Timbroveteranen som vågade erkänna sina fel

Krönikor
Roland Poirer Martinsson. Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla/foto: Wikipedia.

OMVÄRDERING. ”En tankeställare för de politiker och debattörer, som med näsan i vädret vägrar lyssna på andras röster och argument”, skriver Bengt Olof Dike om Roland Poirier Martinssons försvar av välfärdsstaten på Aftonbladets kultursida igår.

 

Han tror på Gud, familjen och friskolor som går med vinst och kan numera inte tänka sig ett anständigt samhälle utan en stat, vilken med sin skattepolitik garanterar likvärdig vård, skola och omsorg och slår vakt om regler för en trygg arbetsmarknad.

Ja, debattören, Timbromedarbetaren och numera också kulturskribenten i Aftonbladet, Roland Poirier Martinsson, har i nämnda tidning levererat en bekännelse, som säkert får såväl den nyliberala tankesmedjans ledning, som enstaka övervintrande nattväktarstatsentusiaster att skaka på huvudet eller till med knyta handen i fickan, kompletterat med verbala och semantiska utgjutelser om ideologisk svekfullhet.

Men i stället bör Martinsson få beröm för sin ärlighet att helt och fullt omfamna den välfärdsstat, som han tidigare betraktade som ”ett krånglande, nödvändigt ont”. Naturligtvis under förutsättning att omvändelsen är uppriktig, vilket man måste utgå ifrån. Martinsson har, kanske lite sent i livet – han är ju inte längre i den högljudda ungmoderata åldern – kommit fram till att vi måste ha gemenskaper, som värnar de utsatta, ett gott och rättvist samhälle, som ger trygghet åt alla. En trygghet, som de inte kan köpa, som han uttrycker det.

Huruvida det blev någon kokt, grillad eller på övrigt lämpligt sätt anrättad hatt på tallriken är obekant.

-Jag hade fel i mycket, erkänner han oförbehållsamt i artikeln, vilken fått rubriken ”Välfärdsstaten gör oss alla bättre”. Den borde vara en tankeställare för de politiker och debattörer, som med näsan i vädret vägrar lyssna på andras röster och argument och som notoriskt vänder ryggen åt det resonerande intellektuella och lågmälda samtalet. De borde besinna den klokhet, som finns bakom ordstävet ”I begränsningen visar sig mästaren”.

Martinsson har under många år synts och hörts i den svenska samhällsdebatten – inte sällan då med kommenterar om amerikansk politik, som han känner väl efter att också ha varit bosatt i USA. För fyra år sedan blev han särskilt uppmärksammad efter att på ett tidigt stadium i nominerings- och presidentvalskampanjen ha lovat att äta upp sin hatt, om Donald Trump blev president. Huruvida det blev någon kokt, grillad eller på övrigt lämpligt sätt anrättad hatt på tallriken är obekant. Men också då, om jag minns rätt, erkände Martinsson sin felbedömning. Om han inför årets USA-val gör samma bedömning, är chansen att få rätt kanske större.

Den kände debattörens delvis ideologiska Canossavandring om välfärdsstatens nödvändighet är i sin öppenhet välkommen, samtidigt som den förhoppningsvis är en tankeställare för de, numera dess bättre inte så många, nyliberaler som fortfarande vill att vårt Sverige skall vara ett torg, där allt är till salu och marknaden vara allena rådande. Hur många gånger har vi inte hört kritiken mot ”socialstaten”, som vore socialt ansvar, omtanke och trygghet fel, fult och motbjudande? Att värna de svaga, hjälpa de behövande och räcka handen till den som har fallit, kännetecknar ett humanistiskt och varmt samhälle, där den äkta solidariteten och inte den köpta och penningbaserade råder.

Roland Poirier Martinsson skriver i Aftonbladet att han aldrig har varit nyliberal och därför inte behöver rätta ”den fadäsen” men att hans syn på välfärdsstaten har förändrats.

Hans ögon har alltså öppnats. Tänk om många andras också kan vidgas till förmån för det kloka, konstruktiva och meningsfulla offentliga samtalet.

BENGT OLOF DIKE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor