PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en novell av Ronny Söderlind.
Ronny Söderlind är novellist och förskollärare från Värends Nöbbele. Han har tidigare varit publicerad här i Opulens och i bland annat Provins, Ord och Bild, Horisont och Ordfront Magasin. Människors längtan och utanförskap är genomgående teman i hans skrivande. I år vann Söderlind skrivtävlingen Vingpennan med novellen ”Chiroptera”.
Nu är vi synnerligen nöjda med att få presentera ytterligare en novell av Söderlind med titeln ”Brev till återförening”.
CAROLINA THELIN
Brev till återförening
När Lars Göran Magnusson fyllde femtiofem slutade han hoppas. Utrymmet för återförening var obefintligt och de skulle glömma varandra på varsitt håll. Han såg honom en gång från ett tågfönster när han väntade på en buss och bar en brun väska av armémodell som förmodligen innehöll en matlåda. Åldern hade inte märkt honom särskilt förutom en lätt hälta när han steg på den där landsortsbussen, men kanske hade han alltid haft besvär med sin ena fot.
Bussen svalde Roland Söderberg samtidigt som Lars Görans tåg sattes i rörelse. Det var som en sista chans, tänkte han, men aldrig fanns föreställningen att han skulle avbryta resan och ge sig till känna. Han var på väg till Västkusten bara för att komma iväg. På sommaren var hans tvåa en varm fängelsecell, på vintern en kall. Rörelser lättade brösttrycket och ensamheten vek undan för en stund.
Genom åren har Lars Göran haft en viss uppsikt över Roland. När internet kom fick han hjälp av en bibliotekarie med hästsvans och knytblus. Hon visade olika sökfunktioner och skaffade honom ett epostkonto. Det första han gjorde på bibliotekets lånedator var att slå Rolands namn och fick upp adressen till en gård i norra delen av en småländsk kommun. Han verkade ha en viss verksamhet med att fotografera hästar och utöver det fann Lars Göran några skrattretande dåliga dikter på en sida där alla kunde skicka in texter.
Han frågade bibliotekarien om hon kunde ge honom privata it-lektioner och kanske dricka te med honom. Han hade ju en sådan fin balkong. Men hon slog ifrån sig med ett nervöst skratt och han sa sig vara nyfiken på sociala plattformar, men de kom aldrig så långt. Bibliotekarien, Eva-Lena som hon hette, försvann och kollegorna flackade med blicken då han frågade efter henne och något fortsatt it-stöd var inte att räkna med från bibliotekets sida.
Något år senare kom han dock in på det sociala landskap där folk helt öppet la ut sig själva, till och med berättade sina nattliga drömmar. Han fick hjälp av en tunn och tystlåten kvinna som höll sig i närheten så fort han steg in på biblioteket. Hon hade en något utstående övre tandrad och halvlångt stripigt hår och pratade genom näsan. Lars Göran lät henne hållas för hon ville lära ut saker och var på biblioteket varje dag. Hon gjorde ett konto till honom och han lyckades få en del så kallade vänner, däribland Roland Söderberg och hans fru, förvisso med ett påhittat namn utan profilbild.
Det låg nära till hands att skicka ett meddelande till Roland. Gunilla visade hur man gjorde men till slut föredrog han ändå traditionell postgång. Det kändes mer äkta, och dessutom hade de skickat långa och djupa texter till varandra och verkligen funnit en ådra som tilltalade deras intellekt. Men det var för flera år sedan. Den där vänskapen låg i byrålådor man aldrig öppnade, eller så hade Roland använt breven som tändpapper till vedpannan han orerade om på facebook. Det var som att han ville skryta om vedpannan och att den gav så god värme.
Vi var alltför lika på varsin sida av myntet. Ingen kan ta ifrån oss de roliga åren med ett ständigt pågående samtal om livet och konsten. Vi skrev båda och Lars Göran Magnusson blev publicerad i Gåspennan, vilket naturligtvis störde mig en hel del. Under flera år försökte jag komma med i den där skitviktiga novellantologin utan att lyckas. I stället blev det en handfull kulturtidskrifter som publicerade mina mödosamt hopskrivna noveller men något större steg på den litterära marknaden blev det aldrig.
Efterhand sjönk Lars Göran ner i depression och självförakt. Han lyckades inte hitta en kvinna och förblev ensam även när det gällde vänner. Det var som om han inte kunde hantera sina en och åttiofem i närheten av människor. Hans tal var långsamt och otydligt, det blev att han gömde sig och våra brev upphörde som när en bäck torkar om våren, efterhand blev också handstilen svårare att läsa.
Varje vår när det är uthärdligt lägger jag mig på rygg i den öppna björkdungen. Den är inbäddad i skog och man hör inte trafiken från stora vägen. Det är vid ett sådant tillfälle jag plockar upp ett brev ur byxfickan tillika ett förstoringsglas och finner att det består av flera krävande rader att jag ska bistå Lars Göran med några tusen eftersom han befinner sig på obestånd. Det vill säga, han ber inte direkt, utan i cirklande omskrivningar och märkliga krumbukter. Därefter några känslomässiga ingångar till våra äventyr och att vi var ju i alla fall vänner, två solitärer, alltid ensamma, aldrig ensamma. Mitt namn Roland Söderberg nämns bara på kuverterat, överlag benämns jag endast Godsägaren.
Kan Godsägaren vara så givmild, kantänka, en allmosa?
Jag är besviken när jag går tillbaka till huset. Han tror sig fortfarande ha det gamla greppet om mig, då jag inte stod upp för mig själv utan lät andra i stor utsträckning styra mitt liv. Men visst hade vi roligt många gånger, det går inte förneka, samtidigt som vi balanserade på en sorts respektlöshet inför varandra.
När jag kommer in har hustrun inte gjort någon kvällsmat utan hon står och sminkar sig på toaletten. Jag undrar om vi ska äta något med hon säger att hon ska till stan. En arbetskamrat ska hämta henne.
”Bara så där?” frågar jag.
”Det är jobbrelaterat. Sitt inte uppe och vänta.”
En bil kör upp på gårdsplanen och jag tittar inte när hon sätter sig bredvid föraren. Jag vill inte bli svartsjuk. I stället går jag till källaren och slänger Lars Görans brev i lågorna. Brev brinner så bra, mödan och tankeprocessen bakom får den att flamma upp. Det är för övrig så man ska göra med allt utnyttjande; fästingar, parasiter, de jättebebisar man burit runt på. In i pannan med det. Det blir väl så med äktenskapet också, frågan är bara när de tre orden skall uttalas.
En dag ser han bibliotekarien Eva-Lena gå in på en cafeteria. Han ställer sig snett och kikar in i skyltfönstret och ser henne beställa kaffe och några småkakor. Efter ett tag vågar han sig fram, köper en kopp och sätter sig som av en händelse vid samma bord, men några stolar bort. Han tittar inte på henne utan glor långsamt på sin kaffekopp och torkar handflatorna på låren. Han hade länge lidit av ymnig handsvettning. Bibliotekarien, som nu uppmärksammat Lars Göran, skruvar på sig och verkar inse att hon inte kan fly. I stället dyker hon ner i sin mobiltelefon. Lars Göran etablerar sig och kraxar några gånger och låter munnen sjunka till halvöppet läge för en lättare andning.
”Hänt något?” frågar han utan att se upp från kaffet. Bibliotekarien hör honom men svarar inte, börjar i stället plocka med sina saker för att lämna stället.
”Skulle behöva hjälp med att ta mig ut på ett välkänt nät,” fortsätter han. ”Det nät som alla fastnat i numera.”
”Tror inte det.”
Han känner doften av henne när hon sveper förbi. Genom fönstret ser Lars Göran hur hon lägger mobilen i väskan och drar igen blixtlåset, precis som om den ska bli liggande där. Han sitter kvar, att böka sig ut på gatan är ingen mening. Hon skulle snart försvinna som allt han åtrådde.
I stället blir det Gunilla som likt en stor katt stryker runt om honom när han tar sig till biblioteket för att få ordning på sitt tungsinne. Nu är hon lite mer pratsam och ser honom i ögonen, men Lars Göran sätter sig i läsrummet med en kulturtidskrift och försöker sjunka in i en extraordinärt svår text om artonhundratalslitteratur. Hon kommer nära honom, nästan upp i ansiktet, och frågar om han lärt sig skicka textmeddelanden med mobilen än.
”Vad då lärt mig?”
”Jag kan lära dig så vi kan messa varandra.”
”Vi går hem till dig” fortsätter hon och kramar hans svettiga hand. Lars Göran krumbuktar och krånglar men hon är envis, släpper honom inte. Gunilla är förvisso bra men ibland orkar han inte med henne, hon är som klister och märker inte hans tydliga tecken att vilja vara ifred.
Lars Göran var dominant och kinkig om han inte fick som han ville. Tillika hypokondrisk, drabbades av astmaattacker som uppenbart var av psykosomatisk natur. De utflykter vi trots allt genomförde på mina initiativ var behäftade med ogillande och därför förhållandevis misslyckade.
Jag hade en stalltröja på mig som var tvättad flera gånger sedan sista kontakten med hästar. Jag gillade tröjan, den var förstärkt och hade flera praktiska fickor. Den tvingade han mig att byta men inte ens nedpackad i ryggsäcken var han fredad och han gnällde att jag skulle slänga den.
Jag kunde inte bli fri från honom, eller snarare, vi lyckades inte få en vanlig balanserad kamratkontakt som kändes bra rakt igenom. Vi höll ihop ytterligare några år och gjorde korta besök hos varandra eller utflykter i Skåne och Danmark. Därefter mattades allt av.
Min fru kommer hem sent. Jag hör bilen på stallbacken, en stor Volvo och föraren stänger inte av motorn och det tar ett tag innan hon kliver ur. De ska väl prata lite först. Jag känner alkoholdoften när hon kryper ner tillsammans med den distans som etablerat sig det senaste året. Hon är otrogen och ser andra ängar framför sig. Allt det där hanterar jag med tillkämpad resignation.
Måndag morgon vaknar jag i gryningen och går ut. Ett lätt dis ligger över marken och vid björkridån betar några rådjur. Jag har inte sovit så mycket. Envisa tankar har snurrat som feberdrömmar, men jag är inte sjuk. Det tar inte lång stund att packa. Jag har alltid en flyktväska ståendes, det enda jag gör är att brygga kaffe och bre några smörgåsar. Hustrun sover tungt när jag skriver ett brev och lägger på köksbordet, därefter tar jag en av våra bilar och kör söderut mot marinstaden Karlskrona. Där checkar jag in på ett vandrarhem och lägger mig i en av slafarna. Rummet bebos av några tyska ungdomar, jag försöker utan större framgång föra en dialog men tyskan är för svag. Jag tar fram min lilla kikare och leker med den, det är egentligen en teaterkikare jag köpt på en loppis, men nu kan den vara bra att ha. Jag ska vila en stund och sedan vandra upp till Lars Göran för att se hur han bor.
Jag svettas när jag tar mig dit. Mina problem trycker på trots att jag anlägger en nonchalant attityd. Det blir som det blir, allt är redan kört. Det är kört med naturen också, och människan, och mitt äktenskap. Så vad spelar det för roll. Jag tar upp teaterkikaren och tittar runt, försöker se in i folks lägenheter men ser mest pelargoner.
Han tänker på Eva-Lena, bibliotekarien, att det borde vara hon som satt vid hans skrivbord och mixtrade med mobilen. Men nu är det Gunilla som med sina utstående övre tandrad vänder sig mot honom och försöker le och menar att han kunde sätta sig bredvid; hon blir nervös av att han någon bakom.
”Det är som att du andas mig i nacken” säger hon.
Han torkar båda handflatorna på byxbenet och lyfter ena handen. På så sätt kan han följa halslinjer och nyckelben, fram över bröstkorgen och upp tillbaka över halsen och struphuvudet.
”Vad gör du” säger hon som om hon har ögon bakåt.
”Rörelser i luften bara.” Han känner spänningen, en annorlunda attraktion än den gentemot Eva-Lena. Fantasierna kring bibliotekarien har smekande och tillgivenheten, att någon kunde älska honom i samstämmighet. Men nu är det något annat.
På några minuter skulle han kunna strypa henne. Tanken drar genom ryggraden och han lägger en hand på hennes axel. Detta tolkar hon som tillgivenhet och försöker möta med kinden, men hennes hår kittlar och handsvetten smetar över hennes gulaktiga hud.
”Jag skrev ett brev härom sistens” säger han. ”Till en gammal vän, jag bad om pengar. Men har inte fått svar.”
”Du är gullig.” säger hon. ”Sätt dig i soffan, jag vill vara i ditt knä när jag visar dig mobilen. Du är som en brunbjörn förstår du.”
Lars Göran plockar upp bricanyldosan och inhalerar två gånger. Han har släppt henne för nära, nu kan vad som helst hända. Människor sitter på hans bröstkorg, vill påpeka och domdera. Berätta om tillkortakommanden.
”Du svettas.” säger hon.
”Jag har en sjukdom som…” säger han och torkar händerna på tröjan.
”Det gör inget men du svettas i pannan, det rinner här.” När hon för pekfingret mot hans tinning greppar han snabbt hennes handled.
”Jag kan inte hjälpa det.” säger han och håller kvar och när hon försöker komma loss kramar han hårdare. Hon skriker och försöker rycka till sig handen i ett meningslöst motstånd. Han tar tag i den andra armen och känner sig tillfreds över kontrollen och hennes rörelser i handflatan, det är som att hålla en försvarslös mört i en fiskelina.
Hustrun och jag kastar några sms mellan oss och jag frågar om den stora Volvon varit på besök. Hon låtsas som ingenting men undrar vad jag håller på med och ber mig komma hem. Tomheten sjunker in och jag bryr mig verkligen inte om min framtid. Hustrun kommer att försvinna och jag blir sittandes kvar. Troligen blir det så, men vi får röja i allt när jag kommer tillbaka.
Jag sätter mig på en parkbänk i Lars Görans kvarter. Han har sin lägenhet i ett av de stora komplex som ligger på rad som stora klossar längs en infartsväg. Några planteringar försöker hjälplöst höja stämningen. När jag sveper med kikaren ser jag fönster som kanske tillhör honom, men jag är inte säker. Jag går runt huset som är stort, sex våningar med flera ingångar med svarta bokstäver. Han bor i uppgång B, den är låst och har en dosa för kommunikation som jag inte begriper mig på.
Jag tänker på våra resor. Hur hjälplösa vi var och hur vi kunde hamna i hopplösa situationer, men samtidigt så driftiga och påhittiga, som ett komikerpar utan styrsel. En gång hamnade vi långt utanför Paris för att Lars Göran skulle se på ”äldre byggnader” men som, visade det sig, ersatts av moderna kontorsbyggnader. Jag tror vi gick flera mil i jakt på detta meningslösa, och jag vågade inte protestera eftersom han skulle bli sur då. Vi gick vilse och kom inte hem förrän sent på natten.
Det var bara ett av äventyren från den tiden då vi båda väntade på en sorts uppmärksamhet. Vi skulle skriva och ge ut böcker och bli berömda, men hamnade i harvande med nedstämdhet i avvaktan på att något skulle hända. Jag tog mig upp och bildade familj, körde ner huvudet mellan axlarna med heltidsjobb och taxi på helgerna. Åren gick. Lars Göran skrev aldrig något efter Gåspennan, men jag hittade ny gemenskap i en poesiförening med uppläsningar och textkritik.
Det är en ingrodd lägenhet Roland Söderberg kommer till. Lars Göran Magnusson står i hallen, överraskad av det oväntade besöket. Han står lojt, som förr, men hängande underkäke och halvslutna ögon, utan att förmå sig att be gästen stiga in.
”Du kunde föranmält” säger han.
”Som audiens hos påven?”
”Du kommer olägligt.”
Lars Göran ser Roland lägga handen på toalettens dörrhandtag som om han ska öppna och kika in, men han gör inte det, och Lars Göran håller på att skrika eller i alla fall distrahera honom. Han borde ha låst.
”Det är nästan som man blir förbannad” säger Roland när han går mot köket utan att ta av sig skorna. ”Förra året var jag hos skattmasen med ett ansenligt belopp. Varför tar du inte ett jobb? Vaktmästare på ett sjukhus, som jag.”
Lars Göran skrattar till, eller om det är en hostning, han reagerar i alla fall och visar med en grimas att han är sårad. Roland hade ett brev från Ulf Lundell i minnet, ett svar på tiggarbrevet Lars Göran skickat tillika några märkliga dikter för många år sedan.
”Han gillade inte dina dikter heller. Tror du han läste Gåspennan-88?”
”Lägg av för helvete.”
”Nähe jaha och sålunda. Nu skriver du och ber om pengar.”
”Bara för att du är så jävla lyckad. Har du en slant eller har du kommit för att dra upp gamla misslyckanden.”
”Jag kan berätta om mina tillkortakommanden, det är inte det.” Roland tar upp bunten med sedlar han rullat ihop med en gummisnodd runt. Det är en del av hans kontanta lager, det man skall ha hemma nuförtiden. ”Det blir skilsmässa. Jag blir sittandes ensam precis som du.”
Han slänger sedelbunten på köksbordet. Det är nära femtonhundra kronor. ”Jag tror inte vi ska ta upp något kamratumgänge igen. Till det är allting för trångt. Jag menar, vem orkar med folk nuförtiden. Vi är trötta, ensamma, orkar bara glo på teve.”
”Tack för pengarna.”
”Försök röja upp lite. Ser för djävligt ut.
Lars Göran följer Roland med blicken. Om han öppnar toalettdörren är han redo att skrika något om att toan är avstängd. Han får inte se henne där i badkaret. Lars Göran tittar ner på sina stora svettiga händer när Roland öppnar ytterdörren och går. Två tummar mot tunn hud, strax under struphuvudet. Allting hade gått så lätt.
info@opulens.se
