Metoo har verkligen inte misslyckats

Krönikor.
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

INVÄNDNING. Lars Thulin invänder mot den berättelse som nu sprids i medierna om att metoo-rörelsen drabbats av en backlash. Här förklarar han varför.

En ny berättelse sprids via krönikor och proffstyckare. Att metoo drabbats av en backlash. Följt av ett påstående om att inget har förändrats och att kvinnor nu straffas för det som hände under metoo. I berättelsen ingår också uppfattningen att män går fria, som alltid.

Ett exempel är Irena Pozars bok ”Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades”. Den har fått utrymme i tv och dagstidningar inom och utom Sverige. Innebörden i den är just den jag beskrev härovan. Författaren har följt frågan intensivt från sin position som chefredaktör för Veckorevyn. Hon har rätt att betrakta världen med de glasögon hon vill. Men jag har svårt att fatta hur hennes är slipade.

Att kritisera metoo-feminism är som att i slalompjäxor ge sig ut i ett minfält. Fast som pensionär får jag ändå min inkomst från stat och försäkringsbolag. Jag tar risken.

För att desarmera första minan: kände jag mig hotad av metoo? Nej, jag älskade metoo. Rörelsen gav mig ståpäls. Beslutsamma, modiga och förbannade kvinnor som fått nog. Som trädde fram i bransch efter bransch. Allt från rena övergrepp till allmänt unken genuskultur, som borde stannat i Jurassic Park, avslöjades. Det var makalöst och underbart.

Nästa mina: en man vet inte hur det är att bli sexuellt kränkt. Jo, som ung utsattes jag för ett övergrepp av en kvinna, något som med dagens lagstiftning har fängelse i straffskalan. Kanske vet jag inte hur just en kvinna känner. Men känslorna av kränkning, skam och vanmakt – dem kan jag minnas, trots att det gått mer än 40 år.

Pozar tycks ha hoppats att en ny värld skulle födas efter metoo. Hon finner att det inte är fallet. Därför har metoo misslyckats. Drastiskt uttryckt: de förtryckande svinen till män sitter kvar på mäktiga positioner. Jag anser att den enorma styrkan med metoo var en annan. Oändligt större än att några skitstövlar till män straffas och hängs ut i folkdomstolar.

Det var att miljontals samtal startade vid köksbord, i sängkammare, i skolor, i lunchrum, på krogar, i styrelserum. Oundvikliga frågan blev: hur agerar jag/vi – egentligen? Vad kan bli bättre? Tidigare nästan självklara strukturer samt tankesätt ifrågasattes och ändrades.

Förändringar tar tid innan de blir till verkliga revolutioner.

Kvinnorna som talade ut var gnistan. Präriebranden flämtade först lite trevande, som alltid. Men den tog sig och går dessbättre inte att stoppa. Fast förändringar tar tid innan de blir till verkliga revolutioner. Det är bara i Hollywoods filmer som världen blir perfekt mellan minut 64 och 81.

Så påståendet att inget hänt är obegripligt. Folk som kan media borde veta bättre. Inga nyheter stannar på löpsedlar för alltid. Dels för att annat händer – pandemin, hört talas om den? Dels för att folk vill ha nyheter. Inget kan tjatas för evigt. Även för media borde det stå klart att väsentliga förändringar i kollektivt tänkande kan pågå utan att journalister ständigt lägger sig i.

Den andra svagheten i Pozars bok är det eviga påståendet – en del har nog blivit bättre för kvinnor på 30 år, men ändå inte, att patriarkatet styr. Jag har skrivit det förr, jag gör det igen. Jag vet ingen folkrörelse, som feminismen ju är, som är så obenägen att skryta om sina framgångar.

Nu är det i princip varannan damernas i riksdagen, med några procentenheters marginal även i hela politikerkollektivet, regeringen är helt jämställd, de fyra tyngsta ministerposterna innehavs av tre kvinnor, de tre största kommunerna leds av kvinnor. 55 procent av landets generaldirektörer är kvinnor, 70 procent av landets akademiska examina tas av kvinnor, av statsministrarna i Norden är en INTE kvinna, av sex rikstäckande svenska medier har fyra kvinnor som ledare. Nyss var sex av nio partiledare kvinnor. Landets största fackförening leds av en kvinna. Och så vidare.

Oerhört glädjande siffror som visar att kvinnor kan. Men kvinnor slår sig sällan för brösten för framgången. Varför? Kanske för att offerkoftor värmer och inte gärna knäpps upp. Och om patriarkatet – trots kvinnors framgångar – ändå bestämmer allt, då utnyttjar de mäktiga systrarna sin makt uselt.

Slutligen – uppfattningen i den allmänna debatten är att då bara en liten del av anmälningar av sexuellt våld leder till fällande dom, så går i princip alla de andra fria. Underförstått – alla anmälda är per definition förövare. Skönt, då behövs inte domstolar. Alla är skyldiga. In i finkan med dem direkt.

Sanningen är att svårigheterna vid sexualbrott ofta är stora i juridikens fyrkantiga värld. I andra fall är det enkelt – antingen har man kört 15 kilometer för fort eller inte. Sexualbrott handlar ofta om att ord står mot ord. Vittnen finns ytterst sällan. Teknisk bevisning kan ibland bevisa sexuell aktivitet. Men grad av samtycke syns inte i mikroskop. Lagar är trista, fyrkantiga och förutsägbara. Och måste vara det. Sex är ofta det motsatta. Gudskelov.

Det är dock uppenbart att utredningar av sexualbrott måste bli bättre. Strukturer som ignorerar övergrepp ska försvinna. Men ett nytt regelverk och juridiskt paradigm för enbart denna typ av brott – nej tack. Inte heller ett system där den som friats i en trist domstol sedan kan dömas i en ny på sociala medier. Med anonym allmänhet som åklagare, jury och bödel. En dom som aldrig kan överklagas.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Ensamhet, incel,

Det mest skamliga

SAMHÄLLSPROBLEM. Vad är det mest skamliga och pinsamma man kan vara idag?
0 0kr