NOVELL. I veckans utgåva av Littestraden publicerar vi novellen ”Skorpor och honung” av Beatrice Blom.
Beatrice Blom debuterade för ett par år sedan med romanen ”Fötter över frusen mark” på Ekström & Garay förlag. Utöver sitt skrivande arbetar hon som mellanstadielärare i Simrishamns kommun och bor på en gård tillsammans med sin man och två barn.
Nu är Blom aktuell med novellen Skorpor och honung som vi är glada över att få publicera här. Den är en smått surrealistisk berättelse i genren psykologisk realism som utspelar sig i början av 1900-talet. Berättelsens huvudperson heter Jakob och är, liksom sin moder, kuvad av sin temperamentsfulla fader, redaktör Lagerborg.
CAROLINA THELIN
SKORPOR OCH HONUNG
Han nådde inte högre upp än till husgrunden. På hans huvud satt en liten solhatt med yviga brätten och de ljusa lockarna lyste lika intensivt som husgrundens svärta.
Han var av oskyldig natur. Ännu var hans sinne fyllt av barndomens naiva lycka. I hans ögon tindrade solen och i hjärtat sprudlade sommaren. Någon vidare förtret erfor han inte heller förutom de enstaka gånger då han tappade en kaka på golvet och hunden hann före.
Den svarta blandrasen Poppali var för övrigt en best. En stor, lurvig best – men en snäll sådan. Tröstande slickade hunden honom när han hade stuckit sig på rosenbuskarna utanför mors köksfönster. Det var också han som skällde på den berusade brevbäraren som kom på sin cykel och gormade.
Då hade mor Elsa kommit ut och sagt åt brevbärare Lundgren att ge sig iväg. Hennes make tyckte inte om brevbäraren men han hade inte varit hemma den eftermiddagen. Det brukade han inte vara. Han arbetade som redaktör för stadens lokaltidning.
Sin son fann Gustaf Lagerborg som något liten och löjeväckande, men han skulle nog växa till sig med tiden. Små och löjeväckande var trots allt de flesta innan fem års ålder. Varje morgon speglade herr Lagerborg sig i den gyllene hallspegeln och med viss tillfredsställelse friserade han sina mustascher innan han begav sig hemifrån.
När fadern inte var hemma brukade morfadern komma på besök. Morfar Martin var biodlare och hade ett sinne lika sött som binas honung. Han var änkling sedan många år tillbaka och varje gång han kom på besök, hade han ett par honungsfyllda burkar med sig.
Elsa tittade på dem med ett leende och satte in dem i skafferiet.
– Du är så omtänksam, far. Tack ska du ha!
Martin tittade på sin vackra dotter som stod där vid skafferidörren med lockigt hår lika mörkt som nybryggt kaffe. Han log och lät blicken fara ut genom fönstret.
– Jag är glad om jag kan hjälpa till med något. Var har du den lille gossen, då?
Elsa såg sig sökande om i rummet.
– Han är väl där ute skulle jag tro.
– Helt ensam? frågade hennes fader och reste sig upp.
Han skyndade sig ut genom dörren och fick se den lille pojken i full färd med att jaga fjärilarna.
– Titta, där har vi ju morfars pojke! Kom till morfar!
Hans dotter betraktade dem från dörrtrappan och lutade huvudet mot dörrkarmen.
– Morfars pojke…
Morfadern lyfte upp pojken i sin famn och tittade hastigt på henne.
– Det är han ju. Inte sant, Jakob? Det är du.
Pojken tittade förtjust på sin morfar och nickade så att de ljusa lockarna yrde. Elsa gick fram till dem med ett leende. Hon klappade pojken på huvudet och gav sin fader en kyss på kinden.
*
Ringklockan i tamburen skrällde med sådan styrka att han spillde kaffe över sin vita skjorta. Med ett muttrande försökte han utan framgång torka bort fläcken med en kökshandduk och stapplade bort till dörren. Ute i trapphuset väntade tre krumböjda herrar. Nu log de mot honom, trampade över tröskeln och slängde rutinmässigt sina hattar på hatthyllan.
– God dag, mina herrar! hälsade han och följde efter dem in i vardagsrummet.
På den lilla drinkvagnen stod flaskorna och glasen redo att serveras och de tre männen slog sig ner i soffmöblemanget under tiden som deras värd hällde upp i glasen.
– Konjak? Harry… Aron… Arvid…
– Vad har du gjort med skjortan, Jakob? frågade Arvid och tog emot sitt konjaksglas.
Jakob serverade sig själv och gav sin skjorta en misslynt blick.
– Ringklockan…
De tre herrarna som alla var klädda i grårutiga kostymer tycktes inte förstå vad han menade och han nickade mot soffbordet.
– Ta nu för er av skorporna och honungen!
Glupskt fattade Aron en skorpa och doppade den i honungsburken.
– En förbaskat god honung, Jakob! Det säger jag alltid, sa han förnöjt så att kaksmulorna sprutade ur munnen.
– Ja, det är ett gammalt recept.
– Vems recept är det?
– Min morfars, svarade Jakob och fick en fjärran blick. – Gamle morfar…
– Har ni hört att Café Boden ska slå igen? sa Arvid och smuttade på sin konjak.
– Ja, men det kom väl inte som någon överraskning.
– Det är konstigt att Löfgren har kunnat driva det så länge som han har gjort.
Herrarna skrattade i samförstånd.
– Han slutar väl i Henriettas blomsterbutik, fortsatte Arvid skrockande och gav Jakob en puff. – Eller hur, Jakob?
– Va? frågade Jakob frånvarande.
– Lynnige Löfgren!
– Ja, just det. Löfgren…
*
Han nådde inte högre upp än till bonaden på väggen. Denna söndag var familjen samlad. De hade till skillnad från de andra byborna inte varit i kyrkan eftersom söndagar var den enda dagen som Gustaf Lagerborg inte var på redaktionen. Då ville han inte slösa sin lediga tid på att sitta på en kylig bänk och hylla en herre han aldrig sett röken av.
Klockan ett hade de i vanlig ordning förtärt söndagsmiddagen och herr Lagerborg sträckte förnöjt på sig där han satt i kökssoffan. En rap tog sig över hans läppar och han blängde surt på den skrålande grammofonen.
– Åh, sänk det där oljudet!
Elsa skruvade hastigt ner volymen och herr Lagerborg slog upp gårdagens tidning med sådan belåtenhet som endast tidningens redaktör kunde besitta. Han ögnade muntert igenom sidorna under en glad visslingsmelodi, men hans mustascher kröktes snart i missnöje.
– Men vad är det här? Förbannade Johnsson, alltid ska det finnas något tryckfel! Jag borde ta och… Om han inte bättrar sig så får han gå!
Han vände sida och tittade hastigt upp på sin hustru.
– Vi skriver här om att man ska se över husdjurshållningen häromkring. Då får han se upp, din far, Elsa.
Elsa hällde upp kaffe åt dem båda och slog sig ner mitt emot. Sonen som suttit i soffan bredvid sin fader, kröp upp i hennes knä. Hon klappade honom på huvudet och tittade frågande på sin make.
– Varför det?
Herr Lagerborg sneglade upp på henne och bläddrade vidare i tidningen.
– Hans stall. Det har varit i behov av en upprustning de senaste tio åren. Det är ett under att djuren inte stryker med. Det läcker från taket som håller på att braka ihop och det regnar och blåser genom väggarna.
– Far har ju inte haft det så lätt. Han har ju inte råd att rusta upp.
Herr Lagerborg tittade skeptiskt på sin hustru över tidningskanten.
– Då får man ge sig råd! Svårare än så är det inte. Prioritera!
Elsa fällde ner blicken.
– Det beror ju inte bara på det.
– Vad är det då?
– Far, han… Han börjar bli gammal.
– Men så mycket ork har han fortfarande så att han kan springa här i tid och otid.
Elsa fingrade på den blommiga duken på köksbordet.
– Det gör han väl inte heller.
– Jo, svarade herr Lagerborg med blicken i tidningen och med ett tonfall lika nonchalant och övertygande som om han svarade på frågan om han ville ha mer kaffe.
– Men det är ju ändå… Ja, jag är ju oftare hemma och jag tycker inte att…
Herr Lagerborg vek ner tidningen med ett ryck. Hans anletsdrag hade blivit strama och ögonbrynen ett par tunna streck över de mörka ögonen.
– Påstår du att jag inte är hemma?
Elsa ryckte osäkert på axlarna och ett tveksamt mummel tog sig över läpparna.
– Gör du det? röt herr Lagerborg så att hon ryckte till där hon satt på stolen. – Är jag inte hemma nu kanske? Sitter jag inte vid mitt eget bord och läser min egen tidning?
Elsa gjorde ännu en gest till att svara men avbröts av sin make.
– Men ni tycker kanske att det är ert bord, du och din far?
Han drämde tidningen i bordet med en smäll och lutade sig fram mot sin hustru och son.
– Men då kan jag tala om för er att så är det inte!
– Men snälle, lille Gustaf, det har jag aldrig…
– Jag… Jag tycker om morfar, sa Jakob försynt som inte kunde förstå varför far hade blivit så arg.
– Du, ja… Det skulle ta mig fan inte förvå…
Han tystnade tvärt. Med hela armen pekade han mot dörren och stirrade på sin son med sådan blick som Jakob aldrig hade sett tidigare.
– Ut!
– Men Gustaf, protesterade Elsa.
– Hör du inte pojke! vrålade fadern och for upp från kökssoffan. – Ut!
Som en skrämd liten harunge kröp Jakob längre upp i sin moders knä men for förskräckt ut genom dörren när fadern hotfullt tog ett steg närmare.
– Har du fel på öronen? Ut sa jag!
Den rödmålade dörren stängdes med en smäll bakom Jakob. I skydd av mors rosenbuskar och fjärilarnas lyckliga balett hörde han hur mor och far grälade med varandra. Han kunde inte höra vad de sa, men aldrig hade far rutit lika föraktfullt som en ilsken vildhund och aldrig hade mor flämtat lika förtvivlat.
Det var som att jorden skälvde vid deras vrål. Fjärilarnas balett fick ett abrupt slut och de skingrade sig för att finna nya blomster att dansa kring, blommornas blad vibrerade från sina stjälkar och de flitiga mullvadarna i gräsmattan störtade ner i sina mörka gångar igen.
Jakob körde ner sina små fingrar i rabattjorden och det kändes som om han hade svalt något mycket kyligt. Vad hade han gjort för fel? Varför var far så arg? Varför tyckte han inte om morfar? Han lade sig ner i rabatten intill huset och i samma stund slogs dörren upp.
Fadern störtade ut med snabba steg och styrde vägen mot skogsbrynet. Det var vägen mot morfars torp. Jakob kravlade ut ur rosenrabatten och hörde bitter gråt ifrån huset. Han tittade hastigt på den halvöppna dörren men sprang sedan barfota över stigen genom skogen.
– Martin! hörde han fadern ropa. – Var är du? Jag har något jag vill säga!
När han nådde fram till svärfaderns torp skyndade han ner i jordkällaren.
– Var är du? Är du här, din fähund?
Försiktigt sprang Jakob fram till jordkällarens öppning. Han hörde hur fadern klampade och väsnades nere i källaren. Ljudlöst fattade han sina händer om källardörren och innan någon av dem visste ordet av, hade han drämt igen den över källaringången och satt klykan för. Genast blev det tyst nere i källaren.
– Martin? Är det du? Vad tar du dig till? Öppna, din jävel!
Upprört började fadern banka i dörren och för varje slag blev hans röst allt mer desperat.
– Öppna! Du måste släppa ut mig! Öppna, din olycksalige karljävel!
Lille Jakob stod som förstelnad och tittade stumt på dörren som rörde sig fram och tillbaka vid faderns slag. Svettpärlor lackade i panna, han hade förlorat känseln i fingrarna och hade en besk smak i munnen.
Plötsligt kände han en hand på sin axel. Förskräckt tittade han upp men slappnade av när han såg vem det var. Det var morfar. Morfar tittade lika stumt på jordkällardörren och även hans ansikte såg ut att vara hugget i sten.
– Martin, är det du? vrålade fadern hest. – Öppna, jag ska slå ihjäl dig! Det blir inte roligt för dig. Släpp ut mig!
Gustaf Lagerborg fortsatte skrika tills han inte orkade skrika mer. Då hämtade starke morfar en stor sten från stengärdsgården i närheten och lade den över dörren. Därefter lade han sin hand på Jakobs axel och de gick in i stugan under fortsatt tystnad.
*
– Men du är inte här ifrån?
Jakob ryckte till och återvände till herrarna i soffmöblemanget. De var redan halvvägs ner i honungsburken. Eftermiddagssolen sken genom fönstret och glimmade i den gyllene väggklockan. Väggklockan som mor och far hade fått i bröllopspresent.
– Förlåt, vad sa ni? svarade Jakob och smuttade på sin konjak.
– Jo, vi sa att vi inte kan minnas att du bodde här som barn. Gjorde du det?
– Nej, inte på den tiden, svarade Jakob och tittade ner i konjakens mjuka bärnstensfärger. – Då bodde jag… Då bodde jag långt borta.
*
Han nådde inte högre upp än till tredje hyllan i morfars skafferi, men om han sträckte på sig kunde han nå den fjärde. Där förvarade morfar sina skorpor och honungsburkar.
Det började frågas efter Gustaf Lagerborg. Jakob sa ingenting. Han tyckte inte att det behövdes. Mor sa att hon inte heller visste något, att han kanske hade rest sin väg. Jakob visste inte om hon talade sanning. Morfar var det ingen som frågade. Han bodde ju så ensligt ute i skogen.
Nu sken solen klarare och ljusare över den lilla slätten. Mors anletsdrag hade blivit mjukare och oftare hörde han hennes skratt. Det var bara morfar som såg mer tyngd ut än förut. Kanske var det för att han hörde skriken om natten. Hans ansikte hade sjunkit ihop och ryggen hade blivit så krum.
Varje dag smög Jakob sig in i morfars skafferi. Han sträcket på sig och smög ner några skorpor i byxfickan. Då och då tog han också en burk ur morfars honungslager. Med detta sprang han till jordkällaren och genom det lilla hålet i taket som släppte in luft, lyckades han peta in det till sin far.
Första dagen skrek och gormade hans fader med en varulvs ursinne. Han bankade, sparkade och kallade honom för saker som Jakob inte visste vad det var. Nästa dag talade han till honom med den mjukaste sammetsröst.
– Snälle, rare Jakob. Släpp ut far.
Jakob svarade inte. Han stoppade bara snabbt in skorporna i hålet och sprang sedan hem till mor. Den lilla stigen genom skogen blev snart allt mer framträdande och tuvorna slets under hans fötter.
Den tredje dagen grät Gustaf Lagerborg. Den fjärde dagen välsignade han honom och den femte dagen bad han om att hellre få gift och göra slut på alltihop. Därefter blev fadern tyst. Jakob fortsatte ändå troget att gå dit och om han lade örat intill dörren kunde han höra hur fadern rörde sig där innanför.
Löven började falla från träden. Allt oftare besökte morfar dem och han och Elsa satt och talade till långt in på småtimmarna under tiden som höstvindarna ven runt knuten. Ibland övernattade morfar i kökssoffan och återvände hem i gryningen.
Inne i staden hade tidningen skaffat sig en ny redaktör. Den forna redaktören satt kvar i sin jordkällare under tiden som höstlöven föll över honom. Gustaf Lagerborg var inte alltid tyst. Det förstod Jakob en afton när han tog en promenad i månskenet med hunden Poppali. Plötsligt stannade hunden till och lystrade. Därefter sprang den iväg genom skogen med Jakob efter sig.
Snart upptäckte Jakob att de var på väg till morfar. När han kom närmare kunde han höra det. Det var inte vindens tjut, utan en hes, rosslig stämma ifrån jordkällaren. Ett tappert försök till att frambringa toner. Tonerna var ensamma och rösten annorlunda. Kanske var det denna rossliga väsning, kanske var det höstens nattbris, men Jakob huttrade till och borrade in fingrarna i Poppalis mjuka päls.
Höstdagarna irrade fram som de små sorkarna i skogen och det blev julafton. Den kvällen firade morfar med dem. Mor hade dukat så fint och i skenet från ljusstaken läste morfar ur julevangeliet. När tillfälle gavs, smög Jakob iväg och tog med sig några skivor av julskinkan och julosten. Snön ven om honom när han med frusna fingrar stoppade in det i hålet.
Snart kom det nya året, dagarna blev ljusare och vattnet började åter igen leva i bäckar och åar. Jakob fortsatte springa genom skogen och för varje dag grönskade bladen allt grönare.
Det var veckan efter pingst, när Jakob som vanligt var på väg till jordkällaren, som han såg att det stod någon framför dörren. Det var en man. Han stod med ryggen emot Jakob med hatten långt neddragen över huvudet och ett par vita lockar stack fram i nacken. De breda skuldrorna avslöjade vem det var.
Jakob ställde sig tyst bredvid morfar och tittade på dörren. De sade ingenting. Morfar tittade på sin dotterson, lät blicken återvända till dörren och nickade. Han gick fram till stenen, fattade tag om den och med ett urvrål lyfte han upp den och kastade tillbaka den i stengärdsgården.
– Varsågod, sa han till Jakob och rättad på ryggen.
Jakob gick försiktigt fram till luckan som om han fruktade att släppa ut ett vilddjur. Klykan gled åt sidan, luckan slogs upp men det störtade inte ut något rasande vilddjur. Det var alldeles tyst. Jakob lutade sig försiktigt in och kunde se något i det skumma ljuset. Det var inget vilddjur, men ändå såg han inget annat än en björn.
Gustaf Lagerborgs hår var tovigt och vildvuxet och han hade virat in sig i en skinnpläd som morfar hade lagt som skydd över rovorna.
– Far? ropade Jakob med tunn röst.
Fadern svarade inte och Jakob tog sig ner i källaren. Där nere luktade det surt och unket.
– Far! ropade Jakob igen.
Fadern mötte honom med tom blick. Han var mörk kring ögonen och det magra ansiktet hade försvunnit i skägget. Jakob tog hans hand och ledde honom upp ur källaren. Likt en björn som vaknar ur sitt ide kisade fadern i solskenet. Desperat skuggade han med armen för ögonen. Morfar tittade på honom och lyfte hatten med en hövlig nick.
– Ta nu med dig din far hem, Jakob.
Jakob tog sin far i handen och ledde honom till stugan. Fadern lunkade tyst bredvid honom utan att säga ett ord. Då och då stannade han upp och plockade en liten blomma som han sniffade på och smekte med klumpiga händer.
– Kom nu far så går vi hem, sa Jakob försiktigt. – Du kan ta med dig blomman…
Elsa såg dem komma från sin plats vid köksfönstret. Hon skyndade ut och stirrade på sin make med handen för munnen. Herr Lagerborg mötte inte hennes blick. Han tittade sig förundrat omkring.
Elsa gick fram och slog armarna om honom. Tårarna rann nerför hennes kind och droppade ner i hans toviga hår.
– Åh, Gustaf, snyftade hon. – Säg något!
Gustafs armar hängde likgiltigt vid hans sidor.
– Han säger ingenting, förklarade Jakob.
Modern drog bort tårarna med handryggen och betraktade sin make.
– Kom, sa hon. – Vi får gå in.
Jakob följde med henne men fadern stod kvar på samma lilla grästuva. Elsa svängde runt på dörrtröskeln och tog hans hand.
– Kom, Gustaf lille.
*
Jakob hade landat i fåtöljen. Han såg hur kamraterna rörde på munnen, hur de engagerat fäktade med armarna och hörde hur ord strömmade omkring honom utan att säga honom något.
– Eller vad säger du, Jakob? frågade Harry och slutade vifta med armen.
– Va?
– Jakob är lite disträ idag, tycker jag, skrockade Aron.
– Vi diskuterade Stagnelius Näcken. Jag menar att Näcken är en symbol för ondskan och att den lilla som talar är en symbol för livet och godheten, men Arvid menar att…
– Det finns inget ont eller gott, avbröt Jakob.
Herrarna tystnade och tittade frågande på honom. Efter några sekunders tystnad harklade Harry sig och ställde tillbaka sitt glas på bordet.
– Ursäkta mig, Jakob, men jag tycker ändå…
– Det gör det inte, fortsatte Jakob bestämt. – Det finns inget ont eller gott. Bara omständigheter och tillfälligheter… Mer konjak, mina herrar? Ta nu för er av skorpor och honung.
info@opulens.se
