Vår flyende existens

Krönikor

ÖGONBLICK.  ”När man så efter en lång tid av experimenterande fann ett sätt att fixera bilderna i fotografier, kunde man äntligen bevara dem. Nu kunde man slutligen ’fånga verkligheten’ på bild. Den exakta bilden av verkligheten. Men betydde det då att även känslan var fångad? Jag tvivlar”, skriver Ida Thunström.

Att ett begrepp som konst ska vara så klurigt för oss att få ordning på tycker jag är lite fängslande. Det borde ju vara självklart och tidlöst.

En personlig favoritdefinition av begreppet är att det rör sig om ett grundläggande mänskligt behov av att fånga och bevara någon slags essens av liv. Att för en stund komma undan det där obarmhärtigt förgängliga genom att materialisera något så flyktigt som en känsla eller upplevelse. Jag föreslår att det finns två olika sätt att förhålla sig till det: man kan se det som något att försöka komma undan, eller omfamna omöjligheten och ta vara på den.

En av 1900-talets främsta fotografer, Henri Cartier-Bresson, är ett bra exempel på en konstnär som använder sig av den förstnämnda metoden. Med sin lilla diskreta Leicakamera gick han runt och sökte upp de där odödliga stunderna, och genom att lyckas knäppa fotografier just i rätt ögonblick fångade han dem. På bild. Cartier-Bresson ska ha sagt något i stil med ”I suddenly understood that a photograph could fix eternity in an instant” och visst, där har vi det kanske. Ändå är det något otillräckligt i förhållningssättet, något som inte riktigt når ända fram. Nuet är kanske inte bara flyktigt, utan även bräckligt. Genom att ständigt försöka fånga det för att bevara det, skrämmer man eventuellt istället bort det? Det är en rent teknisk förklaring, att vad Cartier-Bresson gör – vad kameran gör – är ju faktiskt att fånga ljuset (och mörkret) på en bit papper. Och ljus och mörker är viktiga grejer.

Människan har genom historien fört fram olika tekniska redskap för att med hjälp av ljuset återskapa verkligheten i bild. Något som har lett till innovationer som camera obscura och hålkameran. När man så efter en lång tid av experimenterande fann ett sätt att fixera bilderna i fotografier, kunde man äntligen bevara dem. Nu kunde man slutligen ’fånga verkligheten’ på bild. Den exakta bilden av verkligheten. Men betydde det då att även känslan var fångad? Jag tvivlar.

Under Malmöfestivalen i år såg jag den svensk-belgiska konstnären Oona Libens skuggteater (Teatro Dondolo) i S:t Petri kyrka, och jag kom att tänka på det här. I skuggteater händer ju samma sak som i fotografiet, fast tvärtom och på sätt och vis lite bakvänt. I sitt återupprättande av skuggteatersällskapet Teatro Dondolo, aktivt under slutet av 1800-talet, leker Libens med hjälp av ljus och skuggor fram ett fenomenalt, och mycket flyktigt, skådespel. Med egna modeller styrda direkt med handen skapar hon analogt liv precis i stunden, och fångar just det där bräckliga som präglar vår flyende mänskliga existens. När hon skapar en värld av total närvaro där ljuset spelar huvudrollen gör hon, i motsats till ögonblicksfotografiet, användning av förgängligheten och skapar ögonblicksteckningar i luften. Dödligheten, denna ofrånkomliga men essentiella aspekt av livet, gör hon till en avgörande komponent i sitt konstverk.

Så där har vi det, två olika förhållningssätt. Antingen kan man genom ögonblicksfotografiets lite fåfänga sätt att fästa sekunden på papper försöka komma undan förgängligheten. Eller också kan man, som i Oona Libens skuggteater, följa dödlighetens natur och dansa med den. Rent intuitivt känns det som att Libens kommit lite närmre kärnan.

IDA THUNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ida Thunström

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen