NOVELL. Nästa vecka inleder Littestraden ett sommaruppehåll. Men innan dess har vi nöjet att presentera en novell av Jenny Enochsson. Den bär titeln ”Den gröna lyktan” och handlingen tilldrar sig i Uppsala 1902.
Jenny Enochsson (född 1976) skriver berättelser som utspelar sig i sekelskiftets Uppsala. Flera av hennes alster är publicerade i tidskrifter och antologier. Enochsson har drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet och har dessutom redigerat och gett ut antologier. Du hittar henne bland annat på hennes skrivarblogg.
Novellen Den gröna lyktan, som vi nu är glada att få presentera, ingår i hennes roman Skuggspelsfigurer, men kan läsas som en enskild novell. Så här beskriver hon själv vad den handlar om: ”År 1902 i Uppsala. Sofia drömmer om att bli författare och längtar efter kärlek och frihet. Hon har ett olovligt förhållande med författaren Alfred och är även hans assistent. I Den gröna lyktan försöker Sofia ta ett viktigt beslut som i värsta fall kan ge förödande konsekvenser.”
CAROLINA THELIN
Den gröna lyktan
När Sofia steg in i tamburen möttes hon av Berta som hade en dammvippa i handen. Berta ruskade på den. Sofia hamnade mitt i ett dammoln. Hon nös bakom tidskriften Ord och bild som hon just hade varit ute och köpt.
”Jösses, fröken, den kappan är för tunn för det gråkalla vädret. Inte konstigt att ni nyser.”
”Jag borde ha valt en tjockare kappa, fast det var inte kylan som …”
”Brevbäraren var här medan fröken var ute. Han hade post till er.”
Ur förklädsfickan fiskade tjänstekvinnan upp ett brev och räckte henne det.
Då hon såg den förvrängda handstilen på kuvertet började hjärtat slå snabbare. Fastän hon hade sett den handstilen så många gånger förut. Hon stoppade in brevet i Ord och bild och började gå mot sitt rum.
”Till middag blir det ungtupp eller gös. Fröken får välja.”
Hon vände sig mot Berta. Tjänstekvinnan stod nu under taklampan och riktade dammvippan mot den vita skärmen med vinranksmönster. Trots att både Berta och dammvippan var långa nådde de nätt och jämnt upp till lampan.
”Helst ungtupp. Tack, Berta.”
Medan hon gick in i sitt rum hörde hon henne nynna en något oanständig visa om en mänsklig ungtupp.
Sofia satte sig på huk framför kaminen, värmde kinderna och händerna vid glöden och stack in ett vedträ.
Det visade sig att vänster fot hade somnat och därför haltade hon fram till skrivbordet. Vad påminde detta henne om? Jo, nu mindes hon. En dröm hon drömde minst en gång i veckan. Hon måste ta sig till ett tåg, en båt eller en speciell adress för att förhindra en personlig katastrof, men kunde knappt röra sig eftersom lemmarna var bortdomnade. Ett annat återkommande inslag var att hon endast var iförd en kort undersärk, underbyxor och svandunstofflor. När hon vaknade kom hon aldrig ihåg vad det hade varit för katastrof eller om hon hunnit förhindra den. Hon var säker på att de flesta oroliga själar drömde den drömmen. Eller i varje fall något liknande.
Brevkniven kändes kall i hennes uppvärmda hand. Hon sprättade upp kuvertet och drog fram brevarken.
Uppsala d. 13 okt. 1902
Käraste Sofia!
Jag minns vårt möte på restaurangen i Kvarngärdet i fredags med värme. Till och med den unkna inomhusluften och garçonens lortiga manschetter. Du och jag har blivit experter på att finna restauranger och kaféer som folk vi känner undviker eller kanske aldrig hört talas om. Det ena stället tarvligare än det andra. De saknar dock inte charm. Nej, tvärtom. Jag börjar rentav få smak för dem.
Ack, vad jag längtar efter att återse min lilla Sofia! I denna stund ser jag dina vackra ögon framför mig. Tänk att dina ögon faktiskt har samma nyans som konjak eller viss bärnsten då solen eller en annan ljuskälla lyser på dem. (Och tänk att den här gamle syndaren ännu kan låta som en svärmisk läroverkselev.)
Jag trivs i ditt, min vän norrbaggens, min syster Edits och ett fåtal andra personers sällskap. Förut trivdes jag även i litteraturens sällskap. I dag är litteraturen snarare en kär olycksbroder, vilken jag inte kan leva utan.
