Alla vägar leder till skogen

Krönikor
Collage: C Altgård / Opulens.

TRÄDTANKAR. ”Ordlöst, men meningsfullt och känslomättat, så skapas andlighet i skogen, ett tillstånd bortom vardagens krav på effektivitet och skarpa mål”, skriver Erik Cardélus.

Mycket har sagts om svensken och skogen. Att många vägar leder till dit. Att trivseln går i topp i skog och mark. Även i kulturen finns mycket skog och naturkärlek, från John Bauer till Lars Lerin. Eller hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten Harry Martinssons Nässlorna blomma, alternativt i valfri Evert Taube-låt.

Ändå verkar språket skeva. För nog finns det förvånansvärt många negativt laddade uttryck som inbegriper skog i vårt vackra språk. ”Det gick åt skogen”, ”dra åt skogen” och ”bli skogstokig”. Uttryck som betecknar något oönskat och oskönt.

”Att inte se skogen för alla träd” blir också trist. För vem önskar usel urskiljningsförmåga och noll koll? Trist är också att vara ”en träskalle” och någon som ”sågar stockar på natten.” Inget att skryta om på Tinder. Många andra skogsrelaterade fraser pekar på dävna och deppiga tillstånd: ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”, ”Inget träd växer till himlen” och ”Som man ropar i skogen får man svar.”

Så språket och verkligheten glappar. För undersökningar visar att svenskar gillar skogen, exempelvis i rapporten Future Forest. Ur forskningsblocket sticker också en färsk avhandling ut. Titeln är Perceived Sensory Dimensions och här undersöks människors upplevda kvaliteter i naturmiljöer. Mest är skogen stressreducerande, ett föga överraskande forskningsrön, som illustreras av det allt mer använda japanska uttrycket shirin-yoku eller skogsbada som det blir på svenska.

Även i årets bokutgivning sticker skogen ut. Minnesvärd är inledningen i Martin Hägglunds hyllade Vårt enda liv, med en kärleksförklaring till Ångermanland, dess ”vidsträckta skogar, skrovliga berg och branta klippor som tornar upp sig över havet”. Det är i detta vidunderliga skogslandskap, som stjärnakademikern Hägglunds bästsäljande filosofibok tar spjärn, blickar ut över världen och berättar om vårt enda liv.

Även i religionsvetaren David Thurfjells Gransskogsfolk fogas skogen och själen ihop. Här betonas att vistelsen ute i naturen för många är något praktiskt snarare än andligt. I skogen gör man saker: vandrar, plockar bär och svamp, tittar på växter och djur. Emellertid talar vi sällan om våra naturupplevelser på ett abstrakt, analytiskt eller andligt sätt, skriver Thurfjell. Det är ”en erfarenhet höljd i tystnad,” men kan just därför vara så innerlig och djupgående.

Ordlöst, men meningsfullt och känslomättat, så skapas andlighet i skogen, ett tillstånd bortom vardagens krav på effektivitet och skarpa mål. Vi blir rörda, snarare än rationaliserande. I skogen kan vi ”bara vara”. Där hittar vi mindfulness, eller lugn och ro, på bonnsvenska.

Livets tunna väggar är en annan årsfärsk bok som sjunger skogens höga visa. Poeten och essäisten Nina Burton berättar om flytten ut till en stuga i skogen. Redan i de första raderna beskrivs den rikedom som så generöst möter oss i skogen: ”Osynliga och prunkande, stridande och älskande – jordens alla liv sjöd omkring mig.”

Samexistens med en ekorre, som befolkar innertaket och motvilligt flyttar på sig, övergår i ett pärlband av andra berättelser som vävs ihop med intressant och inspirerande bildning. Att ekorrar var så sinnrikt skapta blir en angenäm överraskning. Och nog är ekorren den svenska skogens konung: lekfull, livlig och vig kastar den sig från träd till träd till allmän förtjusning. Burton berättar också att ekorrar varit jagade genom historien, offrade vid germanska vårfester och midvinterblot, som föda till fattiga och päls till finfolk.

Under antiken och renässansen var ekorrar vanliga som dekorativa sällskapsdjur. Musikaliska är de också. Ekorrarnas fascinerande liv blir ett ledmotiv som sträcker sig genom framställningen. ”Vingsurr och lövsus svepte mig i det levandes ljud. Så rördes västerväggen av en gren i björken, och när jag såg upp hade en ekorre just lagt sig tillrätta på den. Att döma av den smala svansen var det en i den nya generation som snart skulle ta över tomten.

Under detta pandemiska år har skogen blivit viktigare än någonsin, både själsligt, kroppsligt och materiellt. Många är vi som hittat tröst, mening och avspänning i skogen. Försäljningen av friluftskläder har också skjutit i höjden, intresset för vandring exploderat och det postas svenska skogsbilder istället för poolbilder från Dubai. Med lite göteborgsk knorr, kan sägas att skogen har räddat oss från att bli skogstokiga. Eller pandemipaniska.

Bortom detta finns allvarligare toner och mörkare nyanser. För naturen och det ekologiska systemet är uppenbart hotat, en insikt som ger många en fördjupad omsorgsupplevelse i skogen, ett sårigt ansvar. För här utvidgas vår annars så snäva jag-upplevelse till att omfatta andra livsformer, flödande i nuet och riktade in i framtiden. För om vi betraktar skogsvistelsen som en rogivande ynnest, en biodiversitetens nådegåva, varför inte vårda den åt kommande generationer?

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

Extra tydligt blir detta med de senaste årens skenande skogsbränder, från jordnära Hälsingland till det flärdfulla Kalifornien, extremhändelser som blir allt vanligare och allt svårare att vifta bort som ”naturliga variationer” eller med att ”vi har inte all fakta på bordet ännu.” Och att den skadliga granbarkborren härjar loss, är ett tidens tecken.

Oro, men också omsorg. Kanske omsorgen skapar en fördjupad mening, en murbräcka mot något bättre. Ordet omsorg återkommer också i Hägglunds sekulära tro, i insikten om vi lever vårt enda liv här och nu, tillsammans och i ömsesidigt ansvar.

Hur långt dessa upplevelser löper, och vad de i slutändan kommer att göra med oss och vårt samhälle, vet ju ingen såklart. Är de blott och bart små andningshål i den annars så kompakta materialismen, tillväxtfixeringen och konsumismen som präglar vårt moderna samhälle? En kort paus i flödet av ihåliga prylbegär och grunda karriärssträvanden, allt mätt i uppåtstigande ekonomiska kurvor. Eller är det något stort och handlingsinriktat som håller på att hända i denna sena ekologiska timme?

Oavsett hur och var vi ställer oss, uppfyllda av depp eller pepp, är det intressant att ta del av dessa intellektuellt spänstiga och välformulerade tankar om skogen och vad den gör med oss. För i dessa kärva pandemiska tider blir det uppenbart att såväl den goda litteraturen som skogen kan skydda oss från att bli skogstokiga.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor