PROSA. Crister Enander berättar om sitt första möte med Lars Forssell och dennes hustru Kerstin. Detta möte kom att leda till en lång vänskap. Men det började med en ”spökdiné”.
SPÖKDINÉ
Jag var bjuden på vad som visade sig vara en spökdiné.
Ute i trappen rättade jag till skjortan och kavajen.
Ringde på ringklockan.
Detta var på Wivalliusgatan sjutton. På brevlådeinkastet stod: ”Forssell”.
Mitt första besök. Och nog var jag ung, och nog var jag nervös.
Utanför porten hade jag rökt en cigarett, försökte lugna mina nerver.
Dörren öppnas av en kort mycket vacker kvinna som log emot mig. Det var Kerstin. Håret var vitt, ögonen glittrande och aningen roade.
In klev, över tröskeln, en lång drasut.
Rocken hängde jag av mig vid hatthyllan.
”Brunt eller vitt?!” sade Kerstin, och jag fattade ingenting.
Så jag fick förklarat. Whisky eller vodka.
”Vitt”, svarade jag och började gå mot sorlet av röster. Vitt mot det stora rummet som helt dominerande lägenheten.
Till höger flygeln, där Lars Forssell klinkat fram toner till orden i sina många visor och andra texter.
I den lilla soffan rakt fram, och vad som kom att bli rakt framför mig på andra sidan det låga bordet, satt i ena hörnet Ewa Fröling och i det andra Thommy Berggren. Ewa markerade tydligt genom kroppsspråk att med den där mannen har jag ingenting att göra.
På bordet stod enkelt tilltugg. Salta pinnar, goda nötter och Kerstin goda inlagda vitlöksklyftor (oerhört beroendeframkallande).
Tror att jag kvickt drack ett litet glas vodka, det var god vodka från Polen gissar jag. God eftersmak.
Snett till höger intill flygeln sätt Lars. Han hade uppsikt över alla bjudna gäster.
Bakom mig, också till höger på andra sidan av flygeln satt Carl-Axel Dominique och hustrun Monica – två människor som jag kom att lära känna och tycka mycket om. Särskilt Carl-Axel – något klaffade, stämde, mellan oss när vi sedermera kom att samarbeta med texter och toner.
Vem som satt bredvid mig till vänster har jag genant nog glömt.
Ha nu ingen tvekan. Lars Forssell hade tänkt igenom vad han iscensatt, en aning diaboliskt och med några droppar humor och förväntan.
I grunden var det en prövning, inget stålbad. Nej, ett test.
Av vilket virke var han gjord av den unge mannen med vass penna och uppenbart utan oro och rädsla?
Många, på tok för många, unga skribenter saknade två saker: bildning och mod. Lars Forssell var rätt rejält trött på dem. Lovande men tråkiga, karriärister utan eftertanke och utan egna åsikter. Så att säga utan riktning och i avsaknad av intellektuell hållning.
Irrande bloss i natten, aldrig någon att hålla i handen, trista typer. Där satt jag nu, ett oprövat kort. Nyligen hade jag envist, fått Lars Forssell att skriva en lång essä och tillika ett elegant inlägg i några märkliga debatter på landets större kultursidor. Lars Forssell hade läst, tänkt, vridit och vänt på inlägg och artiklar. Tror att han, som jag numera år 2025, tänkt: varför måste de, igen och igen, uppfinna hjulet på nytt?
Ewa Fröling var smärtsamt vacker. Det var inte Thommy Berggren. Håret såg ut som om han kletat det fullt med gammal svart skokräm. Ful blänkande svärta.
Nu stirrade han på mig. Ögonen var som kulhål i vitpudrat ansikte. Inte olikt Karen Blixen på sin ålders höst.
Vid vilken tid var Berggren teaterdirektör? Gubevars. Egentligen var han städslad som regissör på en privatteater och egentligen bryr jag mig inte. Men det går inte att avstå ifrån att stirra tillbaka. Utan att darra, utan ens den minsta ilning, tröttnar jag. Det går fort, överrumplande fort. Thommy Berggrens ögon är totalt tömda på innehåll, livlösa som flipperkulor som blivit svarta av åren som passerat, oxidering och tristess.
Efter att ha sagt något elakt, jag tror att jag använde ord från en artikel jag skrivit, ord om att Thommy Berggren är svensk film och teater mest begåvade stirrare. Och ja, han har obegripligt nog stirrat sig fram till en lysande karriär.
Men där jag sitter och tittar på Ewa Fröling och Thommy Berggren inser jag att Thommy Berggren är alkoholist. Han kan inte hantera livet, spriten och kvinnorna, sitt arbete som skådespelare och regissör.
Ska jag känna medlidande när han börjar gå till anfall? Orden missar. De faller i golvet som trist snöblask.
Alla viker undan med blicken.
Paret Dominique pratar med varandra, försöker fånga Lars Forssells uppmärksamhet. Det går inte så bra, Lars vill titta på Thommy Berggren. Notera hans agerande.
Det blir pinsamt. Han försöker resa sig, det går bra. Han vill lägga handen på Ewa Fröling, hon viftar ilsket bort den.
Ute i hallen får han hjälp av Kerstin. Det låter som om han faller in bland ytterkläderna, galgar ramlar ner.
Ytterdörren stängs bakom honom, taxidörren slår igen. Bilen far i väg i natten.
Jag tänder en cigarett, det gör även Lars Forssell.
Samtalet trevar i gång
Jag känner av alkoholen, och jag frågar Kerstin om det finns något mer matigt att äta. Jag reser mig och går ut i det lilla köket, som jag kom att uppskatta så mycket. Brer mig två smörgåsar, sätter mig vid köksbordet och äter.
Där börjar en långvarig vänskap med Lars och Kerstin Forssell som kom att betyda mycket för mig.
crister.enander@opulens.se
