PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera novellen ”Dottern” av den välmeriterade författaren Else-Britt Kjellqvist.
Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen ”Lögnen har ögon”. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse också i de nordiska länderna. Hon har varit publicerad i Opulens tidigare, senast med ”Röda och vita dikter”.
Nu vill vi publicera novellen Dottern som utspelar sig under folkhemmets hemmafruideal men som på många sätt fortfarande är aktuell.
CAROLINA THELIN
DOTTERN
Min granne har blivit gravid. Vi är bägge nygifta och nyinflyttade i det nybyggda området på höjden. Men till skillnad från mig som längtar efter barn, vill Kajsa inte ha några – inte heller hennes man. Med min är det lite si och så men han vill ha en hemmafru. Det är genom våra män vi lärt känna varandra och det är tack vare männen vi bor här.
Kajsa, grannen, står utanför min dörr, som ligger bredvid deras och är i upplösningstillstånd. Hon har blivit med barn och kan inte förstå hur det har gått till. Jag ber henne komma in och sätta sig.
Hon vill göra abort och resa till Polen – har hört talas om abortresorna dit. Men när jag får höra att mödravårdscentralen sagt att hon borde vara i artonde veckan, försöker jag få henne på andra tankar. ”Att du inte upptäckt det tidigare?”
”Kunde inte tänka mig att det var möjligt, en av kondomerna måste ha varit trasig.”
”Eller gått sönder.”
”Det tror jag inte. Tord är försiktig.”
*
Knappt ett halvår senare föds Lotten. När jag besöker mor och dotter på BB med en blå sparkdräkt som jag stickat, vill Kajsa inte se åt flickan. ”Ta henne du!” Med den lilla i famnen strömmar varm lava – lava som slutat glöda – genom kroppen och fyller mig med ömhet.
På väg ut ur salen möter jag Tord, pappan, som verkar förtjust över barnet trots att det inte blev en pojke men han är oroad över hur det ska gå. Jag säger att det nog ordnar sig, att jag hört att det kan vara så här för en del kvinnor i början. Men innerst inne tvivlar jag. Jag tycker att Kajsa är bortskämd och att hon den vackra, tjusiga till skillnad mot fula, trista mig nu också har fått barn, ett barn som hon inte vill ha, är orättvist – men varför skulle livet vara rättvist?
Efter en vecka är de hemma. Jag står i fönstret och ser Tord kliva ur taxin bärande Lotten i en väska. Efter en stund stiger Kajsa i sina högklackade ut från förarsätet. Hon kastar en blick upp mot husfasaden – hastigt drar jag mig undan bakom gardinen. Har aldrig burit högklackade, vet inte varför, har bara blivit så.
Väggarna är tunna och barnskrik skär rätt igenom. När min man Björn, som är världens snällaste och strängaste, jag menar att han kan vara väldigt bestämd, blir störd på nätterna lägger han sig i kökssoffan.
Efter en sådan natt ringer jag på och frågar om jag kan hjälpa till med något. Tord har redan gått. Lotten ligger i barnvagnsinsatsen. Kajsa verkar uppgiven, helst vill hon inte amma, är rädd att brösten ska bli platta, skrynkliga skinnslamsor och har kommit på kant med MVC. Mjölken rinner inte till som på BB och Lotten kanske inte får tillräckligt.
På eftermiddagen lugnar det ner sig – tack vare en väninna som är sjuksköterska och som ordnat mjölkersättning på flaska. Därmed blir också Kajsa mindre bunden.
Jag tar gärna hand om Lotten – att möta hennes ögon är som att betrakta himlen en augustikväll innan åskväder bryter ut. Är stolt när jag drar barnvagnen genom parken och tänker att de förbipasserande tror nog att det är mitt barn.
När sen Lotten ska tillbaka in till sig får Kajsa och jag en pratstund, då jag serverar kaffe med skorpor eller nybakade bullar medan hon gullar med sitt barn tills hon tröttnar. Ibland har hon med sig en liten present – ett varuprov från parfymeriet där hon återupptagit sitt arbete och jag formellt blivit dagmamma.
En av presenterna är en förpackning med små läppstift i skiftande nyanser som jag provar framför spegeln. Det är första gången men faller inte alls Björn på läppen: ”Vad är det där för smörja? Ta bort det!”
Likadant är det med glasögonen. Jag är svårt närsynt och har burit mina stålbågade sen småskolan. Efter att Kajsa undrat: ”Varför har du såna där? När det nu för tiden finns jätteraffiga i olika färger – skulle själv vilja ha ett par fast jag inte behöver.”, för jag vid middagen på tal att skaffa nya – lite modernare. Blir avspisad med att vi inte har råd. Och av matpengarna kan jag inte ta – de räcker knappt månaden ut.
Annars är han omtänksam, bara han får bestämma. Nu när Tord, de arbetar på samma företag, har blivit pappa är Björn inte lika tveksam längre – använder sällan kondom. Inte alls försiktig som Kajsa sa om Tord. När han någon gång trär på den visar det sig sen att han är missnöjd med något – på arbetet eller med mig.
Till min glädje har han blivit fäst vid Lotten, som han kastar upp i luften så att hon tjuter av skratt. När hon inte varit här på ett par dar frågar han efter henne. Kajsa har ingen fast anställning längre utan rycker in när det behövs.
*
När Lotten närmar sig året och nyligen lärt sig gå blir jag gravid, något jag håller för mig själv tills jag börjar må illa på morgnarna. Björn blir glad och undrar varför jag inget sagt. ”Ville vara säker.” Något hindrar mig också att berätta för Kajsa. Det blir genom Tord, som fått höra av Björn, som hon får veta och blir förstås sårad. Hon bestraffar mig genom att inte låta mig få träffa Lotten – i stället ber hon en väninna.
Magen växer… Lotten får känna på den medan jag berättar om den lilla bebisen därinne. Hon trevar med handen efter sparkar. Ansiktet spricker upp och strålar när hon i sin lilla näve förnimmer fjärilsvingarnas och fiskstimmets sprittande rörelser. Hon är väldigt, väldigt söt med sina mörkblå ögon och den tjocka bruna kalufsen som spretar i virvlar åt alla håll.
Jag har börjat sticka vitt, samtidigt som jag syr på en blå och vitrandig bomullsklänning med volanger, som liknar vingar, till Lotten.
Vid midsommartid börjar värkarna för att sen stanna av medan jag ligger inne och uppmanas att gå i trappor – stegen ekar i det svala trapphuset av natursten och marmor. Det är tomt på människor, många är lediga men det är väl också så att fler barn blir till under vår och sommar än under hösten.
Jag har aldrig varit lyckligare än när barnmorskan kommer in med den inpaketerade sonen och lägger honom på min arm. Smärtorna under förlossningen och skräcken, när han kom ut och inte skrek, har blåst bort. Lättar lite på lindorna. Känner igen Björns anletsdrag – måste be att få in telefonen så att jag kan ringa honom.
*
När Lotten kommer hem från sin farmor på landet är Ola två månader. Försiktigt närmar hon sig korgen och tittar frågande på mig, som om hon ber om lov. Jag sätter mig med honom i knäet, tar henne i handen och lägger den på hans bara knän. När han sparkar skrattar hon, böjer ner sitt ansikte över hans och pussar honom på munnen.
Nu ska också Kajsa vara hemmafru. Vi träffas mer och mer tillsammans med barnen. Om förmiddagarna i alla väder går vi ut med vagnarna till parken eller neråt centrum. Ola sover mest medan Lotten helst vill gå och skjuta vagnen själv. När Kajsas tålamod brister går jag emellan.
Allt oftare skär det sig också mellan mig och Kajsa, som hellre vill gå i affärer än ut i det lilla skogsområdet som har sparats för oss boende. Där finns soffor om man vill slå sig ner och sola men Kajsa säger att solen är skadlig för hyn. Jag älskar solen, kan aldrig få nog.
På söndagarna går våra män ut med barnen. När de efter långa promenader kommer tillbaka med glada barn står vi färdiga med maten. De har fått åka rally med vagnarna. Ola är fortfarande alldeles kal på huvudet och eftersom han är pojke gör det inget, men visst är Lotten charmig med sin mörka vildvuxna kalufs. Ola är tålmodig och verkar uppskatta när hon stryker honom över hjässan.
Snart har han både fått hår och växt om henne på längden. Jag vill låta de guldgula lockarna växa men här säger Björn nej, annars brukar han inte lägga sig hur jag sköter honom.
*
Barnpromenaderna med Tord har upphört men det är något annat också. De söker bägge befordran på sin arbetsplats och i slutändan riskerar de att bli konkurrenter. Så har i varje fall jag genom Kajsa, som är mer insatt, uppfattat situationen. Hon och Tord brukar tala om hans jobb medan Björn håller striktare på gränserna mot vad som är kvinnogöra och fruntimmersangelägenheter.
För det mesta leker barnen inne hos oss. Det bara blir så vilket jag inte har något emot och Kajsa passar då på att gå något ärende. Ibland är hon borta flera timmar vilket inte gör mig något – inte heller Lotten saknar henne, tvärt om blir det ofta bråk när hon är tillbaka. Ofta slutar det med att hon får stanna tills Tord kommit hem och han hämtar henne.
Lekarna blir allt vildare men en eftermiddag är det ovanligt tyst i alkoven där de håller till och jag slagit mig till ro med Damernas Värld, som jag fått låna av Kajsa, medan tryckkokaren gör sitt. Drömmer mig till Kajsas sagolika värld, som jag också kan komma på mig med att förakta och hör först inte när dörrklockan ringer.
”Hör ni inte!? Här har jag stått och ringt och ringt!” Kajsa sveper in. Utan att ta av sig pumpsen fortsätter hon in till alkoven där hon upphäver ett skrik: ”Men herregud så du ser ut!”
Ola står med fisksaxen i högsta hugg och uppkrupen på kökspallen sitter en nyklippt Lotten som när hon med moderns blick får se sig i spegeln blir rasande – flyger på Ola och sliter ifrån honom saxen.
Jag får stå till svars: ”Hur kan du låta barnen leka med saxar?” och låter det gå ut över Ola, vilket jag omedelbart ångrar. Han blir tårögd och jag tröstar genom att säga att han ville göra Lotten fin. Att jag tycker att hon, som står bredvid och hör vad jag säger, är söt också i lugg. Kramar om dem och säger att de aldrig mer utan någon vuxen får leka med saxar.
Nästa dag får Lotten inte komma in och leka – hennes vilda gråt hörs genom väggarna. När den tystnat känns det ännu värre.
Det blir lättare när de kan gå ut ensamma och leka på innergården. Från mitt köksfönster har jag uppsikt över hela gården men det är svårare för Kajsa som från deras sovrumsfönster bara ser den bortre halvan. Där finns också andra barn men Ola och Lotten leker helst för sig själva. Han följer henne tätt i hälarna.
En dag ser jag dem ingenstans, får panik och rusar ut. De vet att de inte får gå ut på gatan och Ola skulle aldrig vara olydig. Det måste ha varit Lotten som lurat med honom.
De har kommit långt, ända ner till Konsum. Jag är rasande för att jag har varit så rädd och skäller på Lotten att hon borde vara stor nog att förstå att de kan bli överkörda.
Som straff får de stanna inne resten av dagen. Jag plockar fram några böcker som Björn har köpt. Lotten sätter sig med Ola i soffan och börjar bläddra. Det är mest bilder men här och var lite text, då jag hör henne läsa. Ställer mig bakom och ser att hon verkligen läser – inte bara berättar om bilderna.
När sen Tord hämtar henne frågar jag om han vet att hans dotter kan läsa. ”Ja. Det började med att hon när vi var ute och gick läste på skyltarna och frågade vad bokstäverna hette.”
