Littestraden: Novell av Axel Bard Bringéus

PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi glädjen att presentera den starka debutnovellen ”Ronny min vän” av Axel Bard Bringéus.

 

Axel Bard Bringéus (f. 1983) är bosatt i Duved, Jämtland. Efter en yrkeskarriär i näringslivet skriver han nu allt mer, främst noveller. ”Ronny min vän” är en berättelse om livsöden, klass och ett Sverige i förändring. Vi är nu glada att få presentera novellen, vilken är hans första publicering.

CAROLINA THELIN

 

 

Ronny min vän

 

Ansiktet är smalare, lockarna glesare. Men det är Ronny.

 

En svettdroppe kittlar kallt i armhålan. Sörens ögon – kisande, halvstängda.

 

På fotografiet som av en slump dök upp i min telefon – jag förstår inte hur sånt där fungerar – klipper han ett band. Han ser ut att vara chef för en nyöppnad byggmarknad. Det verkar ha gått bra för honom, med tanke på det som hände.

 

Gommen är torr som läder och det sticker i ryggen när jag reser mig. I ljusskygga hörn sitter andra som jag. Slitna kavajer och billig öl. Pilsnern står redan på disken.

 

Jag minns inte hur jag träffade Ronny. Barn har väl sina sätt. Men han blev min vän. Min sommarvän. Hur många somrar det var kan jag omöjligt säga. Minnet sviker allt oftare nu. Men den sommaren glömmer jag aldrig.

 

Från hörnet av vår tomt, vid den stora linden vars grönklibbiga skott min far klippte ner så snart vi hade anlänt från stan, kunde jag se taknocken på Ronnys hus.

 

Det var där, under taknocken, Ronny hade sitt rum. Egentligen var det inte mycket till rum. En kattvind. Mörk med doft av trä och damm. Ronny hade inte många leksaker, men Lego hade han.

 

Att Ronnys familj inte var som min förstod jag på barns vis redan då. Vad det var som skavde kunde jag inte sätta ord på men eftersom min familj, i vart fall då, var det som brukade kallas för en kärnfamilj, stack det till i bröstet när Ronny berättade om sin mor. Att hans mor inte var Monica, men att Monica var Sebastians mor, Ronnys lillebror.

 

Ibland fick jag för mig att de inte fanns – varken Monica och Sebastian, eller Ronnys mor och hans storebror Edward som enligt Ronny bodde i stan. Och kanske gjorde de inte det. Jag träffade dem aldrig, inte under någon av somrarna som Ronny var min vän.

 

Ibland satt Ronny på trappan och väntade när jag kom. Även om jag redan då kände ett visst obehag för hans far Sören var Legot så lockande att jag kunde förmå mig att tillsammans med Ronny smyga upp till hans rum.

 

Men vissa dagar ville Ronny inte. Det var något i hans blick och jag tjatade inte.

 

Ronnys hus var inte som mitt. Att det var skillnad på dem som bara bodde i byn om somrarna, som vi, och dem som blev kvar om vintern, förstod jag inte då. Mor var noga med att hålla det rent, så till den grad att far menade att hon var besatt. I Ronnys hus låg kläder, verktyg och disk överallt. Och färg. Sören var målare.

 

Länge trodde jag att han målade hus. Om sommaren när Ronny fick nog var samma sommar jag förstod att Sören var den andra sortens målare, vet jag inte.

 

Skymningen och den råa kylan från havet kom smygande, men om somrarna åt vi kvällsmat på terrassen. Sören kom inte genom grinden, som min far önskade att de få spontana besökare vi fick, skulle göra, utan klev över häcken, där uppe vid linden. Han hade något i handen. Och något fuktigt i blicken.

 

Sören ställde sig framför min far och sträckte fram tavlan med brunnen. Frågade ifall han ville köpa den.

 

Min mor tog mig i armen. Drog in mig i huset. Genom fönstret såg jag far. Han lutade sig tillbaka i stolen och la armarna i kors bakom huvudet.

 

Morgonen därpå hängde tavlan på väggen. Far stod med en kopp kaffe i handen och betraktade brunnen. Det var kul med kitsch och mycket gav han inte för den, hörde jag honom säga. Mor skramlade i köket. Hon sa inget men jag såg på hennes rygg att hon var arg.

 

När de satt i solen efter frukosten och trodde jag var utom hörhåll sa hon någonting om ett stampat jordgolv och att Ronny var min vän. Far fnös.

 

Om tavlans brunn föreställde samma brunn som låg i sluttningen, bakom Ronnys hus vet jag inte. Det fanns många brunnar i byn och i de andra byarna längs kusten.

 

De dagar Ronny satt på trappan och inte ville att vi skulle gå in drev vi mest omkring. Letade pantburkar och byggde kojor i skogen vid havet. I husen som med tiden förvandlades till sommarstugor bodde det ännu folk året om. Folk som mest höll sig för sig själva när de inte arbetade. Min barndoms sommarby var sömnig och tom.

 

Det hände att vi ibland stod vid brunnen och blickade ner. Om solen stod rätt kunde det glimma till där nere. Vi böjde oss så djupt ner vi vågade och kände det fuktiga suget från den mörka botten. Det pratades om ålar i brunnarna. Men det pratades mycket på den tiden.

 

Men just den dagen satt vi i Ronnys rum. Regnet slog hårt mot plåttaket. Vi hörde inte Sören komma. Så stod han där, i dörrkarmen. Han grep båda sidorna av den dunkla öppningen. Blicken på oss. Ronny ryckte till och klev åt sidan när hans far, böjd i ryggen för det låga taket, gick genom rummet mot det lilla förrådet längst in. Golvplankorna knakade under hans nakna fötter.

 

Det var alltid mörkt i Ronnys hus och Legobitarna låg strödda över golvet. Om det var min eller Ronnys bit som Sören trampade på vet jag inte.

 

Men det var Ronny han slog.

 

Även om min far och mor skulle förneka det så hände det på den tiden fortfarande att ett barn kunde få en örfil om det hade gjort något dumt. Min far brukade dra mig i örat så det sved medan han fräste mellan stängda tänder.

 

Men det här var något annat. Sörens knutna målarnäve träffade Ronny över näsryggen.

 

Jag mötte Sörens ögon i någon sekund. Sen stirrade jag på trasmattan som låg slängd i hörnet tills nacken blev stel och ögonen sved.

 

När jag till sist såg upp, satt Ronny med handen för näsan. Tårar och blod blandade sig i ansiktet. Du får inte säga något. Det var så han sa.

 

Och jag sa inget. Inte den gången och inte nästa gång.

 

För det var som att Sörens händer, när han insåg att jag inget skulle berätta för min far och mor – och ingen annan heller – tog sig större friheter.

 

Efter den dagen gjorde jag mitt bästa för att undvika Sören. Men somrarna var långa och det hände att vi ändå befann oss i huset. Framförallt eftersom Sören allt oftare var borta.

 

Ronny kunde vara själv flera dagar i sträck. Jag minns inget av stanken från innan första gången jag såg Sörens näve träffa Ronny i ansiktet. Men när jag, vilket för en ensam man som jag inte händer särskilt ofta, får syn på en Legobit känner jag den så stark. Den sursöta doften av Ronnys urindränkta lakan.

 

Och om det begav sig så att inte bara Ronny, utan även jag, satt där på rummet och lekte när Sören väl kom hem, var det inget som hindrade honom från att slå Ronny i ansiktet rakt framför mina ögon. Du får inte säga något. Och jag sa inget.

 

Men ibland, när han sålt en tavla, var han mild. Sören. Rörde sig vårdslöst och svängigt och stod vid spisen och lagade fläskfilé.

 

Röd om kinderna berättade han på den där rotvälskan som jag senare förstod måste ha varit danska, att han hade varit kock. Kock på ett skepp. Innan han kom till Sverige och började måla. Han berättade om sina föräldrar och sin barndom på en ö långt ute i Östersjön. Bland bönder som knappt kunde läsa eller skriva.

 

En kväll satt jag hemma i köket och åt. Kanske var det dåligt väder. Kräm med mjölk. Ronny och jag hade lekt hela dagen och nog hade det hänt igen.

 

Genom fönstret såg jag kvällsljuset försvinna. Mor frågade mig. Hon frågade mig hur det var med Ronny. Aldrig hade hon frågat om honom. Min sommarvän. Jag såg länge på min mor och min mor såg på mig. Jag fuktade mina läppar men inget kom över dem. Mor dukade av och så var det med det.

 

Sen kom den där dagen.

 

Sören stod vid brunnen. Den rutiga skjortan gled upp och blottade hans knotiga rygg. Han pustade och grymtade. Höll på med något där nere.

 

Han hörde inte när vi kom smygande i gräset. Brunnens mörker svalde alla ljud.

 

Var det ett infall? Ett pojkstreck? Jag kan för mitt liv inte minnas.

 

När vi stod alldeles bakom Sören, så nära att vi hörde ekot av hans morrande i brunnens öppning, tog vi tag i varsitt av hans ben. Sören spratt till. I någon sekund vilade han tvärs över kanten.

 

Sen hivade vi ner honom.

 

Det plaskade. Krasade. Sen tyst. Ronny och jag såg på varandra. Mina barnhänder skakade liksom nu när jag med telefonen i hand ser på bilden av Ronny.

 

Där nere i gapet låg Sören och hans ögon låste sig i mina. Vitorna lyste i kapp med hans tänder mellan vilka danskan skorrade och ekade vilt längs brunnens kalla stenar.

 

Vi sprang. Sprang tills vi inte längre hörde Sören vråla från brunnen. Om kvällen gick jag hem till mitt. Jag tänkte på Ronny som var ensam i huset. Och på Sören i brunnen.

 

Med ett barns envishet bestämde jag mig för att det inte hade hänt. På morgonen gick jag inte dit och Ronny kom inte till mig. Mina föräldrar frågade inte varför. Kanske tyckte de att det var bra så. Ronny var trots allt inte som mina vänner i stan.

 

De hittade honom till slut. Där jag stod vid linden såg jag polisbilen komma krypande ner för backen och svänga av mot Ronnys hus. Och ambulansen som kom sen. Utan sirener och blåljus.

 

Vad Sören hade gjort vid brunnen kom de aldrig fram till. Men grannar hade tydligen sett honom stå där förut med huvudet i brunnen, och göra något där nere i det svarta.

 

Min far sa nej. Jag var ju bara ett barn och även om jag ofta lekte hemma hos Ronny och mycket väl hade kunnat vara i trädgården den dag Sören föll i brunnen, skulle jag inte höras som vittne. Far var en bestämd man och som sommargäst från storstan åtnjöt han nog en viss respekt hos de poliser och tjänstemän som kom från kommunens huvudort längre söderut längs kusten och var ansvariga för utredningen.

 

En natt när jag lämnade mitt sovrum för att gå på toaletten stod han där. Far. Och betraktade tavlan med brunnen. Jag försökte slinka förbi, men han såg mig och röt till. Jag stannade tvärt. Vi tittade på varandra, men ingenting sades. Morgonen därpå hängde tavlan inte längre på väggen.

 

Ronny försvann samma dag som poliserna kom till byn och jag såg honom aldrig mer. Inte heller blev det några fler somrar i byn vid havet. Far och mor skilde sig och huset såldes.

 

Men nu ser jag Ronny igen. Ronny, min sommarvän. Ölen är slut och pengarna likaså. Jag stoppar ner telefonen och går mot dörren. Det gick bra för Ronny. Bättre än för somliga.