NYA SKUGGAN. Lik på lik, staplade på hög i en nerlagd åldringsvård och privatiserad vinstekonomi borde väcka även tankedöda megafoner, skriver Crister Enander.
En solig förmiddag med tunt och skinande snötäcke har skiftat till trogen grå himmel här i den lilla staden på slätten. “Tryggt”, kan man kanske säga utan att förfalla till cynismer och andra tärande tristheter.
Cynism är farligt för den egna själen och den egna tankeverksamheten och dessutom svår att tåla för omgivningen. Mental cancer. En trumpet hörs på avstånd, tonsäkert spelad trots stela fingrar. Säkerligen från Stortorget. Jag lyfter på den hatt jag aldrig bär.
Januari månad närmar sig sitt slut. Nu är det oxveckorna för att använda ett uttryck med sekler på nacken. Domkyrkans klockor slår. Tiden blir till en illusion. Själv har jag under ett par veckor haft några mer okända rader från Shakespeare i skallen, de rör pesten. Jag vill att de lämnar mig ifred. Tyvärr kan man inte bestämma över sådant, även om det är vanligare med så kallade slagdängor som fastnar. Min mamma har alltid haft – och har – det “problemet”. Det gäller att inte nynna något som riskerar fastna i mammas huvud när vi pratar, något vi gjort ofta på sistone. Något som alltid gör mig glad. Vi får varandra att skratta. I princip alltid. Varje samtal oavsett ämnets tyngd och allvar.
Ett propellerplan hörs ovan molnen. Privatplan, sade man förr. “De rika, de kan!” Kontrasten till tonerna från trumpeten och planet blir till en tanke, rentutav till en eftertanke.
Klassperspektivet blir tydligare och tydligare i Den Nya Skuggan. Statistiska siffror, ännu inte manipulerade av politikens politruker eller tillrättalagda av tv:s tomma tankar, ekar ödesmättat i nyhetsnotiserna.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Fattigdomen sprider sig här i den Rika Världen. Vi låter det ske. Nyliberalismens spår är tydliga, särskilt nu när den skördar liv. Kostar död. Lik på lik, staplade på hög i en nerlagd åldringsvård och privatiserad vinstekonomi borde väcka även tankedöda megafoner, kan man tycka.
Stängda skolor leder till undernäring bland miljontals barn. När skollunchen är dagens enda måltid blir resultatet förödande. Kvinnomisshandeln ökar och ökar i tysthetens och spritkonsumtionens skuggor. Men ingen vill tala om det.
Nävarna höjs. Slagen faller, sparkarna fortsätter. Ingen hör. Ingen ser blodet, ingen ser blåmärken och lättare frakturer. Zoomtid betyder olika saker i skiftande omständigheter.
Privatiserad psykiatri får självmorden att öka. Här i den lilla staden på slätten, med alla unga studenter, har det lett till att studentprästernas roll blivit en annan. Religionen hinns inte med. Oro, ensamhet, ångest blir i stället deras samtalsämnen. Tack och lov är de duktiga, lyhörda och beredda.
Ändå. Likväl. Vill vi verkligen ha ett samhälle på dessa villkor? Jag vill det inte. Vill du?
crister.enander@opulens.se
