Littestraden: ”Världsvan” av Jenny Enochsson

Prosa & poesi.
Foto: Doris Jungo / Pixabay.com

NOVELL. I dag har vi nöjet att presentera en nyskriven novell av Jenny Enochsson.

Under vinjetten Littestraden publicerar vi på lördagar dikter och noveller av skribenter som inte är medarbetare i magasinet. Skicka bidrag till poesi@opulens.se

Jenny Enochsson är född 1976 och bor i Uppsala. Hon skriver romaner och noveller och skrev tidigare även poesi. Flera av hennes alster är publicerade i tidskrifter och antologier, bland annat här i Opulens med novellen Bootsen. Enochsson har också drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet. Dessutom har hon redigerat och gett ut antologier och har en skrivarblogg.

Den nyskrivna novellen Världsvan utspelar sig 1960 i Tuvåker, en liten ort två mil nordväst om Uppsala (en fiktiv ort som Enochsson ofta återkommer till). Så här presenterar hon den själv: ”En julikväll i en parkliknande trädgård år 1960… Alice, en ung, opportunistisk kvinna, försöker bli mer världsvan. Hon funderar också över hur hon ska kunna utnyttja sin hyresvärd Evert. Något hotfullt vilar över den milda sommarkvällen…”

CAROLINA THELIN

 

Världsvan

Medan Alice satte på sig sina pärlörhängen tittade hon ut genom fönstret. Solen befann sig bakom tunna moln; den fick henne att tänka på en äggula i mjöligt vatten. Hon riktade blicken mot syrenbersån. Möjligen var Evert redan därinne. De hade kommit överens om att dricka champagne i bersån om en liten stund.

En virvlande känsla spred sig genom kroppen. Hon längtade efter att följa sina ingivelser. När skymningen kom skulle hon kanske till och med be honom följa med till gästrummet. Skulle han avvisa henne? Nej, knappast. Det rådde ju inget tvivel om att han fann henne tilldragande. Hon kände på sig att de snart skulle gå över gränsen.

Det verkade inte som om hustrun Margit hade något emot att Alice umgicks med Evert. Alice frågade sig ofta om hon misstänkte något. Med Margit visste man aldrig. Tioårige Lennart tycktes i varje fall inte märka något; han tittade sällan upp från sina serietidningar. Åttaåriga Lydia rynkade pannan och sköt fram underläppen när hennes far pratade och skämtade med Alice.

Nyligen hade barnen åkt till släktingar i Köpenhamn och nästa vecka skulle även deras mor resa dit. Alice var glad över detta.

Hon ställde sig framför spegeln och granskade sitt ansikte. Rött läppstift, sotig ögonskugga, rikligt med mascara. På sistone hade hon känt behov av att förändra sig och därför hade hon köpt det nya sminket. Hon tyckte att det fick henne att se världsvan ut. Hädanefter tänkte hon även bete sig världsvant. Hon plockade ut det gamla sminket – idel ljusa nyanser – ur necessären. Efter att ha slängt det i papperskorgen log hon för sig själv. Blondiner ska undvika tung makeup, hade hon lärt sig. Hur hade hon kunnat lyssna till det skönhetsrådet? Hennes estetiska sinne var ju skarpare än de flesta andras.

Capribyxorna och den röda blusen passade henne perfekt. Alldeles nysydda. På skrädderiet fick hon inte ägna sig åt sådana moderna plagg. Man kunde tro att det fortfarande är ransoneringstider då man ser kundernas smak, hade en arbetskamrat sagt häromdagen. Alice tänkte inte stanna kvar på skrädderiet längre än nödvändigt. Hon skulle flytta till Stockholm och sälja sina kläder till kräsna människor.

Även om hon längtade efter att lämna Tuvåker trivdes hon i gästrummet som hade egen ingång och var utrustat med badrum och kokvrå. Hon skulle sakna rummet och trädgården. Skulle hon sakna Evert? Ja, det skulle hon väl.

Hon stack fötterna i ett par ballerinaskor, öppnade dörren och gick ut i trädgården. Skrivmaskinssmattret avslöjade att han redan var ute. Medan hon rörde sig mot mötesplatsen kastade hon en blick över axeln på familjen Sandgrens trevåningshus. Ett par gånger i veckan blev hon bjuden på middag i deras matsal; hon tyckte lika mycket om den exklusiva inredningen som måltiderna.

Evert reste sig i samma stund som hon kom in genom öppningen till bersån.

”Du ser strålade ut, Alice.”

”Tack detsamma, högt aktade Evert”, sa hon och lyckades låta som en förnäm dam i en film.

”Åh, man tackar.” Hans ögon gnistrade som grå pyrit.

Det märktes att han hade valt kläder med omsorg. Skjortan och byxorna var av dyrbar bomull. Ledigt men snyggt. Hon uppskattade visserligen hans klädsmak och belevade sätt, men framför allt drogs hon till utstrålningen. Det syntes på honom att han var ekonomiskt oberoende. Om han inte hade haft denna utstrålning skulle hon nog ha funnit honom ganska alldaglig.

Hon såg på reseskrivmaskinen som trängdes med glasen och champagneflaskan på det lilla trädgårdsbordet. ”Vill du fortsätta skriva?”

”Självklart inte. Jag tänkte bara arbeta lite innan vi skulle ses. Jag blev glad när du kom och avbröt mig.”

Då hon tog ett steg närmare honom kunde hon urskilja hans herrparfym: sandelträ och ambra. Doften blandades med trädgårdens aromer. Hon grämde sig över att hennes egen parfym hade tagit slut och att hon inte hade råd att köpa en ny flaska förrän nästa löneutbetalning.

”Är Margit hemma?” frågade hon.

”Nej, hon hälsar på grannfrun Nora.”

De iakttog en sorgmantel som svävade ovanför skrivmaskinen.

”Dags att öppna champagnen”, sa han efter att fjärilen hade fladdrat ut ur bersån.

”Jag känner för att röra på mig först.”

”Som fröken behagar.”

De gick längs muren som täcktes av klätterrosor och murgröna. På andra sidan muren fanns ett naturområde där Margit brukade promenera. Alice kunde inte begripa varför en kvinna som ägde en parkliknande trädgård ville vara i skogen.

”Skrivandet av romanens mittenparti går trögt.”

”Jaså.” Hon tyckte att det var tråkigt att lyssna till hans prat om skrivandet.

Hon hade läst en av hans romaner och den hade fått henne att gäspa. Den handlade om en man som hade problem med kvinnor och alkohol; i de flesta kapitel fanns filosofiska utvikningar om existensen och driftlivet. Jag skriver alltid som samma jävla saker, hade Evert sagt. Alice ville hellre leva livet än läsa om det och föredrog dessutom modetidningar framför skönlitteratur. På sista tiden hade hon i och för sig börjat gilla poesi, särskilt Fröding. Hon hade köpt ett par diktsamlingar på ett antikvariat eftersom hon ville bli mer bildad. Hon var förvånad över att hon faktiskt var förtjust i dem.

”Vad underbar trädgården är just nu”, sa hon.

”Så här års påminner den om dig, Alice. Blomstrande på ett både ljuvt och ohejdbart vis.”

Hans komplimanger gjorde henne lycklig. Hon hade inte varit van vid komplimanger innan hon mött Evert; det skulle hon aldrig erkänna för honom. Nu när hon hade bytt stil skulle säkert fler män uppmärksamma henne och då skulle hon bli tvungen att vänja sig vid deras smicker.

”Du uttrycker dig så vackert ibland”, sa hon.

”Tack, min vän.”

”Du borde bli poet.”

”Enligt Margit är mina dikter patetiska. Hon avskyr förresten all poesi.” Han strök sig över hakan. ”Det är inte lätt att vara gift med en sådan kärv kvinna.”

”Jag skulle också vilja läsa dem.”

”Det kan du väl få.”

När de gick mellan äppelträden råkade hon komma åt hans arm. Hon önskade att de kunde stanna till och kyssas under träden. Samtidigt insåg hon att den insynsskyddade bersån var ett lämpligare ställe.

”Ge ut en diktbok, Evert!”

”Jag skulle få utstå Margits hån.”

”Varför bryr du dig så mycket om vad hon tycker?”

”Åh, jag vet inte”, sa han och gjorde en grimas.

Han hade berättat för Alice att Margit brukade läsa hans romanutkast och ge honom skoningslös och inte särskilt konstruktiv kritik. Hon tycktes aldrig bli nöjd. Ju större inflytande hon fick desto otillräckligare kände han sig. Hur han skulle handskas med dilemmat visste han inte.

Alice funderade på att höra av sig till en sensationslysten tidning och fråga om de ville köpa denna historia. Fast hon misstänkte att den sortens tidningar endast brydde sig om filmstjärnor och kungligheter och struntade i författare.

”Har du sytt de där fina kläderna?” frågade han och gjorde en gest mot dem.

”Ja, det har jag.”

”Du borde flytta till storstaden och förverkliga dina designplaner redan i år.”

”Jag har inte råd ännu.”

”Nej, det vet jag.”

”Det tar tid att spara ihop startkapital. Jag lägger undan så mycket jag kan varje månad och jobbar övertid när föreståndaren tillåter det. Min lön är löjligt låg.”

Hon skulle behöva snåla ännu mer. Borde hon avstå från att köpa den där parfymen nästa månad? Ja, tyvärr.

”Och dina föräldrar har ju ingen möjlighet att hjälpa dig ekonomiskt.”

”Nej, de har precis så de klarar sig.”

”Fabriksarbetarens lön är också löjligt låg. Orättvisan i samhället …”

Föräldrarna ansåg att hon borde nöja sig med att jobba på skrädderiet. I deras ögon var designeryrket onödigt, rentav fjantigt.

Under hela sin uppväxt hade Alice fått höra att enkla människor, i synnerhet kvinnor, skulle veta sin plats, men hon hade aldrig känt sig som en enkel människa. Familjen och andra hade kallat henne högfärdig. Det gjorde de inte längre. Ändå förstod hon att de fortfarande fann henne högfärdig. Det spelade ingen roll. De var bara avundsjuka. Hon undrade hur hon hade kunnat bli så självsäker.

”Jag vill gärna hjälpa dig med finansieringen”, sa Evert.

Hon gav ifrån sig ett litet utrop och spärrade upp ögonen eftersom hon tänkte att det var bäst att verka överraskad. I själva verket hade hon haft på känn att han skulle erbjuda henne pengar.

”Det är det minsta jag kan göra, Alice.”

”Inte kan jag ta emot pengar.”

”Varför inte? Vi är ju vänner, eller hur?”

”Ja, givetvis.”

”Då så.”

”Jag skulle kunna låna en summa.”

”Om du vill.”

”Hur ska jag kunna tacka dig, Evert?”

”Äsch, inget att tacka för.”

Hon tänkte betala tillbaka vartenda öre; hon tänkte inte stå i tacksamhetsskuld till någon.

”När jag är känd designer och blir intervjuad i televisionen ska jag nämna både dig och fru Julin.”

”Vid det laget har du glömt mig.”

”Nej, inte skulle jag kunna glömma dig”, sa hon och betraktade tennisplanen som de just passerade.

”Du kommer att bli ännu framgångsrikare än fru Julin.”

”Tror du det?”

”Ja, utan tvekan.”

Det hände att fru Julin anordnade sömnadskurser i sin hemstad Uppsala eller i närliggande orter. Alice hade varit den flitigaste och duktigaste eleven på kursen i Tuvåker. Efter lektionerna hade den eleganta damen gett henne gratisundervisning på avancerad nivå.

I framtiden skulle Alice också bli rik och glamourös. Något annat var otänkbart. Det skulle förstås inte ske över en natt. Hon var inställd på att arbeta hårdare än andra. Medan hon väntade på det stora genombrottet skulle hon lära känna aristokrater och människor som sysslade med mode och kultur. De skulle vara betydelsefullare än landsortsförfattaren Evert Sandgren. Fast just nu var han en viktig person i hennes liv. Och visst skulle det vara spännande att inleda en affär med honom. Hon behövde skaffa sig fler erfarenheter. En världsvan kvinna måste ju vara livserfaren.

De stannade vid trädgårdsdammen och studerade sina spegelbilder som delvis doldes av näckrosblad. Eftersom spegelbilderna var oklara tyckte Alice att hon och Evert såg jämnåriga ut. Strax lyfte de blickarna från vattnet och betraktade tornseglarna som gav ifrån sig sina bitterljuva rop medan de steg uppåt och punkterade molnen.

”Skumpan väntar”, sa han.

”Har du abstinensbesvär?” sa hon och fnissade.

”Hörrudu, akta dig så att jag inte knuffar ned dig i dammen.”

De började gå mot bersån.

”Akta dig så jag inte lägger blåsyra i ditt glas”, sa hon.

”Ingen skulle sakna mig om jag dog av förgiftning.”

”Jag tål inte självömkan.”

Han slog ut med händerna och sa: ”Ack, vilket öde!”

”Vad?”

”Att vara omgiven av hårdhjärtade kvinnor. Du och Margit. Lydia är rar nu, men om ett par år blir hon väl också en ragata.”

De satte sig vid bordet och började dricka champagne.

”Vad härligt att få tillbringa denna milda sommarkväll med dig, Alice.”

”Tack detsamma.”

”Jag kan inte låta bli att undra om du inte hellre skulle vilja umgås med någon annan, kanske med en spoling i läderjacka och solglasögon.”

Hon tvekade en stund och sa sedan: ”Jag har tröttnat på killar i min egen ålder. De är så enkelspåriga.”

”Föredrar du män i övre trettioårsåldern?”

”Ja, det är möjligt.”

De såg oavvänt på varandra. Just som hon skulle sträcka ut handen och röra vid hans kind vände han bort ansiktet och satte i gång att massera tinningarna.

”Har du huvudvärk, Evert?”

”Nej, jag känner mig bara oduglig.”

”Oduglig?”

”Äsch, glöm det.”

Han skålade med henne och skämtade om sina och Margits alkoholvanor.

Hon var inte intresserad av att ta reda på varför han ibland hade ombytligt humör. Däremot tänkte hon ofta på att världen skulle fungera bättre om hennes medmänniskor inte vore så svaga och ynkliga. Jag möter sällan personer som är lika starka som jag, hade hon sagt till Evert förra veckan. Han hade flinat och kallat henne en sann nietzschean. Senare hade hon läst om Nietzsche i sin uppslagsbok. Det slog henne nu att hon borde gå till Tuvåkerbiblioteket och låna en bok av den tyske filosofen.

”Hur skulle du beskriva din framtida design?” frågade han.

”Stilren. Lite italiensk och engelsk.”

”Läckert.”

”Vad kommer dina framtida dikter handla om?” Hon kisade mot den beslöjade solen som för ögonblicket tycktes vila i trädkronorna.

”Om skönhetstörst och allmän tristess. Naturligtvis också om kärlek, både den sinnliga och andliga.”

De talade länge om klädskapandet och diktandet. Samtalet upphörde då Margit oväntat trädde in i bersån. Hennes mörkgröna kjol och kavaj smälte in i buskagen. Ansiktet såg blekt ut i det tilltagande dunklet.

”Det var trevligare här för en månad sedan när syrenerna blommade”, sa hon.

”Hur var det med Nora?” frågade Evert och gäspade bakom handen.

”Hon har fortfarande ingen personlighet.”

”Varför hälsar du på henne då?”

”Säg det.”

Maken nickade mot en ledig stol. ”Vill du inte göra oss sällskap?”

”En kort stund i så fall.” Hon riktade sina gulbruna ögon mot Alice. ”Går det bra?”

”Ja, naturligtvis.”

Hon satte sig bredvid sin man och plockade upp sitt cigarettetui.

”Nora bjöd på likör och biskvier. Fy, vad sött det var.”

”Jag kan gå in och be Britta hämta mer att dricka”, sa han.

”Nej, jag vill inget ha. Jag tar hellre en skvätt konjak när jag kommer in.”

”Alice?”

”Nej tack, inget mer.”

”Jaha, då struntar jag väl också i det”, sa han och drog ned mungiporna.

För en gångs skull försökte han inte truga på Alice mer alkohol. Eftersom hon inte stod ut med att förlora kontrollen drack hon aldrig mer än en halv flaska vin. Han förhöll sig skeptisk till hennes måttfullhet, som om det rörde sig om något naturvidrigt.

”Vår unga vän tycker att jag ska bli diktare. Jag är böjd att hålla med henne.”

Margit höjde på ögonbrynen. ”Diktare tjänar inga pengar. Familjen behöver visserligen inte dina inkomster.”

Han fnös.

Alice tyckte att han hade haft tur som lyckats hitta en förmögen arvtagerska. Varför Margit, som var både rik och vacker, inte hade valt en storslagnare man kunde hon inte begripa.

”Poesi gör mig illamående.”

”Vår ärade gäst uppskattar viss poesi.” Han blinkade åt Alice.

”Men hon är ju varken lat eller svagsint.”

Han gav återigen ifrån sig en fnysning.

Alice vickade på foten och ansträngde sig för att verka oberörd.

Med ens började Evert recitera en dikt som handlade om en man som älskade en svekfull kvinna. Då uppläsningen var avslutad applåderade hon och gav honom beröm. Han bockade och såg på henne. Ögonen gnistrade igen.

”Hur ser du på kärleken, Alice?” sa Margit.

”Klädskapandet är viktigast. Jag tänker inte sluta jobba när jag gift mig och skaffat barn.” Hon grävde ned naglarna i sin servett. ”Kärleken kommer i andra hand.”

”Vilken självdisciplin.”

”Drömmer du inte om kärleken som alla andra?” undrade Evert.

”Ibland. Jag har haft ett par förhållanden. Jag var kär i killarna, fast det gick över snabbt.”

Varför hade paret ställt de där frågorna? Hon hade ingen aning.

Margit sjasade bort en fluga och sa: ”En man och en kvinna kan ju vara dragna till varandra utan att vara förälskade. Vissa undertrycker känslorna, andra bejakar dem.”

Alice grubblade över om kvinnan trots allt var medveten om hennes och Everts flirtande. Hon sneglade på honom och lade märke till att han hade fått en rynka mellan ögonbrynen.

”Låt oss säga att mannens mekanism inte riktigt fungerar som den ska.”

”Margit”, fräste han och lutade sig framåt i stolen.

”Om de älskade varandra skulle de ha överseende med detta”, fortsatte hon utan att ta notis om honom. ”Men nu finns ju endast attraktionen och då blir det omöjligt att bortse från problemet.”

”Vad tar det åt dig?”

”Du kallar dig frigjord, Evert lille. I grund och botten är du pryd.”

”Det är jag inte alls det.”

”Tydligen har du svårt att erkänna att …”

”Vilken man som helst skulle få problem om han levde med dig. Du kväver manligheten.” Han spottade på marken.

”Melodramatiskt. Riktigt bedårande.”

Han lutade sig bakåt i stolen och lade armarna i kors över bröstet. ”En annan kvinna, en förstående kvinna, skulle kunna bota mannen.”

Margit skrattade och nöp honom på handryggen.

”Ja, skratta du”, sa han och tittade på det röda märket som hade bildats på huden.

”Inte ens nyhetens behag kan väcka din manlighet. Du lider av en neuros, förmodligen en alkoholrelaterad neuros.”

”Som om du visste något om sådant.”

De satt tysta och stirrade framför sig.

Alice upptäckte att servetten hade blivit illa tilltygad; hon hade inte varit medveten om att hon fortsatt misshandla den medan hon iakttagit paret. När hon satt i biografsalongen och såg en medryckande film brukade hon behandla godispapperet på samma sätt. Evert hade alltså potensproblem; det verkade som om han trodde att hon, Alice, kunde bota honom. Tanken på den utmaningen fyllde henne med iver.

Margit ställde sig upp, släppte cigaretten på marken och trampade på den. ”Adjö, Alice.”

”Adjö.”

Med ens blev Alice medveten om att solen inte längre syntes till och att skuggorna hade tätnat och brett ut sig. Det var inte möjligt att urskilja syrenbuskarnas konturer eller Everts och Margits ansiktsdrag. Temperaturen hade sjunkit, fast hon frös inte. Luften hade blivit fuktigare och trädgårdens dofter intensivare.

”Jag tänker inte sitta nattvakt”, sa Margit och började röra på sig.

”Snava inte på trädgårdsslangen.”

Hon stannade i öppningen till bersån. ”Det blir pinsamt för dig. Vilken förödmjukelse.” Hon skrattade.

Han gned sig i pannan och svor mellan tänderna medan hustrun skyndade i väg.

Ett klagande läte. Alice böjde nacken bakåt och såg en ormvråk avteckna sig mot skymningshimlen. Den rörde sig sakta och fladdrande över trädtopparna.

”Det måste ha känts otrevligt för dig att lyssna på det där”, sa Evert som också följde rovfågeln med blicken.

”På ormvråkens skrin?”

Han ignorerade hennes försök till skämt. ”Vanligtvis grälar vi bara då vi är ensamma.”

”Jag är härdad. Jag kommer ju från en stor familj. Mor, far, mina syskon och jag bråkade jämt.”

”Det vi sa till varandra … Vad ska du tro om oss egentligen?”

Hon ryckte på axlarna. ”Jag lyssnade knappt.”

”Ljug inte för mig.”

Då hon återigen tänkte på utmaningen började begäret pulsera inom henne. Hon önskade att han kunde ta initiativet; hon ville inte framstå som desperat eller påflugen. Fast hon hade lärt sig att de flesta människor var passiva och att inget blev gjort om inte hon tog ledningen. Därför böjde hon sig över bordet och smekte hans kind. Han tog hennes hand i sin och kysste fingrarna. Hon lämnade sin plats, gick fram till honom och satte sig i hans knä. Först lade han armarna om hennes midja. Därefter avlägsnade han dem och föste varsamt bort henne.

”Vad är det?” sa hon och sjönk ned på närmaste trädgårdsstol.

”Du är så attraktiv, Alice. Jag har länge längtat efter det här. Jag trodde verkligen det skulle fungera. Sedan lade Margit näsan i blöt.” Han ruskade på huvudet. ”Hon tog död på det sista hoppet. Jag inser nu att det inte är någon idé att … Förlåt.”

Irritationen grep tag i henne; den stack och kliade som nässelutslag. Hon ansträngde sig för att inte visa detta.

”Det skulle fungera om vi tog det lugnt.”

”Jag skulle inte kunna uthärda besvikelsen. Inte en gång till.”

”En gång till?”

”Äsch, glöm det.”

Hon tänkte inte tjata och förnedra sig. Nej, det tänkte hon verkligen inte.

Ljudet av fotsteg. Strax kom Britta in i bersån. Hon hade en lykta i handen; den dallrande ljuslågan lyste upp hennes outgrundliga ansikte. Hon ställde ned lyktan på trädgårdsbordet.

”Tack”, mumlade Evert.

Hembiträdet nickade och gick sin väg utan ett ord.

Snart tänkte även Alice gå därifrån.

Hon tittade på Evert som satt och slokade med huvudet och påminde om en sönderkramad nalle. Lyktskenet spelade över hans kläder som hade blivit skrynkliga. Var hade hans utstrålning och belevade sätt tagit vägen?

Hans hustru … Nu när Alice tänkte på det tyckte hon att Margits prat om makens potens hade varit vulgärt.

En dag skulle hon komma i kontakt med verkligt sofistikerade människor. Tills vidare fick hon väl hålla till godo med herr och fru Sandgren. Hon antog att hon fortfarande hade användning för dem.

Under vinjetten Littestraden publicerar vi på lördagar dikter och noveller av skribenter som inte är medarbetare i magasinet. Skicka bidrag till poesi@opulens.se
JENNY ENOCHSSON
info@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Liv i Kosmos: Banko

RYMDCIVILISATIONER. I denna veckas avsnitt av Liv i Kosmos berättar Max Melgar
0 0kr