MEDIEKRITIK. Hur är det med den tredje statsmakten, vad sker när kritik riktas mot granskarna själva? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.
En av pressens viktigaste roller är att granska makten. Bör i alla fall vara det. I den ingår att ställa obekväma frågor i syfte att avslöja lögner och konstigheter i resonemang hos makthavare. Därefter, ibland med illa dold förtjusning, visa upp dessa svar.
Detta är verkligheten i en fungerande demokrati. Makthavare måste granskas – deras handlingar och konsekvenserna av dem ifrågasättas. Det är svårt för varje enskild människa att göra detta kraftfullt, eftersom det krävs proffs som gör det skickligt, ofta och noga. Till det har vi journalister. Pressen kallas ibland tredje statsmakten. Riksdag och regering utgör som bekant de andra statsmakterna.
Därmed är pressen och public service också en makt. En sådan ska ju granskas, eller hur? Hur är det med pressen, står den ut med att bli granskad och hur agerar den när kritiska kameror, mikrofoner och pennor riktas mot granskarna själva?
Svaret är nog – sådär. Ett skäl är att om pressen granskar sig själv, blir det så att säga, lite vulgärt uttryckt, som att skita där man äter. De som då granskar har måhända även de något mindre snyggt i bagaget. Därför drar man sig för att ge sig på kolleger. Ett annat skäl kan vara att om man har som yrkesroll att granska, är det svårt då denna roll vänds mot en själv.
Egna undersökningar
Jag har gjort några egna undersökningar. Det rör saker som jag tyckt vara fel. Absolut inte något livsavgörande, men tecken på slarv med sanningen och inkonsekvenser. Jag har i vissa fall skrivit till medier och påpekat sådant. Svaren, eller ofta bristen på sådana, har varit talande.
En käpphäst rör segregeringen som finns i Stockholm. Enkelt uttryckt: innerstaden är fin – förorten är det inte. Vilket märks i bostadspriser och hur medierna ser på geografin. Stockholms stad (kommun) har en miljon invånare. Omkring 350 000 av dem bor i innerstaden. Två av tre stockholmare bor sålunda i förorten. Ändå skriver media ofta att förorter ligger utanför Stockholm. Alltså bor två av tre stockholmare inte i Stockholm. Ett påstående med obefintlig logik, men som cementerar segregeringen.
Höjden var för flera år sedan när SR:s kulturredaktion gav sig ut till Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm. Avståndet från innerstaden är 3,3 kilometer fågelvägen. T-banan tar elva minuter. Reportern använde en stor del av sin programtid till att häpet berätta om att kultur fanns ”därute”. Han använde mycket kraft till att yrvaket berätta hur han tog sig ut och hur där såg ut. Måhända överraskad över att han inte behövde ställa om klockan och att svensk valuta tycktes fungera.
Jag mejlade Kulturradions redaktör. Hon svarade snabbt att hon skämdes. Inslaget borde inte ha sänts. Dessutom berättade hon att hon var en av de 650 000 stockholmare som tydligen inte bodde i Stockholm.
Samma typ av fel om Stockholm har jag påpekat för tidningarna gång på gång. Aldrig fått svar. Däremot har denna typ av fel minskat. Måhända har mitt gnäll tagit skruv.
Begreppet smyghöjning
Sedan gäller det begreppet smyghöjning. Det används vitt och brett av medierna som kritik mot ökande matpriser. I SVT:s Rapport (avsnittet inte längre tillgängligt) och Dagens Eko den 25 februari användes det både av reportrar, finansministern och ställföreträdande generaldirektör på Konsumentverket. Det används även ofta av allmänna debattörer och politiker. Men vad innebär det? Ordboken säger att smyga är att ”agera i hemlighet, dölja något eller förflytta sig tyst”. Så priserna har alltså höjts i hemlighet samt tyst så att ingen fattar det. Fast de nya priserna står på hyllkanter, på prislappar på färskvaror, de tas ut i kassan och syns på kvitton. Exakt vad smygs? Och hur?
Jag frågade vänner. De hävdar bestämt att smyghöjningar finns. Och att det är för j-vligt. På vilket sätt höjs priset i smyg, undrade jag. Jo, de höjs utan att det meddelas. Fast hur det skulle kommuniceras, utöver prislappar och i kassan, var oklart. Jättelika flygblad varje vecka med prisändringar i butikernas sortiment på över tiotusen varor? Nja, kanske inte. Men det var ändå lurendrejeri, så det så.
Därefter skrev jag fyra mejl. Till redaktionerna på Ekot och Rapport, till finansministern och till Konsumentverket. Bad vänligt om deras definition på smyghöjning. Samt vad som utmärkte en prisändring som inte görs i smyg.
Granskare svarar sällan på kritik
Mina förhoppningar om svar var låga. Fast verkligheten överraskar. Inom 48 timmar plingade det i min mejlkorg från Konsumentverket och Finansdepartementet. Konsumentverket bad om ursäkt och sade att man försökte undvika ordet. I stället vill man använda begreppet ”onormala höjningar”. Höjningar som inte kan anses motiverade av historiska mönster. Som kan vara höjda inköpspriser, löner, hyror. En rimlig förklaring och en viktig vaksamhet från en myndighet. Verket påpekade att man inte funnit onormala höjningar inför sänkningen av matmomsen.
Finansministerns svar var likartat. Enligt departementet handlade det om höjningar som inte kan förklaras av underliggande kostnadsökningar. Men vad det har med att smyga att göra, förklarades inte. Ministern hade inte upptäckt smygande inför nya momsen.
Från etermedia råder det som de själva väl fruktar mest. Total radiotystnad. Inte ett ord som förklaring på en vänlig och ytterst motiverad fråga.
Slutsats: Företrädare för den makt som ibland uppfattas som ”dålig” i form av politiker och myndigheter, kan svara seriöst, förklara och delvis be om ursäkt. Företrädare för det som borde vara den ”goda” makten i form av granskande medier tycker ytterst sällan att de behöver göra det.
lars.thulin@opulens.se
