FASCISM. “Men lika litet som det saknades judehat i den svenska folksjälen, lika litet gick den fri från förakt, hat och fördomar mot andra inhemska minoritetsgrupper”, skriver Anders Björnsson.
Historikern Thorsten Nybom (1945–2021), en nära vän, brukade säga, att det uppseendeväckande var inte att det förekom antisemitism i Sverige under 1920-, 30- och 40-talen, utan att den var så pass litet förekommande. Där den fanns uppmuntrades den inte, snarare undertrycktes den. Ingen kunde göra karriär på antisemitism; den som försökte blev komprometterad.
Men lika litet som det saknades judehat i den svenska folksjälen, lika litet gick den fri från förakt, hat och fördomar mot andra inhemska minoritetsgrupper – samer, resande, romer – eller mot svarta som underlägsna så kallade raser.
Ursprungsbefolkningar i andra länder blev lätt föremål för förklenande karakteristiker – i svenska läroböcker, barnvisor, tidningsreportage. Men trots att judar kunde bekläda framträdande positioner inom universitets-, förlags- och finansvärlden, fick radikal antisemitism ingen omfattade spridning i vårt land, detta till skillnad från vissa av våra grannländer, exempelvis de baltiska.
Naturligt nog oroade man sig på judiskt håll, och denna oro var inte ogrundad. Ordföranden i Mosaiska församlingen i Stockholm, en känd bokhandlare, skaffade sig en extrabostad i Mälarbygd, inte långt från den plats där jag skriver dessa rader, dit han kunde ta sin familj om Sverige skulle falla i händerna på Nazityskland.
Erik Walles var läroverkslärare och vice ordförande i Lindholmsnazisternas parti, Svensk socialistisk samling. Efter Walles död för ett trettiotal år sedan fann man i hans bostad i Malung en förteckning över judiska personer i Sverige, med adresser noga angivna, uppenbarligen avsedd som en gåva till en tysk ockupationsmakt.
Den svenska eftergiftspolitiken under andra världskriget såg till att den inte kom till användning.
info@opulens.se
