Det är samma procedur som med Friedrich, kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis och Jean-Paul förklarar vem han är. ”Detta är Albert, en gång var vi goda vänner men när Albert inte ville ligga med min flickvän, Bävern, blev jag arg, bestört, riktigt, riktigt förbannad”. ”Ja, nu var det ju snarare vår syn på frihet som gjorde att det skar sig”, suckar Albert som om han hört det där om Bävern till leda. Albert är mycket stilig och precis som de andra röker han hela tiden. ”Du tycker att din situation är absurd? Låt mig då nämna Sisyfos som blev straffad av gudarna att i all evighet rulla upp en sten på ett berg. Varje gång han nådde toppen, ramlade stenen ner och han fick rulla upp den igen”. 

”Menar du att jag blir straffad av gudarna i detta nu?” frågar Nelly uppgivet. Ingen av dessa män pratar i klartext. ”Din situation är absurd, livet är absurt, det enda garanten är din frihet”. Och så säger han att ”man får anta att Sisyfos var lycklig”. Det finns något förlösande i Alberts ord som gör att hon slutar frustreras över att hon inte vet vad som är vad, varför hon är fastspänd i ett rum med starka lysrör tillsammans med en kvinna med halvhjärtad hästsvans och män som inte kan ge raka besked. Det hela ter sig lusigt. Hon inser att hon är fri att förhålla sig hur hon vill till den uppkomna situationen. En frihet som mycket riktigt är svindlande. 

Albert går mot dörren men vänder sig om en sista gång med orden: ”det viktiga är inte att bli botad, utan att lära sig leva med sin sjukdom”. Sisyfos var en rebell, genom att vägra den hopplöshet och meningslöshet som var straffets avsikt och välja en annan attityd, adderat med hans bekräftande av sin värdighet som människa, gjorde han motstånd”.

Sisyfos situation var absurd, Nellys situation är absurd, hela livet är absurt. Nelly väljer att bara omfamna fakta och amor fati, älska ödet ,och så ler hon. I samma stund reagerar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. ”Välkommen tillbaka till livet” säger hon och Nelly svarar ”tack” och inser att hon faktiskt är tacksam.  

CAROLINA OLSSON
carolina.olsson@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Prosa: Kransen

BARNPERSPEKTIV. Idag har vi glädjen att presentera en novell där Ester Svensson
0 0kr