KULTURKANON. Med anledning av att Konungariket Sverige nu har fått en kulturkanon så ger de nådiga redaktörerna på systermagasinen Konkret och Opulens sin respektive onådiga syn på Canonicus Suecicus.
Linnéa Johansson, sexualredaktör, Magasinet Konkret:
Vi vill förstås alla leva i idyllen. I ett land där allt är tryggt, där kulturen blomstrar, och vi går sida vid sida i fred och harmoni. Den historiska sinnebilden av Sverige tilltalar oss som identitet och därför blir det också lockande när politiker presenterar en ”kulturkanon” som påstås fånga det bästa av landet. I verkligheten fungerar den snarare som en skimrande täckmantel, för det land som ”byggs” 2025 är något helt annat.
Kulturkanon som täckmantel
Kulturkanon utgör inte Sveriges spegelbild. Nej, en korvsvingande Busch eller krigshetsande Kristersson kan inte leva på gamla meriter. Inte när verklighetens kanon snarare lyder så här:
- Vinstdrivande skolor på statliga medel. Världsunikt. Vinstdrivande skolor går på statliga medel. Vi är det enda landet i världen där man kan tjäna pengar på att försämra barns framtid och kalla det ”valfrihet”.
- Sexköpslagen. Den ”Svenska modellen” – där stigma tydligen innebär säkerhet, när det i alla andra fall erkänns innebära utsatthet.
- Unga vuxna bor kvar hemma medan politiker undrar varför barnafödandet minskar. Det byggs för de redan rika – resten får hoppas på andrahandsmarknaden eller skuldfälla.
- Utförsäljningen av välfärden. Vård och omsorg har blivit en guldgruva för privata bolag. Vinsterna försvinner till skatteparadis, personalen går på knäna och de äldre lämnas med kall mat – och det är inte för att det rör sig om sill eller surströmming.
- Försäkringskassan. Läkarnas utlåtanden väger lättare än myndighetens excelblad. Att bli utförsäkrad är numera en svensk folksjukdom.
- Äventyrandet av freden. Efter mer än 200 år som neutralt land rustar Sverige upp och går med i Nato. Samhällsskydd och beredskap är tydligen heller inte fint nog. Namnbytet på MSB symboliserar det mindervärdeskomplex vi tydligen hyser inför USA när världens mest framgångsrika fredsprojekt reduceras till en historisk parentes. Fast i och för sig – det kanske passar ett land som exporterar terror utomlands.
Man kan fylla hyllorna med Moberg och Bellman, men den som vill förstå Sverige gör bättre i att läsa Försäkringskassans beslut, stå i bostadskö eller försöka förklara friskolesystemet för en utlänning.
Clemens Altgård, kulturredaktör:
Den omtalade kulturkanon som nu lagts fram är att betrakta som ett tillhygge, ett instrument, som Tidöpartierna beställt. Ett nationalistiskt projekt med exkluderande ramverk. Det är givetvis ingen slump att man satt en gräns vid 1975 för vad som kan få vara med. Och fast Cornelis Vreeswijk borde kvala in så får han ändå inte vara med. Var han måhända inte tillräckligt ”svensk”?
Edith Södergran får vara med som poet, fast hon inte var svensk, utan född i S:t Petersburg och finländsk medborgare. Tove Jansson får däremot inte vara med. Är kanske Mumintrollen för osvenska i jämförelse med den bångstyriga Pippi Långstrump som hade en pappa som var ”n-ordet”-kung i Söderhavet?
Som en rad debattörer konstaterat så framstår den av Sverigedemokraterna fjärrstyrda Tidöregeringens kanonprojekt i Trägårdhs regi som ett riggat projekt.
Sedan är det ju intressant att vissa givna namn saknas ur ett kulturkonservativt perspektiv: ingen Anders Zorn, ingen Bruno Liljefors, ingen Verner von Heidenstam, ingen Karlfeldt, ingen Esaias Tegnér (Alice fick dock vara med) och så vidare. Egentligen borde detta reta SD, men de säger sig vara nöjda ändå. Kanske just på grund av den etniska exkludering som 50-årsgränsen medför. Och så kulturintresserade är de tydligen ändå inte när det kommer till kritan.
Jag räknar mig inte till de kulturkonservativas skara, men kan ändå tycka att nyss nämnda konstnärer och författare borde vara givna om man nu ska upprätta en svensk kanon. Men det borde man alltså, enligt min åsikt, inte göra. Detta, eftersom det inte behövs något sådant rättesnöre.
En kulturkanon som denna har luckor och hål som får den att likna en schweizerost.
Avdelningen med uppfinningar är lustig. Till råga på allt får vi veta att Alfred Nobel uppfann Nobelpriset! Och att stridsflygplanet Viggen är en uppfinning. Uppfinning på vad sätt? Det planet hade ett par innovativa detaljer, men vad gör det så unikt? Om vi fortsätter med att gå igenom svenska uppfinningar så är respiratorn inte med, inte rullatorn, inte pacemakern eller tändsticksasken.
Ihålig kulturkanon, men ett högerpolitiskt vapen
Det här är klåfingrighet och maktspråk från överhetens sida. Och trots allt löje som denna taffliga och humorbefriade kanon redan har väckt så ska den inte ut på remiss!
Hela denna kulturkanon är ett fuskverk som kostat åtta miljoner kronor att ta fram. Vilket skämt! Och vilken skam över Lars Trägårdh, den charlatan som är ansvarig för detta haveri.
I skrivande stund läser jag detta på SVT Nyheter: ”För att sprida kulturkanon till allmänheten vill utredningskommittén ta minst 60 miljoner från kulturbudgeten. Dessutom vill man ha 150 miljoner från Allmänna arvsfonden.”
Det framstår närmast som ett kuppförsök mot den fria kulturutövningen. Kulturkanon är verkligen ett vapen i händerna på reaktionära krafter.
Behrang Kianzad, Senior Publisher:
Inte nog med att Staten i sin vishet funnit för gott att utarbeta en kanon omfattande kultur, även områden som ”lag och rätt” skulle inkluderas. För övrigt en kanon som ingen verkar vilja ha utöver en del medborgare, som samtidigt verkar ha väldiga problem med tydligt förklara varför de vill ha en dylik. Fast från högsta ort kommer en hel del mer eller mindre tydliga hundvisslingar rörande ”enighet” eller ”gemensam kultur och gemensamt arv” som avslöjar en del. Nämligen utsagor från de som på allvar tror att det finns något statiskt i tid och rum som kan kallas en nation eller just ”kultur”. Nåväl.
Rättens levande ruiner
Juridiken, till skillnad från kulturen, styrs och är mycket mer medveten om dess föregångare, något som här i landet kanske bäst beskrivits av professor emeritus Kjell A Modéer. Han visar förtjänstfullt hur dessa rättens levande ruiner verkar över tid och rum, där svensk rätt än i dag bär drag av till exempel romersk och kanonisk rätt, samt, naturligtvis, drag av äldre landskapslagar, och där äldre praxis binder nuvarande rätt i varierande grad.
Bland annat har Magnus Erikssons landslag, offentlighetsprincipen, allemansrätten, samt 1634 års regeringsform tagits upp i den förevarande kanon. Just Magnus Erikssons landslag, och de äldre landskapslagarna som den bygger på, samt även den rejäla regeringsformen väcker en del munterhet hos undertecknad som av rättshistoriska skäl, samt brist på bland annat Netflix-abonnemang och livlig fantasi, haft anledning att studera. Jag har studerat såväl den som en del senare regeringsformer.
Anledningen till munterheten är att texten i princip är oläslig för de flesta olärde, och nog mången lärd, i juridik. Det krävs därtill viss övning och förkovring i gammalsvenskan, om det slarviga uttrycket tillåts. Slutsatsen blir att referensen till verket i en kanon blir demokratiskt obegripligt, om kanon just inte förväntas uppfylla annat än musealt syfte, och inte, som det påstås, vara ett steg i bildning, eller åtminstone allmänbildning.
Krigstidens behov av styrning
Efter Lützen (1632) stod Sverige nämligen utan konung vid rodret och med en omyndig, blivande, drottning Kristina. Rikskanslern Axel Oxenstierna hade redan under Gustav II Adolfs livstid tagit fram ett långtgående utkast för hur riket skulle styras ”närvarande och frånvarande” – en förvaltningsmässig arkitektur som ständerna 1634 gjorde till “regeringsform”. Den var i praktiken en detaljerad förvaltningsordning, inte en demokratisk maktfördelningslära i modern mening. Ahnlund visar hur Oxenstierna uppfattade att kungen ”mestadels gillat” planen, men att slutjusteringar aldrig hanns med före kungens död. Regeringsformen blev därför ständernas stadga byggd på kanslerns modell, buren av krigstidens behov av effektiv styrning.
Makt knöts till de fem höga riksämbetena (kollegierna), med rådet och ständerna i tydligt sekundär roll. Senare förklarade Karl XI:s enväldesregim 1680–1689 att 1634 års RF inte band en myndig konung—vilket säger något både om textens karaktär (förvaltning före ”grundlag”) och om tidens maktpolitiska realiteter. Nedan dock lite utdrag som verkligen sticker ut (dåtid vs nutid).
1) Konfessionellt fundament, svart på vitt
Första paragrafen i 1634 års regeringsform gör enhetsreligionen till bärande grund: regeringsformen skulle ”bibehålle den rena och oförfalskade evangeliska religionen … [enligt] den oförändrade augsburgiska bekännelsen” och Uppsala möte 1593. Med dagens religionsfrihet i RF 2 kap låter det som att statsverket startar i trosbekännelsen. 1634 var det logik; 2025 är det en anakronism med museivärde.
2) Staten som femväxlad växel: kollegiestaten
Rikets maskineri byggs kring fem ”höge embeten”: hovrätten (justitie-kollegium!), krigsrådet, amiralitetet, kansliet och räknekammaren. Sammansättningen är minutiös (antal rådsledamöter, adelsmän, ”andre lärde”), arbetsuppgifterna likaså (allt från ”lodier och pråmar” till artillerirullor). Det är riksförvaltning som mekanik – precis den byråkratiska modularitet senare generationer älskat att både hylla och hata.
3) Hovrätten som sista instans – och kungen över alltihop
Texten anger rätt krasst: från hovrättens dom ”må ingen vädie”; vill man ändå klaga sker det “till konungen” genom revision. I dag är det Högsta domstolen/Högsta förvaltningsdomstolen som slutinstans, inte statsöverhuvudet. 1634 års konstruktion gör rättsapparaten långsamt kollegial – men lägger en kunglig fallskärm allra överst.
4) Konungen sjuk eller borta? Vi kör!
Om kungen är utomlands eller sjuk får rådet och kollegierna stifta bud och förordningar “som skall gälla”—tills konungen åter “ophäver eller ratificerar”. I ett modernt perspektiv är det en form av interimistisk fullmakt utan parlamentarisk motvikt; 2025 skulle man kalla det “delegerad normgivning” med glasklar återkallelserätt.
5) Tronföljdsvakuum? Femmannaregering!
Skulle arvinge saknas ”stå riket före” av de fem höga ämbetena med rådet tills ständerna enats om ny kung. Ingen folkvald exekutiv, inget nödläge med nyval – utan en förvaltning som ställer sig i formation. Det är ordning, reda och minimalt utrymme för folkmening.
6) Ständerna finns—men är inga suveräna lagstiftare
Ständerna namnges högtidligt i inledningen, men den löpande maktutövningen kanaliseras via rådet och kollegierna. I vår tids terminologi: riksdagen är ingen permanent, allsmäktig lagmaskin utan ett forum som kallas in vid behov. Att jämföra med 1974 års RF där all offentlig makt utgår från folket och riksdagen är normgivningens nav.
7) Kyrka, kompetens och tjänstbarhet
Konfessionen är inte bara en privat angelägenhet om fromhet – den är kompetenskrav. Statsmaskineriet presumerar luthersk enighet; toleransregimer för ”dissenter” tillkom långt senare, stegvis och ofta under explicita undantag. Från modern religionsfrihet låter det lika främmande som att kräva ISO-certifiering i katekes.
8) Förvaltningshumorn (oväntat nutida)
Samtidigt: allt detta kollegiala detaljerande – protokollföring, rullor, revisionsrätt, tydlig ärendefördelning – är också embryo till dagens svenska förvaltningsideal (spårbarhet, saklighet, regelstyrning). Oxenstiernas ”systemteknik” är ur-versionen av vår myndighetskultur. Det är både imponerande och lite komiskt att 1600-talets stat redan bad sina ”ammiralitet” hålla snygga excel – förlåt, rullor.
[donera]
Slutsats
1634 års regeringsform är inte folkstyrets urkund utan krigstidens driftmanual: en konfessionell, aristokratisk och minutiöst organiserad stat; kungen som högsta revisionsinstans; ständer som episodiska inslag; kollegier som främsta motor. Den var byggd för att tåla frånvaro, sjukdom och fältliv – inte för att bära idéer om individens fri- och rättigheter. Att Karl XI senare lät förklara att en myndig konung inte var bunden av den, blir närmast en självuppfyllande profetia: ”Tack för manualen, jag kör själv nu.”
Dåtidens stat drevs på med ”enighet i religionen” och kollegier på högvarv; nutidens stat grundar sig hellre i religionsfrihet, grundlagstunga proportionalitetsprövningar och JO-anmälningar. På 1600-talet var demokratin en hörsägen; 2025 är det konstitutionens första mening.
Myndighetssverige är fortfarande oxenstiernskt i själen: protokoll först, passion sedan. Skillnaden är att i dag får du vara baptist, buddhist eller blankist och ändå ringa Skatteverket – och du slipper be en amiral signera din pråm.
Kulturkanonen innebär tillbakagång
Men skapandet av en kulturkanon kan ses som ett steg tillbaka till dåtidens hierarkiska sätt att föreställa sig en gemenskap och stat.
Av utrymmesskäl så kommenteras inte Magnus Erikssons Landslag även om den ingår i den kulturkanon som presenterats. En kanon som ju ska uttrycka någon form av mytisk ”folksjäl” får man anta. En rekommendation är att till exempel läsa igenom den så kallade Edsörebalken om man vill få en uppfattning om vad den svenska ”folksjälen” och urkulturen egentligen består av rent historiskt och av hävd. God läsning önskas!
