MUSIK. Lars Thulin har tidigare skrivit i Opulens om musikens betydelse i våra liv. Här presenterar han ytterligare fem låtar som han ser som livsviktiga.
Livsviktiga låtar – men kanske med skämskudde
Låtar som berör är en källa med mycket att ösa ur. Mina tidigare besök där har uppskattats av läsare som hört av sig. Så en bra bit in i höstterminen kommer en djupdykning till.
Här är ett knippe låtar som jag kanske borde skämmas för att gilla. Är de bara sentimentala? Eller beskriver de djupa känslor som finns inom oss alla?
En fördel med att bli gammal är att man kan strunta i om man framstår som töntig i somligas ögon. Det är bara att ge sig hän och suga i sig känslorna som musiken väcker. Märk väl att det i den här krönikan främst är låttexterna jag fokuserar på. (Men det gäller dock inte femman, för den är verkligen en helhetsupplevelse.)
Kontroversiell låt i tolkning av Juice Newton
- Angel of the Morning/Juice Newton 1967 Kompositör: Chip Taylor
Melodin är svepande, sentimental och medryckande. Det är omöjligt att inte sjunga med i refrängen. Men texten sticker ut eftersom den beskriver en kvinna som tagit för sig i sexuellt avseende. Morgonen efter inser att det bara blev ett one-night-stand och att hon inte kräver något av mannen. Han kan bara ”turn away”.
I ett USA, fullt av dubbelmoral och hyckleri blev det för mycket för vissa. Stjärnan Connie Francis vägrade sjunga den, för hon ansåg den moraliskt fel. Vissa radiostationer bannlyste låten av samma orsak.
Det förbjudna smakar ofta sötare än mycket annat, så moralpaniken var bästa marknadsföringen. Som bäst blev låten fyra på Billboard Hot 100. Låten blev mest känd med artisten Merleene Rush redan följande år, 1968. Här är country-stjärnan Juice Newtons fina version från 1981.
Är den här låten med Charlene ett pekoral?
- I´ve never been to me/Charlene 1977 Kompositörer: Ron Miller/Kenneth Hirsch
Sliskigt pekoral, eller inte? Jag har inget svar, vet bara att låten träffar min själ. Texten är av det ovanligare slaget. Den handlar om en dam som levt ett jetset-liv, men nu ångrar bittert att hon inte blev en helt ordinär mamma. Så kanske är det moralpanikens USA som slår tillbaka och säger att kvinnor inte får leva livet. Eller bara ett nyktert konstaterande av att det finns risker med allt?
Amerikanska Charlene var en måttligt känd artist som trodde på sången, men den floppade helt 1977. Hon blev sur och lämnade branschen. En radio-DJ i Florida hittade skivan 1982 och började spela den. Det blev en succé. Skivbolaget Motown ville ge ut den på nytt och hittade till sist Charlene som gift sig, flyttat till London och jobbade i en godisbutik. Låten blev trea på Billboard Hot 100.
Moget och melankoliskt med Abba
- When all is said and done/Abba 1981 Kompositörer: Benny Andersson/Björn Ulvaeus
Från Abbas sista studioalbum under deras aktiva tid, ”The Visitors”. Enligt mig deras bästa, men minst framgångsrika. Musiken påtagligt mogen, lite nedtonad, melankolisk.
På skivan finns bara en låt som blev en stor hit, ”One Of Us”. Texterna handlar genomgående om uppbrott, vilket vid denna tidpunkt var verklighet för kvartetten, professionellt och personligt.
Denna sång rör separationen mellan Benny och Anni-Frid, som sade att hon tryckte ut all sin sorg då hon sjöng låten. Låtlyriken är väldigt långt från ”When I kissed the Teacher” och ”Waterloo”. Texten handlar om ett förhållande som bara tagit slut och man är överens om det: allt är sagt och gjort, det finns inget mer att göra.
Anni-Frids röst passar utmärkt för låtens innebörd. Klar och tydlig som alltid men även med riv och svärta. Den går rakt in i mitt hjärta. Och självklart var det Abbornas kompis mästerregissören Lasse Hallström som stod bakom kameran.
En låt som är som en feelgoodnovell
- Tie a yellow ribbon/Tony Orlando and Dawn 1973 Kompositörer: Irwin Levine/Russel Brown.
En banal och trallvänlig sak, melodin så enkel att den borde passa på förskolan. Men musiken utgör grunden för att berätta en feelgoodnovell. Den handlar om mannen som muckar från kåken efter tre år och då är osäker på om hans kvinna fortfarande älskar honom och vill ta honom tillbaka.
Om hon gör det ska hon binda ett gult band runt en gammal ek som den frigivne fången kommer att passera med bussen som far förbi hennes hus. Ser han inget band, kliver han inte av, utan åker vidare utan att skuldbelägga henne. Kanske kan det uppfattas som töntigt, men jag berörs av upplösningen varje gång jag hör låten.
Det gula bandet har för övrigt en speciell historisk betydelse i USA. På 1800-talet bar kvinnorna till män i kavalleriet ett gult band i håret som tecken på att de var upptagna, på så vis att de tänkte vara trogna sina män trots att dessa var förlagda långt hemifrån.
Powerballad av högsta klass med Jennifer Rush
- Power of love/Jennifer Rush 1984 Text: Rush/Appelgate Musik: Günther Mende/Candy de Rouge
En tillspetsad men rätt träffande beskrivning av låten från slutet av 1984 löd så här: ”Det finns två sorters män i världen. De som älskar Jennifer Rush som vokalist och de som ännu inte hört henne sjunga ’Power of love’”.
Den blev en av de mest sålda singlarna året efter. Amerikanskan Jennifer Rush bodde i Västtyskland och låten är inspelad i München som stod för mycket musik de åren, främst disco.
Detta är dock powerballad av högsta klass. Rush skrev texten med kompisen Mary Susan Appelgate, också amerikanska i Tyskland. För musiken stod två tyska producenter.
Låten har även framförts av andra, inte minst Celine Dion som gav den nytt liv tio år senare med en första plats på listorna i Australien, Kanada och USA. Megastjärnan Dion får dock ge sig här, låten tillhör för evigt Jennifer Rush. Hennes stämma tycks ha varit gjord för den. Eller tvärtom.
En kritiker beskrev hennes röst som omöjlig att kategorisera eftersom den är en blandning av folklore och något som liknar opera. Kombinationen gick hem och håller i hela tonregistret. De män som kan motstå den kärleksförklaring Jennifer ger är sannolikt lätträknade.
lars.thulin@opulens.se