*
Björn har blivit chef. Hur det har gått för Tord vet jag inte – har inte hört ett knyst. Snart ska Ola börja skolan men han kan ännu inte bokstäverna. ”Bekymra dig inte.”, säger Björn. ”Det är ju det skolan är till för, att lära barnen läsa.”
Börjar bli störd av Kajsa. Hon ringer på för att hon har något hon måste säga eller låna, så står hon där i dörröppningen och pratar på. Sen går hon och efter några minuter ringer det på igen och då är det något viktigt, för mig oviktigt, som hon glömt.
Vi har sen vi gifte oss sparat i HSB. Nu blir vi erbjudna ett radhus i ett område längre västerut. Säger inget till grannarna förrän det hela är klart. Jag vill berätta för Lotten innan hon reser till sin farmor men det sätter sig Kajsa emot. ”Då blir hon bara orolig, bättre att hon själv när hon kommer tillbaka, får upptäcka att ni flyttat.”
På hösten bjuder vi hem dem. Den lilla uteplatsen, min trädgård, blommar ännu och vi kan sitta ute. Ola och Lotten leker inomhus, är nu skolbarn och lekarna stillsammare åtminstone i början. Men av skrattsalvorna att döma försvinner blygheten när vi vuxna försvunnit.
Det blir ganska sent. När de ska ge sig av sitter Lotten dubbelvikt i ett hörn av hallen. Hon fryser, är likblek och har ont i magen.
Vid frukosten nästa dag frågar jag Björn om vi inte nu när vi har större kan skaffa ett syskon till Ola. ”Nej, det räcker bra som det är, så gå inte och inbilla dig något.”
*
Det dröjer över ett halvår innan jag träffar Lotten igen. Ska sitta barnvakt då Tord och Kajsa är bjudna på en stor femtioårsfest med övernattning. Dessutom har Lotten fått påssjuka. Hon är svullen, har ont när hon sväljer och kräks. Tycker fruktansvärt synd om henne. Men hon är tapper och försöker hålla humöret upp.
”När jag var liten trodde jag att du var min mamma och Ola min bror.”
”Det kan man väl på sätt och vis säga nu också.”
”Nej.”
”Varför inte?”
”Ni lämnade mig.”
Hon somnar och sover oroligt. Jag sitter vid sängkanten och baddar hennes panna. På efternatten verkar febern ge med sig. När hon vaknar önskar hon sig en blå fågel. Säger att hon får för pappa men att mamma säger att det blir skräpigt och bara till besvär.
Efter att jag kommit hem kan jag inte släppa tanken på den blå fågeln.
Det slutar med att jag köper en turkos undulat och kommer, utan att ha förvarnat Kajsa, upp med den i en bur med sand, snäckskal, hirskolvar, matskål, kalksten och badkar. Ser en skymt av Lotten som hon var förr, när hon får syn på fågeln som hon döper till Fia. Snart får Fia sällskap av Pelle, får jag höra av Kajsa i telefon. Det blir visst ungar också – en hel familj.
*
Ola praktiserar på bygge för att bli timmerman och Lotten tar studenten. Björn och Ola möter henne vid skolgården. De följer med orkestern på flaket. Jag stannar hemma.
Ett livstecken får jag några år senare när jag vid eftermiddagskaffet sitter och bläddrar i en morgontidning, som Björn tagit med sig hem, och ser hennes fotografi: Lotten har blivit en mycket vacker, allvarsam ung kvinna men ögonen är samma ögon som jag mötte för länge sen – de mörka djupa.
Hon har debuterat som poet och vad jag förstår är recensionen positiv. Den avslutas med några diktrader som jag läser, för att sen lägga ifrån mig tidningen. De gör ont.
Tar upp tidningen igen och läser de avslutande raderna till dikten OM HAN ÄR MIN BROR ÄR HON MIN MOR
Då förmådde jag inte se henne
en sista gång
i sin anspråkslösa klänning
med ögon bakom de stålbågade glasen
som gav återsken av himmelsk styrka
med vars kraft jag nu kastar upp sorgen
i en grön plasthink
info@opulens.se
