Prosa: Kransen

BARNPERSPEKTIV. Idag har vi glädjen att presentera en novell där Ester Svensson med stor iakttagelseförmåga skildrar ett litet barns skrämmande upplevelse.

Ester Svensson är 55 år och jobbar som lärare. På senare år har hon flyttat tillbaka till den småländska hembygden efter många år i Skåne och några utomlands. Hennes drivkraft att skriva har alltid funnits där, så långt tillbaka hon kan minnas. Svensson skriver noveller och dikter men arbetar också med längre berättelser.

Hennes texter är ofta allt annat än ljusa och lättsmälta. Osannolika, bitvis hemska men också dråpliga historier från en tid som inte längre finns – eller gör den kanske det ändå? Svensson vill ge en röst åt den lilla, utsatta människan, som i novellen Kransen, där ett barns rädslor och outtalade tankar gestaltas. Vi är nu glada över att få presentera denna novell där Ester Svensson med stor iakttagelseförmåga skildrar ett litet barns skrämmande upplevelse av ett för vuxenvärlden kort ögonblick.

CAROLINA THELIN

Kransen

Jag ska följa med mor upp på vinden och hämta något. Hon går före. Trappan är smal och väldigt brant, den går rakt upp och jag vet att på en hylla över den, finns instuckna ogudaktiga böcker som man inte ska läsa. Trappstegen är så slitna att det är fördjupningar i mitten, som skålar, i skålarna finns det ingen färg. Trappan är i en färg jag inte vet vad heter, något mitt emellan grön och blå. Till höger sitter en svart lysknapp, knappen är en liten rund kula och den är så trög att jag inte kan fälla ner den fast att jag försökte en gång när min mamma, som egentligen är min storasyster, lyfte upp mig, men det gick inte. Och fortfarande når jag inte upp till den fastän jag har växt.

När vi kommit halvvägs upp i trappan säger mor att hon ska hämta äpplen. Det tycker jag inte om, för då måste vi gå in i rummet till höger. Det är inget riktigt rum, utan mest som en avdelning med bråte men inte så mycket bråte som på vägen dit.

När jag får följa med mor ensam är jag alltid glad utom när det är till vinden eller källaren för det är farliga platser. De platserna är så farliga att ingen pratar om dem men nu har jag börjat förstå hur man ska bete sig där. Man ska helt enkelt bara gå rakt fram, som mor gör, in i det svarta mörkret och sedan, ja sedan liksom försvinner det.

Men nu när mor har tänt lysknappen, sprider glödlampan däruppe i taket sitt sken runtom de närmsta tingen. Jag klättrar efter mor och nu är jag snart uppe och kan gå tätt efter henne. Hon är redan framme vid en äpplalåda med skrynkliga vinteräpplen som hon fyller sitt förkläde med. I förklädet har hon alltid fästnålar: ”Utan dem är jag förlorad!” brukar hon säga och nu förstår jag hur bra de är, för hon drar upp ändarna och har så plötsligt en påse till alla äpplena. Jag vill hjälpa till, jag tar tre äpplen och lägger i min kjol och jag känner mig så stor och stolt över att jag gör nytta.

Vi vänder och jag ser en del av den vita muren med bergen av lådor och kassar och trasiga kartonger huller om buller. De liksom fyller ut allt, på sina ställen når bergen ända upp till taket, men jag vet att där är en gång så att man kan gå runt muren till andra sidan och nu ska mor bara putta tillbaka spjället också, in i muren, så att inte värmen går ut från store ugnen. Den finns nere i köket jämte den vita köksspisen. Det var i den ugnen mor skulle baka in Bibeln i en brödkaka om kommunisterna kom och ville ta den från oss. För mor säger att så gjorde man i Ryssland och Bibeln hade med Guds hjälp och därför att kvinnan varit så snabbtänkt, sparats på detta vis. Jag vill be mor berätta igen, fast det blir inte och det är lika så bra, för mor har bråttom tillbaka med äpplena och till sina bröd. Jag vet att mor har bråttom för då tittar hon inte på mig utan är liksom nån annanstans med blicken.

Nu närmar jag mig hennes skugga; lampan skickar i väg konstiga långa figurer, jag tycker att det ser otäckt ut. Mor rundar muren när hon puttat in järnpinnen i den. Det är obegripligt, att den pinnen kan styra hela ugnen där nere! Det finns en annan pinne också och nu går mor förbi just den, en snidad träpinne att hänga upp saker på. Mor tycks ha glömt bort vad som hänger där bakom hennes huvud, just där, över den gamla soffan som är full med kläder och påsar den också, mitt emot muren hänger ju det farliga!

Och mor tar ett litet steg bakåt, jag ser hur det farliga nuddar henne där det hänger på träpinnen, det svajar till i lampans sken, och nu tänker jag att mor kanske blir som smittad av detta farliga som är så vackert att se på, så vackert att jag, när det är ljust inte kan låta bli att titta på det i hemlighet. Inte en lång stund, absolut inte, men små stunder måste jag titta. För det är ju fullt med pärlor! Små fina pärlor, så små som jag aldrig sett, nej detta är de första pärlorna i mitt liv, de är svarta och vita och uppträdda i flera rader så att det bildar en krans med de vackraste mönster. I mitten är det som välvt en kupa av glas och i den kupan ser jag Kristus som pekar på sig själv. Det gör han ofta, jag vet inte varför. Men kransen är stor och vacker och svartvit och nu råkade den nudda mor och det är obegripligt att hon inte märker det och skriker, det hade jag gjort hinner jag tänka. Vet hon då inte var den kransen har legat? Vet hon inte att det är en döds-krans som legat på farmor när hon var död? Jo det måste väl mor veta, det är ju hon som har sagt det!