Som du vet blir kärleksutgjutelser så lätt banala och sentimentala. Jag vill ändå säga dig följande: jag älskar dig, min egen vän, och en dag blir vår situation annorlunda.
Vi ska ju bara i undantagsfall ses hemma hos mig när Pauline, Toste och Signe är borta samtidigt. Nu för tiden kommer du inte hit över huvud taget, men det hör inte till saken.
Pauline, Toste och Signe reser på lördagsmorgonen till svärmors gård utanför Enköping. Gården är nästintill ett gods. På söndag kväll kommer de hem. P. och S. ämnar tillaga några raffinerade rätter, vilka jag under deras bortovaro förväntas förtära, fastän jag, främst på grund av min oroliga mage, aldrig varit mycket till gourmand. Jag har påpekat för kvinnfolket att jag lika gärna kan äta mina måltider på restaurang. Tro inte att de lyssnar till mig. P. och T. är besvikna över att jag inte följer med till gumman – tydligen längtar gumman efter att återse sin käre svärson.
Som skriftställare anses man alltid vara ledig. Nåväl. Jag har faktiskt en roman att skriva. I tid och otid tvingas jag påminna min hustru om detta. Man kunde tycka att hon borde finna detta faktum väsentligt, åtminstone ur ekonomisk synvinkel. Å andra sidan har vi ju svärmors generösa underhåll. Boken är bara halvfärdig. Som Sofia vet. Jag har lovat förläggaren ett färdigskrivet manuskript före jul. Antagligen har även han börjat betrakta löftet som ett dåligt skämt. Förlaget har tröttnat på mina bortförklaringar. Att variera bortförklaringarna hjälper föga. Ännu så länge tycks det inte vara tal om att ”göra sig av med mig”. Jag misstänker att de behåller mig så länge mitt alter ego, aset Zakariason, säljer … Nog om det. Vilken smörja jag skriver ibland!
Bli inte ond på mig då du läser min fråga. Du med din fina slutledningsförmåga – du skulle också kunna skriva detektivhistorier – har troligtvis redan insett vad saken gäller. Vill Sofia komma till Östra Ågatan klockan 6 på lördagskvällen och stanna till följande förmiddag?
Det låter väldigt vanskligt, tänker du nu. Måhända är det en smula vanskligt. Men oktoberkvällen är mörk och du kan bära hatt med flor och smyga in i huset när ingen granne befinner sig i närheten. Du kan säga till Berta Jönsson att du sover över hos fröken Möller. Berta tycks inte vara någon skvallertacka. Äh, du är påhittig och behöver inte höra mina förslag.
Snälla Sofia, svara ja!
Alltför sällan får vi kyssas och ännu mer sällan … I helgen har vi för första gången i världshistorien möjlighet att tillbringa en hel notte tillsammans. Svindlande, ljuvliga tanke! Preludiet till vårt framtida liv som man och hustru? Vet du, om jag vore musikalisk skulle jag komponera en nocturne om den kommande lördagsnatten.
Sicken fåne, den där Selander! Jag menar dock allvar.
Här har jag skrivit de mest vågade saker. Jag brukar avhålla mig från sådant och det ämnar jag fortsätta med. Betrakta därför den här episteln som ett undantag.
Sofia skulle kunna svara mig brevledes. Vi skriver emellertid too many letters. Något av dessa kunde i värsta fall hamna i orätta händer. Ja, det där har vi pratat om åtskilliga gånger. Vi har kommit överens om att förstöra varandras brev. Risken att P. eller T. skulle lägga beslag på en epistel är försvinnande liten. Min fru har aldrig visat intresse för min korrespondens (eller mitt författarskap). Toste är bara intresserad av ångmaskiner samt indianer och cowboys – att mata fåglar, i synnerhet svanar, anser han numera vara för småbarn. Och den goda Signe lägger inte näsan i blöt. Däremot finns det nyfikna grannar även på Ågatan och brev kan som sagt hamna fel.
Kära du, jag tänker stryka förbi ditt hus och titta upp mot ditt fönster på torsdagskvällen kl. 10. Om din gröna lykta lyser så vet jag att du svarat ja. Om den är släckt, ja, då får jag leva med skuffelsen.
Au revoir.
Alfred.
Hon lade tillbaka brevarken i kuvertet och gned de svettiga handflatorna mot kjolen. Sedan satt hon och stirrade på en svart prick i tapetens skära blommönster.
Efter ett tag reste hon sig, gick bort till skänken, grep om karaffen och hällde vatten i ett glas. Sofia tog en klunk, svalde och grimaserade. Vattnet var ljummet och hade en bismak av järn. Ändå fortsatte hon dricka tills karaffen var tömd.
Ljusstumpen i mässingsstaken var för kort. Sofia blåste ut lågan och satte dit ett nytt stearinljus. Det gick åt tre tändstickor innan hon lyckades få eld på den fransiga veken.
Hon traskade fram till fönstret och betraktade husen på andra sidan gatan. Vägglyktan vid gatukorsningen och några fönster lyste i kvällsmörkret. I huset snett emot skymtade en fezprydd man fram bakom glasrutorna: en svart siluett bakom en röd tyllgardin. Hon mörklade. Men vägglyktans sken anades i den tunna glipan mellan de två gardinlängderna. Hon förde längderna ännu närmare varandra, lade den ena kanten på den andra och slätade ut vecken.
Det slog henne att hon hade ägnat glipan onödig uppmärksamhet eftersom det snart var dags att ställa den gröna lyktan på fönsterbrädan.
Skulle hon tända den eller skulle hon inte tända den? Hon antog att det enda riktiga vore det sista. Å ena sidan hade hon gått över anständighetens gräns för länge sedan. Å andra sidan hade hon trots allt lyckats bevara känslan av att vara en ordentlig kvinna och hade ingen lust att förlora den. Hon blev inte klok på det där.
Brasan sprakade i kaminen. Sofia matade den redan livliga elden med gamla tidningar och lät luckorna vara öppna. Därefter satte hon sig vid skrivbordet, masserade tinningarna och såg från fickuret till Alfreds brev – de låg ovanpå J. P. Jacobsens roman Niels Lyhne.
Hon ställde sig upp och gick bort till byrån där lyktan stod. Ansiktet återspeglades i lyktans gröna glasväggar; det var svårt att urskilja drag och detaljer i dunklet och de färgade glasväggarna var inga pålitliga speglar.
”Dags att göra sig i ordning”, sa hon till lyktan.
Efter att ha tvättat sig med Henrik Gahns tvål och rengjort tänderna bytte hon om till nattdräkt. Hon borstade sedan håret så omsorgsfullt att det pirrade i skalpen och flera hårstrån lossnade. De enkla rutinhandlingarna brukade annars ha en lugnande verkan. Inte i kväll.
Hon studerade skuggorna på väggarna, flyttade på klockan och brevet och öppnade Niels Lyhne. Stearinljusets veke brann just nu med en liten låga och det försvårade läsningen. Tända en lampa ville hon inte. Fast hon kunde ändå inte koncentrera sig på bokens innehåll. Hon slog igen den och vandrade runt i rummet som verkade mindre än vanligt.
I en av länstolarna låg en hopsjunken kudde. Hon lyfte upp kudden från sätet och ruskade på den tills den återfick sin forna form. Därefter hämtade hon brevet, skyndade fram till nattduksbordet och såg på väckarklockan.
Tjugo minuter kvar.
Det sprakade fortfarande i kaminen. Hon böjde sig ned och slängde in brevet i öppningen. Lade ett vedträ ovanpå de förkolnande pappersresterna och höll på att bränna fingrarna. Sofia stängde luckorna med en smäll som fick henne att studsa bakåt och snava över en mattkant. Eftersom hon landade på baken slog hon sig inte.
För sin inre syn såg hon Alfreds ansikte med det både sorgsna och roade uttrycket. Det var den bilden hon bar inom sig. Den spöklika vaxdockan på hans kabinettsfotografi framstod som en skenbild i jämförelse.
Sofia tände den gröna lyktan, lyfte upp den, blåste ut ljuset i mässingsstaken, klev ur tofflorna, tassade fram till fönstret, struntade i att golvet var iskallt, stack in lyktan mellan gardinlängderna och kände efter så att den stod stadigt på fönsterbrädan. Sedan rusade hon bort till sängen, förde överkastet åt sidan och kröp ned under täcket. Huvudet sjönk ned i kudden. Hon vred på sig, blundade, kurade ihop sig som en räv i sitt gryt.
Klockan tio hördes steg utanför huset.
info@opulens.se
