På spaning efter samtiden i kulturen

SAMTIDEN. Var tog vår tid vägen? Det frågar sig Erik Bovin som ser en akut brist på relevanta samtidsskildringar och varnar för konsekvenserna.

Var tog vår tid vägen?

”Vår tid är nu” är titeln på tv-serien som var på allas läppar i slutet av 10-talet. Men, frågar jag mig ibland – var i all världen har vår tid tagit vägen? I nyhetsflödet är den ju alltjämt smärtsamt närvarande, även för en insnöad illusionskramare som undertecknad. Men i böckerna, filmerna och tv-serierna? Man får söka febrilt för att finna relevanta samtidsskildringar. För kanhända finns dessa fortfarande någonstans djupt ned i bok, film- och tv-serieflödet.

Konstarterna som sätter berättelsen i fokus tycks efter modernismen regredierat till eskapismens rike. Nu är det pur nostalgi och l’art pour l’art som gäller, åtminstone i en västerländsk kontext.

Visst finns det fortfarande engagerade författare och filmskapare som med sina berättelser vill få oss att lära av historien, konstnärer som vill höja ett varningens finger och göra en poäng av att historien riskerar att upprepa sig om vi inte bjuder de onda krafterna i världen tillräckligt stort motstånd.

Det går till exempel finna paralleller mellan de reaktionära krafter som skildras i tv-serien ”Babylon Berlin” och de högervindar som blåser oss i ansiktet i dag. Och det är sannerligen ingen dålig serie. Den är helt klart en av de bättre.

Nostalgi, eskapism och exofiktion

När nästan alla berättelser som når genom bruset utspelar sig i en förfluten tid uppstår dock ett problem. Av dessa berättelser kan vi lära oss av historien, visst, kanske rentav få perspektiv på vår egen tid. Problemet är att det är minst lika enkelt att avfärda dessa berättelsers budskap som att ta till sig dem. Om allt obekvämt som skildras i dessa berättelser kan man alltid säga: det var då och nu är nu.

Eskapism och nostalgi kan verka harmlös och rätt så ljuvlig, om den tillåts dominera inom de sköna konsterna har det dock sitt pris. Till slut tappar även de berättelser som försöker vara samhällskritiska, eller på annat vis angelägna, sin subversiva potential. Exempel som visar på denna utveckling är otaliga. ”Stranger things”, ”The Crown”, tv-adaptionen av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” är starka berättelser i tv-format men de utspelar sig i en annan tid.

Insikten om att storfilmernas publik förtjänar bättre än dåliga remakes borde till sist ha nått filmbolagen efter fjolårets flopp med remaken av ”The Crow”. Men jag är som alltid pessimistisk. Hajpen kring Lydia Sandgrens romandebut ”Samlade verk”, som utspelar sig på åttiotalet, talar sitt tydliga språk, så även den exofiktion som alstrats de senaste åren av bland annat hyllade och begåvade författare som Augustprisvinnaren Elin Cullhed och Ida Therén. Vi älskar uppenbarligen att blicka tillbaka.

Samtiden är svår att gestalta

Den som vänder blicken mot scenkonsten i hopp om att finna ett annat utfall går genast bet. Institutionerna har inte satsat helhjärtat på nyskrivet på tre decennier, minst. Operorna och pjäserna som uppförs utspelar sig nästan alltid i en tid med minst hundra år på nacken.

Ändå vägrar jag tro att vår tids regissörer, producenter, författare och dramatiker är helt ointresserade av samtiden. De finner den möjligen oformlig men knappast ointressant. Vem vill inte skapa ett verk med akut relevans likt en bra generationsroman eller samhällskritisk fullträff, som Kristian Lundbergs ”Yarden”? Det låter sig inte enkelt göras i en tid som är otymplig, som varken tycks göra sig bra på bild eller i text. Bra berättelser kräver onekligen sin dramaturgi.

Tre exempel

Vardagen i vår digitala era är allt annat än konstnärligt tacksam att gestalta. Låt mig ta några exempel.

1. Ett par sitter i köket och stirrar på sin mobiltelefon i stället för att prata med varandra.
2. Samma par sitter några timmar senare framför tv:n med varsin mobiltelefon i handen. Eftersom skärmarna tävlar om parets uppmärksamhet blir det inte mycket sagt mellan de två på över två timmar. Sedan är det läggdags.
3. Någon blir fysiskt attackerad på gatan, ingen ingriper då vittnena är fullt upptagna med att filma händelsen med sina mobiltelefoner.

Det är som om varken litteraturen, scenkonsten eller filmen längre äger ett språk som på ett uppriktigt vis förmår gestalta vår tid. Eftersom världen och tillvaron ser ut som den gör – hyperreell och splittrad när det gäller uppmärksamhet – kan jag inte tänka mig annat än att vad som krävs, vad som rättare sagt behöver uppfinnas är nya former, nya grepp. Ja, i förlängningen krävs det ett nytt språk.

Tv-serier och böcker som ”The White Lotus”, ”Störst av allt” och ”Snabba cash” bör ses som lyckokast. Faktum är att samtidskonsten, med några få undantag, är fullkomligt usel på att gestalta sin tid. Denna utveckling är en del av en större kris som berör oss alla, inte bara ett gäng cineaster, kulturtanter och bokmalar.

Konsten får inte blunda för samtiden

Hur bedrövlig den än må vara, hur dåliga vi än är på att värna om allt mellanmänskligt behöver konsten också spegla vår tid. Det har i flera tusen år varit dess primära uppgift. Om konsten väljer att blunda för sin tid är risken stor att vi alla till slut blir blinda och går vilse. Vad är ens ett samhälle, en tid utan självuppfattning? Låt oss inte hamna där.