DELILAH. “I förlängningen skapas acceptans för att rensa och förbjuda mycket annat som inte passar in i ett korrekt sammanhang.” Lars Thulin undrar vad som bör och inte bör tas bort från vårt kulturarv. Han ser också ett hot mot yttrandefriheten.
Supportrarna till ett rugbylag i Wales får inte längre sjunga Tom Jones slagdänga Delilah på läktaren. Anledningen är att låten handlar om ett svartsjukedrama som slutar med att en kvinna knivmördas.
Publiken älskar Delilah från 1968, skriven av Barry Mason och Les Reed. Förmodligen inte för att den gillar att kvinnor mördas, utan på grund av att det är en stark och medryckande låt och refrängen är perfekt för en allsång som kan rulla över läktarna. Ett annat skäl är att Tom Jones kommer från Wales och älskar rugby och sitt hemland. Som i sin tur älskar honom.
De aktuella raderna är dessa:
She stood there laughing/
I felt the knife in my hand and she laughed no more,
Mannen ångrar bittert sitt dåd och väntar på att polisen ska komma och hämta honom. Den skildrar något som dessvärre är en del av verkligheten. Så med andra ögon kunde den anses bra, för den visar hur det vidriga kan hända och konsekvenserna av det. Den förhärligar eller försvarar inte det som sker.
Denna låt är inte den enda som utsatts för samma granskning och krav på förbud. Julklassikern Baby It’s Cold Outside, komponerad av Frank Loesser 1944 och mästerligt framförd av Dean Martin, har tid från annan debatterats vilt och jag tror även att den bojkottats på vissa radiostationer.
Här måste man vara mer konspiratorisk och fantasifull för att uppröras. Inget sägs explicit, men mannens försök att få kvinnan han åtrår att stanna hos honom istället för att gå ut i vinterkylan, kan måhända tolkas som att han drogar henne för att få sin vilja igenom. (Hela texten hittar du här)
Men att tolka det så, kräver just tolkning och ska vi säga, en sökradar som är inställd på precis den frekvensen.
Jag är givetvis mot våld och övergrepp. Och att mycket av våldet drabbar kvinnor är ingen hemlighet. Så dessa försök att rensa gammal kultur från olämpliga/farliga saker är måhända vällovliga. Och skapade i en yra efter en metoorevolution. Som givetvis var både underbar, efterlängtad och nödvändig.
Frågan är dock om man går för långt här. I förlängningen skapas acceptans för att rensa och förbjuda mycket annat som inte passar in i ett korrekt sammanhang. Hur mycket blir då kvar till slut? På sikt är det ett hot mot yttrandefriheten. Enligt min mening är vi ute på ett sluttande plan om vi på detta sätt underkänner vår historia. Alla dessa låtar är mer än 50 år gamla och speglar ett annat samhälle. Ska vi för att vara goda människor låtsas som om de aldrig funnits?
En annan detalj är att för mycket av dylika rensningar med metookvastar kan skada den fortsatta kampen för ett jämlikt samhälle. Motkrafter mot metoo och det rörelsen står för finns dessvärre. Faran är att dessa får ammunition om en stor del av allmänheten upplever metoorörelsens krav som fånigt petiga. Det drar ett löjets skimmer över kvinnokampen och den kan då delvis avfärdas. Vilket är livsfarligt, eftersom de viktiga frågorna kan glömmas bort och döljas.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men som det mesta i världen, inget är svart eller vitt. Debattens vågor gick höga när censurpennorna kastade sig över Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump. För i originalet från 1945 berättas att Pippis frånvarande pappa är kung över ett folk som i berättelsen betecknas med det numer inte tillåtna n-ordet.
Där blev beslutet att ta bort n-ordet. Ett alternativ som diskuterades var att behålla det, men komplettera med en text som berättade att det var ett gammalt ord, som vi inte ska använda längre. Det hade måhända varit en möjlig kompromiss.
Så är det inte samma sak med Pippi som med Delilah? Borde jag inte i logikens namn hävda att n-ordet ska vara kvar?
Frågan är intressant och relevant. Jag tycker det var okej att ta bort n-ordet. För det är ett enskilt ord samt att just det ordet inte på något sätt behövs i texten. Ingen som inte vet att det funnits där saknar det. Kompromissen med en förklarande text känns därför onödigt ängslig.
Men i Delilah och den frysande damen som måhända blir drogad bygger hela berättelsen. Och visar på företeelser som dessvärre finns även idag och kanske bör lyftas upp och diskuteras. N-ordet behöver inte diskuteras. Det bör snarare glömmas. Att använda det leder inte till något bra.
Det finns en annan låt som är lika brutal när det gäller svartsjuka. Det är Chers hit Dark Lady från 1974. Texten, skriven av John Durill, är bra. Den handlar om en kvinna som går till en spådam. Kvinnan får reda på att hennes man är otrogen och att hon därför bör lämna staden och glömma att hon mött spåkvinnan. Men hon upptäcker att det är spådamen som är otrogen med mannen. Då rinner det över.
They were laughing and kissing, til they saw the gun in my hand/
next thing I knew they were dead on the floor./
Dark lady would never turn her cards up anymore.
Här handlar det till och med om ett dubbelmord. Men jag har aldrig hört att den låten bör förbjudas. Det har aldrig diskuterats. Kan det bero på att rollerna är omvända? Att kvinnan är förövare?
lars.thulin@opulens.se
