POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur Jessica Stegruds utfall mot Parisa Liljestrand och Lawen Redar i själva verket var ett politiskt trick som gynnar samtliga Tidöpartier.
Bråket eller sprickan inom Tidöpartierna efter SD:s riksdagsledamot Jessica Stegruds utfall mot moderata kulturministern Parisa Liljestrand och Socialdemokraternas talesperson i kulturfrågor, Lawen Redar, var varken en spricka eller ett bråk. Det var i själva verket ett politiskt trick som både regeringspartierna och SD tjänade på.
SD vädrade bara det tankegods partiet haft sedan det bildades 1988. Den som blir förvånad över uttalandet måste sovit under en sten i snart fyra decennier. För övriga i Tidölaget var detta en fin möjlighet att visa att man inte är lydiga knähundar i Jimmie Åkessons strypkoppel. Vilket man dock de facto varit i snart tre år.
Vad gjorde Stegrud egentligen?
Vad hände? Jo SD:s kronprinsessa Stegrud hade sett när Redar och Liljestrand i SVT talade om vår kulturkanon. Det viktigaste Stegrud hade att säga om detta var att debatten fördes mellan en (svenskfödd) kurd och en perser. Underförstått, eftersom de inte var svenskar, har de ingen rätt att uttala sig om svensk kultur. Enligt ett sverigedemokratiskt synsätt är man väl bara svensk om både mammas och pappas släkt bott i Sverige sedan Gustav Vasa valdes till kung. De utpekade kvinnorna är dock svenska medborgare och sitter i riksdag respektive regering. Lawen Redar är dessutom född i något så exotiskt och skrämmande som Sundbyberg.
Stegrud fick kritik
Stegruds uttalande upprörde. Statsminister Ulf Kristersson steg för en gångs skull fram och tyckte något. Han tryckte inte ner is i sin mage som han oftast gör för att slippa ta ställning. L-ledaren Simona Mohamsson, som desperat tar vara på alla möjligheter att synas för att rädda sitt parti över fyra procent, var till och med oerhört upprörd.
SD:s svamliga försvar
Stegrud snyftade att hon blivit missförstådd. Men kunde inte skylla på att vänsterjournalister som vanligt fulklippt ett uttalande eller felciterat. Eftersom hon själv skrivit orden på X. Jimmies tystnad var först lika stor som hans ovilja var tidigare i år när det gällde att svara på frågor om partiets vitbok. Efter knappt två dygn kom obegripligt svammel. Ingen skit får stänka på Den Store Ledaren från Sölvesborg. Han ska ju bli statsminister gudbevars och därmed rädda nationen från det som hans parti avskyr mest – sosseri och det vänsterliberala klägget.
SD skickade fram gruppledaren Linda Lindberg som givetvis har fullt förtroende för Stegrud, som beklagligtvis misstolkats men inte vill såra (!) någon.
Kulturkanon en hjärtefråga för SD
Denna tragikomiska charad har två akter. Den första rör Sverigedemokraterna. Den kulturkanon som efter mycket ståhej nu presenterats, var en hjärtefråga för partiet. Äntligen skulle det svenska slås fast, en gång för alla. Officiellt motiverat som inkluderande, ett sätt att beskriva landet för dem som inte känner till det. Inofficiellt, och därmed sanningsenligt, är det exkluderande. Det vill säga att den som inte ställer upp på Gösta Berlings saga, stridsflygplanet Viggen och Heliga Birgitta med mera, bör göra det illa kvickt. Annars ta sitt pick och pack och lämna landet.
Stegrud gjorde jobbet
Fast den bångstyrige estradören Lars Trädgårdh, som ledde projektet med kulturkanonen, gjorde inte riktigt som Jimmie och hans fotsoldater ville. Det var knappast tillräckligt mycket i stil med röda stugor, inlagd sill, falukorv, folkdräkter och nyckelharpor för att falla partiet på läppen. Då skickar SD fram närstridsexperten i sina stormtrupper, Jessica Stegrud, som gjorde jobbet genom att kritisera att icke-svenskar får ha synpunkter.
SD slits mellan två poler
Detta gynnar SD eftersom partiet slits mellan att framstå som seriöst, berett att leda Sverige och därmed tillhöra eliten och att å andra sidan fortsätta var en underdog. Det vill säga ett parti som hatar etablissemanget och ständigt mobbas av den fisförnäma eliten. Då knäpper SD, så som inget annat parti kan göra, offerkoftan ända upp i halsen. Att behålla stämpeln som underdog är nämligen livsavgörande för fortsatt förtroende från kärnväljarna. Därför låter man en underhuggare på hyfsat hög nivå säga något som retar etablissemanget men dyrkas av SD:s kärna, de som hyllar partiets DNA-kod. Den som sattes 1988 och inte har förändrats nämnvärt sedan dess.
En tragikomisk charad
Stegruds uttalande kanske inte ger SD fler decimaler i nästa Sifo-undersökning. Men definitivt inte färre. Sålunda en vinst.
För partierna i Rosenbad handlar allt ett år före valet om att profilera sig. Inte bara framstå som lydiga hantverkare som utför politik bestämd av ett parti som inte sitter i regeringen. Därför måste man låtsas skälla och vara osams med SD. Men det får inte vara på riktigt och inte röra något verkligt allvarligt, för då kan det röda laget plocka poäng. Därför slåss man om något ofarligt men ändå känslosamt som ger rubriker. Där det är okej att darra på rösten och säga smarta saker som partistrateger noga filat på, måhända har man till och med i förväg skickat dem på remiss till SD:s strateger.
De SD-väljare, som inte ställer upp på Stegruds hat mot det som SD anser vara icke-svenskar, kan då gå till något av regeringspartierna, som ju protesterat mot hennes ord. Därmed är styrkeförhållandena oförändrade. Men om inte Uffe och Simona morrat så där lagom mycket kanske dessa väljare hade bytt sida – det som inte får hända.
Välkommen till den tragikomiska scenuppsättning som kommer pågå i ett år. Officiellt kallad valrörelse.
lars.thulin@opulens.se
