CORONA. “Slappa och oskarpa Sverige versus strikta och skarpa Spanien – visst känns bilden konstig.” Erik Cardelús om två länder som nu går in i juletid med helt olika pandemistrategier.
Ibland minns man sin ungdoms sånger och hur de brukade ta på en. Häromdagen flöt det välkända brittiska 80-talsbandet The Smiths och deras gamla dänga ”Panic” upp. Mest av allt fastnade textraderna: ”Panic on the streets of London/ Panic on the streets of Birmingham/I wonder to myself/Could life ever be sane again?
Länge levde jag i tron att textens ”sane” var ”the same”. Kanske är det symptomatiskt för hur vi människor tänker. I alla fall nu. Att vi drabbas av något svårt, en pandemi, och idealiserar det som varit. Blickar tillbaka på den så kallade normaliteten och klär det i nostalgiskt skimmer. Ju längre bort, desto bättre. Så blir det gamla goa 80-talet en säker hamn att ankra minnesskutan i. Eller så tar vi ”kajplats förra julen”, vilken firades med glöggfryntligt tjo och tjim, risgrynsgröt och sill, spansk turrón och katalansk cava, åtminstone för mig. För jular finns det lika många som det finns familjer. Och om mindre än en månad är det dags igen.
Men hur blir årets jul? Kommer tomten klädd i mask och heltäckande coronakondom? Slevar vi upp gröten och glöggen med plasthandskar och sätter oss i olika rum och zoomar till varandra? Julklappskramar skickas som emojis? Här finns många frågetecken att räta ut och en spänning kring hur de löses. Men vi människor brukar vara anpassningsbara och uppfinningsrika, när det väl gäller. Och nog är de finaste julklapparna att alls kunna vara tillsammans, på något sätt, och att vi snart får ett vaccin.
Tanken hakar i en nyhetsfeed i den spanska dagstidningen El País. Där syns en bild med juldekoration och rubriken ”Plan de Navidad”. Ett kombinerat julkort och en myndighetstorr påbudslista över hur man ska hantera julen. Och det mesta känns igen – fira bara om du känner dig fullt frisk och håll dig med de närmaste på maximalt sex personer, bär mask och handskar, håll meters avstånd, undvik fysisk beröring och förflytta dig inte mer än nöden kräver.
Hårda bud, alltså. Inte i Mellerud och Malmö, men väl i Madrid eller Málaga. Hårdare där borta än hemma. Så finns drömmar om det soliga Spanien och den avslappnade stämningen där, rekommenderas byte av mental mjukvara och mindre Sangría i skallen.
För både Spanien och Sverige tillhör den globala bottenligan i att hejda pandemin. Och båda länderna har fått en stark andra våg, med omfattande smittspridning och stigande dödstal. Men det mörka återfallet inleddes i september i Spanien och nyligen härhemma. Vi hade alltså tid att lära från andra, genom höjd beredskap och försiktighet – men icke. I båda länderna har det klagats och klankats på och bland politiker och myndigheter. Allra värst i Madrid där de lokala regeringarna har legat i luven på den nationella regeringen, Isabel Díaz Ayuso mot Pedro Sánchez, för att namndroppa.
I jämförelsen Sverige och Spanien framträder även ett antal trista tecken. För det första, hemmavid har myndigheterna valt mjuka restriktioner (eller rekommendationer), till skillnad från omvärlden och på tvärs med de massiva rönen från den globala expertisen. Tydligaste tecknet är det omtalade munskyddet. Viljan att lära sig av andra har varit begränsad. I Sverige har regeringen delegerat över ansvaret att ta svåra beslut till Folkhälsomyndigheten. Allt det där är allmänt känt, vältuggat och väldebatterat.
Men vad handlar det om, att Sverige har gått sin egen väg? Självgodhet och självtillräcklighet? Att vi minsann sitter inne med sanningen, medan omvärlden irrar runt i halvdunkel, trots alla siffror som visar motsatsen? Blott Sverige svensk coronabekämpning har… eller?
Åter till dagstidningen El País. I samma nyhetsfeed kommer en annan artikel. Den illustreras av en bild på ett fullknökat Drottninggatan i Stockholm, en välbesökt shoppinggata där ingen bär munskydd. I artikeln talas om fiasko. Och paradoxen – att den socialdemokratiska svenska regeringen valt en linje som många högerpopulistiska rörelser valt, att misstro globala forskarsamhället och dess försiktighetsprincip, samtidigt ser man mer till näringslivets välmåga än folkhälsan.
Slappa och oskarpa Sverige versus strikta och skarpa Spanien – visst känns bilden konstig. Lite upp-och-ner-vända-världen. Speciellt för oss med dubbel spansk-svensk bakgrund som växt upp översköljda med stereotyper om att allt är så soligt oreglerat, improviserat och vind-för-våg i Spanien, medan allt är det omvända i det kyligt raka och rationella Sverige. Så om det inte är gjort tidigare: skippa snacket eller tänket på de slappa sydlänningarna och de strikta nordborna och Montesquieus klimatlära.
Så kanske coronakrisen ger oss en dyrköpt läxa. Något som EU så mödosamt har försökt lära oss så länge. Att det är mer som förenar oss européer än som skiljer oss åt, att vi människor är förvånansvärt lika i grund och botten. Att vi vinner på att samarbeta, snarare än att konkurrera och bekriga varandra. Och att kulturella stereotyper suger hjärnceller och att varken den spanska eller svenska förträffligheten är så speciellt förträfflig.
Eller för att travestera den där gamla dängan av The Smiths: ”Panic in the Streets of Stockholm, Panic in the Streets of Madrid, I wonder to myself, could Europe never be the same/sane again.” Något ditåt och sedan hoppas vi på en God Jul i förskott, en Feliz Navidad! Y lavar las manos, tvätta händerna. Y poner la mascarilla, sätt på munskyddet.
info@opulens.se
