PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi valt att publicera novellen ”Rationalitetsverket” av Anders Kjellström.
Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet.
I Opulens har han medverkat ett flertal gånger. Tidigare skrev Kjellström enbart facklitteratur men har nu valt att delvis skriva i en annan form, en sorts moderna sagor.
Novellen, som vi nu är glada att få publicera, handlar om att minska människors frihet, antingen beträffande deras lönearbete eller deras språkliga rikedom. Med Kjellströms egna ord: ”Att minska antalet ord är att minska vår värld och vår möjlighet att orientera oss i den och att tolka den. Den politiska och ekonomiska elit som försöker begränsa vårt språk är en fara för hela vår civilisation. Språket är vår värld och vår identitet och alla inskränkningar förminskar oss och dödar en del av det som gör oss till människor”.
CAROLINA THELIN
Rationalitetsverket
Jag hade tidigare arbetat på rationalitetsverket med frågor om arbetslivets rationalisering. Vi hade bland annat arbetat med ett företag och lyckats minska tidssvinnet rejält. Genom att organisera luncher, kaffepauser och toalettbesök hade vi ökat den faktiska arbetstiden med 27 minuter. Företagsledningen var extremt nöjd och vi uppmärksammades på många håll både inom både privat och offentlig sektor.
Jag skulle nu få nya arbetsuppgifter av mer intellektuell karaktär. Det hade beslutats att språket skulle rationaliseras för att underlätta mänsklig kommunikation. Onödiga ord skulle avskaffas för att underlätta språkinlärning och undvika missförstånd. Även olika dialektala uttryck skulle avskaffas, vem norr om Skåne kunde ordet fubbick eller pågablära. Det var absolut nödvändigt att språket rensades på sådant trams. Den nyinrättade språkenheten hade högtidligen invigts och vi hade börjat vårt arbete. Vi arbetade på olika avdelningar och arbetet var till stor del självständigt och vi satt och letade onödiga ord. På eftermiddagarna hade vi gruppsammanträde och bestämde kollektivt vilka ord som skulle strykas.
Mitt första ord som jag ville avskaffa var ”Fälad”. Jag tyckte ordet var onödigt och gammeldags och att ordet äng kunde användas både för vanlig äng och fälad. Orden var inte exakt lika men skillnaden var inte så stor så det skulle nog fungera. Jag fick igenom mitt förslag i arbetsgruppen och jag kände mig rätt stolt över att bidragit till verkets arbete. Efter att ha fattat beslutet i gruppen lät vi AI leta igenom hela nätet och stryka ordet var det än förekom. Det gick inte att få bort det ur det talade språket. men om ordet inte fanns skriftligt skulle det nog inom en generation dö ut även muntligt. Vad som ytterligare var ett problem var det ”Gutenbergska materialet”, det vill säga tryckta böcker och tidskrifter. Detta problem skulle snart lösas av sig själv då tryckta böcker och tidskrifter bara fanns hos en mycket liten elit och skulle nog snart helt försvinna även därifrån.
Ord som ”fälad” var ganska enkelt, men vi stötte snart på betydligt svårare uppgifter. Vi ville även stryka ord som orsakade samhällsstörningar och konflikter därför att de var så svårt att definiera vad de egentligen betydde. Vi stötte på ordet ”rättvisa” där det fanns hundratals olika definitioner och olika grupper som slogs om sina tolkningar. Om vi kunde avskaffa ordet skulle vi kunna minska konflikter och öka samhällelig konsensus. Vi beslöt enhälligt att stryka även detta ord och uppfattade att vi verkligen bidragit positivt till samhällsutvecklingen.
Ett annat ord som debatterades var ”själ”. Detta var ett ålderdomligt uttryck som byggde på tanken att människan hade både en kropp och en själ och att den sistnämnde lämnade kroppen då människan avled. Detta var ett metafysiskt ord som gott kunde avskaffas ansåg flera av arbetsgruppens medlemmar, då ordet egentligen inte hade något innehåll. Vi valde dock att bordlägga frågan då begreppet ”kropp och själ” var så djupt förankrat i språket. Vi ville skicka frågan på remiss till styrelsen i hopp om att de skulle fatta ett positivt beslut.
Vi hade inga egentliga problem med styrelsen, men det började att formuleras motstånd ute bland medborgarna. Vissa typer som inte förstod vad en rationell samhällsutveckling krävde satte sig på tvären och började en hopplös kamp för gamla ord. De kunde samlas i grupper och leta i gamla böcker efter ord som egentligen hade försvunnit. De hittade en gammal författare, August Strindberg, som hade många gamla ord och konstiga pluralformer. De gick igenom hans böcker och skrev upp alla konstiga ord och uttryck som de ville skulle bevaras. En annan av deras favoriter var en bondeförfattare vid namn Wilhelm Moberg. Hans romaner från bondesverige innehöll mängder med ord från det gamla agrara Sverige som var fullständigt irrelevanta för en modern och progressiv urban kultur. Deras beteende kom att kriminaliseras som”ohörsamhet mot statsmakten” och blev ett brott i Brottsbalken som kunde ge upp till sex års fängelse. De som man lyckades att gripa fick sitta och läsa massproducerade porrnoveller en stor del av dagen för att lära sig vad ett enkelt språk egentligen innebar.
En ännu värre reaktionär grupp började att studera de gamla bibelöversättningarna från Gustav Vasa och Karl XII och dessutom gamla landskapslagar från medeltiden för att därifrån få ett helt annat språk än det rationella språk som vi kämpade för. Denna grupp lyckades säkerhetspolisen också spåra upp och oskadliggöra.
Vi utsattes också för direkta sabotage. En morgon var hela vårt kontor nedklottrat med graffiti med slagord som ”Leve orden” och ”Språket är vår enda rikedom”. Vi tyckte det var enfaldiga slagord. Vi tyckte också om orden och det var därför vi ville rensa språket och förenkla mänsklig kommunikation. Vi döpte sabotörerna till språkludditer, i och med att de ville förhindra ett modernt och rationellt språk.
Naturligtvis försökte de att hacka vårt datasystem, men de skickade även hotelser till oss anställda och sysslade med olika former av kriminell aktivitet. Det senare var dock en polisiär fråga och vi fortsatte bara metodiskt vårt arbete. Efter ett års arbete hade vi redan utplånat över 3 000 ord och vi kunde känna oss rätt nöjda med oss själva.
En nyanställd ung kvinna, som ville visa framfötterna, begärde på ett eftermiddagsmöte ordet och förklarade att vårt arbete egentligen inte var speciellt rationellt. Att i denna globaliserade värld sitta och fjutta med svenska ord var att missa problemets kärna. I denna värld gällde engelska som grundspråk och då all kommunikation med yttervärlden skedde på detta språk var det väl lika bra att lära alla engelska som modersmål för att rationalisera kommunikationerna i den moderna världen. Vi tappade alla hakan, var allt vårt arbete förgäves? Skulle ändå engelskan överta vårt modersmål så kunde vi ju lägga ner verksamheten. Det blev oro inom gruppen och vi beslöt att hänskjuta hela frågan till styrelsen som fick föra frågan till regeringen.
En oro spred sig på hela verket och alla inväntade nu regeringens avgörande av språkfrågan.
info@opulens.se