Jag står precis bakom mor. Jag vill rädda henne och säga att nu går vi härifrån. Men då ringer telefonen, mor är alltid så orolig att den ska ringa och den ringer ju jämt och då måste hon svara och nu är allt brödet i ugnen. Hon har satt in alla tolv kakorna och de får inte misslyckas. Jag hörde innan hur hon sa: ”Gode Gud måtte dom bli bra, Gode Gud, bara det inte var för lite ved”. Far hade burit in tallveden som bara fick används till baket i den store ugnen och mor hade eldat och rakat ur glöden och sopat med tallviskan, först doppad i vatten och far hade hjälpt henne in med alla kakorna och då är det bråttom så att inte värmen smiter ut mer än nödvändigt!

Men nu är vi här uppe, fortfarande, i det svaga ljuset och jag vill att vi ska gå ner fortast möjligt och nu ringer det en signal till. Mor vänder sig om och skyndar ner för trappan och jag stelnar till för jag är så nära kransen nu, så nära och plötsligt alldeles ensam och min skugga blir lång och otäck den också när jag står här. Och nu har mor hunnit nästan hela vägen ner för trappan!

Det går så fort, jag hinner inte springa fram till trappan, och mor glömmer att jag är där. Hon tänker bara på bröden och telefonen och oroar sig för vem det är som ringer för det kan vara någon hon måste lyssna länge på. Hon har ju så mycket männskofruktan, det har jag hört henne säga många gånger och jag förstår inte riktigt vad det betyder. Men det handlar om att vara rädd, för när dom som hon är rädd för ringer, har hon en annan röst och då måste hon prata tills dom lägger på. Och därför glömmer mor sig.

Hon glömmer att jag är kvar däruppe och därför trycker hon ner lysknappen och skyndar vidare förbi frysboxen och in i ljuset och fram till den stora svarta telefonen. Men jag är kvar däruppe. Och kransen hänger över mitt huvud och månen kan inte lysa in genom det lilla takfönstret för det är en mulen novemberkväll. Nu dör jag nog, tänker jag. Jag önskar på ett vis att jag vore död för då sluppe jag stå här och känna hur det blir varmt och blött utefter mina ben och hur hjärtat bankar så att jag inte tycker att jag får luft. Men jag dör inte utan går med små, små steg framåt i mörkret mot där trappan väl måste börja. Och nu hittar jag vägen dit för bergen runtom går inte att ta miste på, de hjälper mig.

Jag kommer till slut fram till trappan. Jag känner ledstången och jag vet att här börjar den. Jag vet att den är hal och brant men det allra viktigaste nu är att fort ta sig ner och komma in i ljuset igen! För jag känner hur isande kalla armar finns där bakom min rygg, farmor som jag aldrig sett och som jag bara vet hade kransen på sitt bröst när hon stod lik och det förstår jag inte för hon kunde väl inte stå när hon var död, och kransen hade ju trillat av i så fall men jag har aldrig vågat fråga och nu måste jag ner. Mina tofflor är också hala för plasten på ena tofflan har slitits ner så mycket att den trillat bort, det är bara träet kvar.

Jag snavar, nu snubblar jag och faller handlöst inte framåt utan bakåt. Jag åker hela vägen ner och tröjan kasar upp och jag förlorar greppet om kjolen så äpplena far i väg duns, duns, duns låter det. Och jag känner en brännande smärta utefter ryggen men ner kommer jag och jag tumlar ut för mor har tack och lov inte lagt på haspen utan jag kommer upp på fötter och nu storgråter jag för det gör så ont och i rummet där telefonen är, där är mor men hon ger bara tecken åt mig att vara tyst så att jag inte ska störa den som är i andra änden.

Och jag hulkar och snorar och springer vidare genom den smala dörren ut till köket. Men där i köket är far. Och jag vill inte att han ska se att jag gråter, så jag rusar in i rummet där min mamma sitter och läser läxorna. Hon läser en massa böcker jag inte förstår något av, för hon har blivit tonåring och det är ett ord jag inte förstår. Men hon är alltid snäll, nästan alltid är hon snäll. Och nu vänder hon sig om när hon hör mitt hulkande, hon tittar oroligt på mig och jag ser i hennes ögon att hon blir lite irriterad egentligen, för jag vet att hon har ett svårt prov imorgon. Och ändå låter hon mig komma upp i knäet och det är som himmelen att få vara där. Men när hon lägger armen om min rygg skriker jag till och då lyfter hon försiktigt upp tröjan och ser hur det är rött och sårigt och ont hela vägen. Och min mamma torkar bort allt snoret och tejpar på något som ska skydda det onda.

Och sen berättar hon sagan om Sissi och till slut kan jag andas som vanligt igen.