KONTROLL. ”Tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla,” skriver Lars Thulin, som anser att social kontroll måste vara bättre än enbart polisiär kontroll.
”Polis, polis, potatisgris”
Lagen om att inte kränka myndighetsutövare har nu medfört att om barnramsan ”polis, polis, potatisgris” riktas till en polis så slår rättssamhället till med full kraft mot detta oerhörda brott. Aftonbladet berättar utförligt om detta.
Varianten utan domstol men med en rejäl tillrättavisning alternativt utskällning efter noter – vad hände med den metoden? Minns en gång för många år sedan då jag såg den tillämpad mästerligt av en polis på Hornstulls t-banestation i Stockholm.
I tunnelbanan
En utslagen man hade somnat på en bänk därnere. Han var redlös, skitig och hade pinkat ner sig. Två poliser kämpade med att få honom därifrån. I tunnelbanan var han måhända en fara för andra men främst för sig själv. Att ramla ner på spåret är sällan hälsosamt. Medan poliserna handfast men utan våld fick mannen på fötter sprang en yngre manlig medborgare fram och kallade dem för jävla fascister och svin som gav sig på oskyldiga. En av poliserna stelnade till, lät kollegan stötta den berusade mannen. Polisen var svart i blicken då han gick fram till den missnöjde. Jag minns att jag tänkte:
– Den snuten har fått nog. Nu jävlar kommer det att smälla.
Fast så blev det inte. Polisen talade sammanbitet om att han gjorde sitt arbete, för att hjälpa samhället och den här halvt medvetslösa mannen från att bli skadad. Hur skulle den som tjafsade känna det om han varit i polisens situation och blivit utskälld? Dag efter dag? År efter år? Kanske ville han själv ta hand om den hjälplöse och nedpissade mannen? Ta med honom hem?
Den gnällande typen blev stum och dröp av.
Detta var enklare, billigare och förmodligen effektivare än att stoppa händelsen i rättsmaskineriets kvarnar. Men vad säger polis-polis-potatisgris-fallet om dagens samhälle? Jag minns nu min barndom. Inte för att påstå att allt var bättre för sex decennier sedan. Så är det inte. Men jag vill peka på en förändring i vårt sätt att tänka om rättssamhället och medborgerligt ansvar.
Social kontroll i skolan förr och nu
Ett problem är dagens maktfördelning. Det märks inom skolan. Det händer att skolans ledning polisanmäler sådant som händer innanför skolans väggar. Hot, mindre slagsmål, busstreck. Vi har noll-tolerans, säger skolledningen och verkar rättskaffens och handlingskraftig. Men vad man gör är att skjuta över problemet på någon annan. Orsaken är att lärare och skolledning tappat det mesta av sin auktoritet över åren.
På min tid i skolan var man rädd för att bli uppkallad till tillsynsläraren som var någon slags vicerektor. Ännu värre var att komma in på expeditionen och stå framför en förbannad rektor. I min låg- och mellanstadieskola hette hon fru Rydell. Vi elever såg henne som en fullfjädrad skräcködla. Föräldrarna uppfattade henne som en bestämd dam med pondus. Alla elever visste att föräldrarna i första hand skulle tro på henne, inte på sina barn.
I dag är det där som bortblåst. Skolan bedriver fortfarande myndighetsutövning. Men många föräldrar ser den som en leverantör av en tjänst som kunden, föräldrar/elever, köpt. Och leverantören kan bytas ut. Därför kan vilka krav som helst ställas. Det gör att tillsägelser till elever inte accepteras. En skola som säger ifrån på skarpen kan dras inför folkdomstolen, läs sociala medier. Då riskerar skolan sitt rykte, därmed elever, därmed pengar. Skolan vill för allt i världen inte hamna i denna domstol. I stället lägger man allt i knäet på den yttersta repressiva makten. Rättsväsendet.
Social kontroll på hemmaplan
I vårt hyreshus i Årsta i södra Stockholm på 50- och 60-talet bodde ett 40-tal familjer på sju våningar. I kåken fanns två makthavare. Längst ned portvakten Bergman som bodde ensam i en tvåa. Han skötte det löpande: trappstädning, klippning av gräsmattor, snöröjning, byte av packningar i kranar, stopp i avlopp och så vidare. Han kunde gripa tag i och skälla ut ”ungdjävlar” som ställde till det. Vi småglin var skraja för honom. Han var butter men korrekt. Kanske fick han för ofta gå till Systemet för att panta sina tomflaskor som innehållit Renat och Eau-de-vie. Men Bergman fixade jobbet.
På andra våningsplanet fanns vicevärden Andersson. Han hade hand om huset på ett mer övergripande sätt. Exempelvis om något större skulle göras i lägenheten bedömde han om det verkligen var nödvändigt. Han var pensionerad officer. Vi grabbar var livrädda för honom. Morsan nekade till att hon var rädd. Men sade sig ”ha respekt” för den mannen.
En gång var jag inne i hans lägenhet. På väggarna fanns dystra tavlor samt värjor, bajonetter, skyttemedaljer och pistoler, moderna och antika. Jag tror aldrig att han lade en hand på någon av ungarna i huset. Höjde bara rösten. Det räckte. I dag hade nog busstreck som våra fått fortgå allt för länge och därför eskalerat. Till sist hade de kanske hamnat i tinget.
Bättre än enbart polisiär kontroll
Måhända är det fler Hornstulls-poliser, samt Andersson, Bergman och Rydell vi behöver. För tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla. Som därför måste visa ryggrad och säga ifrån. Och sedan gå vidare när ärendet är avklarat. Elakt kan det kallas social kontroll. Men den är väl bättre än enbart polisiär kontroll. Eller ingen kontroll alls.
lars.thulin@opulens.se
