MEDIESNACKIS. “Risken att ett flockbeteende existerar även i denna tidning reflekteras det inte över, men det är en logisk slutsats som är lätt att dra.” Strax före jul startades liberalkonservativa tidningen Bulletin med buller och bång. Göran Dahl är inte imponerad av den första tidens utgivning.
Bulletin är namnet på en ny nättidning och det första numret kom den 22 december 2020. Den har milt uttryckt väckt känslor – hårda, mjuka, arga, positiva. Chefredaktören Paulina Neuding har tidigare suttit på samma stol för Magasinet Neo och nättidskriften Kvartal. I Bulletins programförklaring skriver hon att de strävar efter att bli en svensk motsvarighet till New York Times. Och de glada orden innefattar även Project Syndicate, en tankesmedja och opinionssida där många framstående skribenter (till exempel Ian Buruma) medverkar:
”Bulletin har därför ett samarbete med Project Syndicate, som förser några av världens främsta tidningar med nyheter av världsledande experter och intellektuella. Genom att publicera detta material i svensk översättning ger vi vår publik möjlighet att direkt ta del av utrikesrapportering, politisk debatt och ekonomisk analys av världens främsta sakkunniga.”
Bulletins typsnitt Fraktur ger vidare associationer till New York Times och andra kvalitetstidningar (till exempel Bangkok Post), som jag läser dagligen. Tidningar med en liberal profil men som lutar åt vänster – och kvalitén mellan Bulletin och dessa tidningar är knappast densamma. Bulletin har också utsatts för oerhört negativa omnämnanden, bland annat i av Åsa Linderborg i Aftonbladet: ”När det 1970-talsklingande namnet presenterades, Bulletin, var det ingen tvekan om projektets ambitioner; man vill erövra ideologisk hegemoni, vilket man bara kan göra när den idéströmning man företräder har vind i seglen inom andra delar av samhället.”
Här samlas mest röster från höger.
Även den i Prag bosatte journalisten Christian Palme, som väl närmast är moderat, angrep via Facebook den nya tidningen. Av någon anledning har den posten tagits bort, men så här stod det bland annat:
”En förstasida med puffar för 24 texter och en pod. Av dessa 25 produkter är 16 redaktionens egna och 9 syndikerade från Project Syndicate och TT. Av de egna texterna är dock endast 4 av karaktären nyheter eller reportage (och minst en egen artikel är en ren rewrite av internationell press), 11 av 15 egna texter är således antingen opinion eller presentationer! Inga annonser. Med något enstaka undantag har nyhetsmaterialet stark karaktär av utfyllnad.”
Här samlas mest röster från höger med namn som Alice Teodorescu Måwe, välkänd som före detta politisk chefredaktör på den en gång i tiden liberala Göteborgs-Posten. Teodorescu Måwe är heller hon inte liberal, snarare högerkonservativ och hennes anställning på GP fick många att säga upp abonnemanget. Tyvärr har hon ersatts av personer med liknade politisk hemvist. Ivar Arpi, som ofta trots högerstämpeln framför argument som mycket väl skulle kunna komma från den goda frihetliga delen av vänstern, skriver också här – och hans text tillhör de få som är värda att läsa.
Per Gudmundson har skrivit hela tre texter där ingen av dem är speciellt läsvärd, det samma gäller Maurice Rojas – en gammal marxist-leninist från Chile som helvände runt 1979. Rojas bidrag är nog den sämsta. Bland annat menar han att Göran Perssons tillträde som S-ledare och sedermera statsminister innebar en ”tillnyktring”. Det kan vara värt att minnas att Persson kommunaliserade våra skolor och var drivande för att införa företagstänk, New Public Management, i våra gemensamma offentliga institutioner. Socialdemokraten Persson såg till att flytta makten från demokratiskt utsedda företrädare till folk med bakgrund i näringslivet. Och som bekant gjorde han en liknande resa själv när han senare blev godsherre.
Paulina Neuding hävdar att tidskriften har mycket lite pengar att satsa. Vad hon inte nämner är att de flesta av medarbetarna är eller ska bli styrelseordföranden i stora bolag. Så socioekonomiskt står de mer framträdande skribenterna att finna i den mycket välbeställda övre medelklassen. Genomgående återfinns försvar för arbetslinjen samt kritik, närmast hat, mot socialdemokratin som påstås att från och med Erlander ha förstatligat civilsamhället.
Det enda riktigt vettiga jag hittar i tidningen är ett inlägg i tidningen av Per Brinkemo:
”Vem sätter agendan för debatten i samhället? Alltför ofta politiker, den kår som har att granska dem som sköter staten, journalisterna, går alltför ofta i deras ledband… Journalister har svårt att navigera bortom de frågeställningar som politiker ägnar sig åt… Samma slags flockbeteende visade sig senast i debatten om klaner. Det krävdes att en hög statstjänsteman, en polischef, lyfte frågan.”
Att kalla det för flockbeteende är mitt i prick. Det har också kallats för politisk korrekthet. Men risken att ett flockbeteende existerar även i denna tidning reflekteras det inte över, men det är en logisk slutsats som är lätt att dra.
En och annan som betraktas eller tidigare setts som vänster (till exempel Lars Åberg, Fredrik Ekelund/Marisol M och Ann Charlott Altstadt) finns med på ett hörn för att ge intrycket att det är ett forum för alla demokrater: från vänster, mitten, höger. En fjärde är Nina Lekander. Hon är (eller har åtminstone tidigare varit) syndikalist, men får nog akta sig för att inte ta samma kliv som Benito Mussolini – först syndikalist och sedan fascist. Vad Mussolini gjorde var att upptäcka nationalismens enorma mytiska kraft under första världskriget. Jag tror knappast att Lekander gör en liknande resa, men när det gäller denna tidning vet man aldrig.
Per Gudmundson pläderar för ett framflyttande av den etiska dimensionen – som om etik och inte politik eller sociala faktorer vore det överordnande elementet, och som om det räcker att ta ställning i etiska frågor.
Men man måste nog vara blind för att inte förstå att tidningens agenda är att verka för en borgerlig regering med, eller med stöd av, SD.
info@opulens.se
