VÄRLDSORDNING. Den kapitalistiska världsordningen kommer förr eller senare kollapsa. I och med klimatkatastrofen har det blivit uppenbart. Men det krävs politisk medveten kamp från vänster för att inte en högerextrem världsordning ska ta vid, skriver Erik Bovin.
1989. Detta årtal har länge fått symbolisera slutet för vänstern som global politisk kraft. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Den 9 november i år var det 30 år sedan Berlinmuren föll. Många var med rätta lättade när det begav sig. Befrielsen var nödvändig. Samtidigt: ett stort nederlag för vänstern där kapitalismen segrade. 30-årsdagen uppmärksammades i en tid när populistiska makthavare talar om nya murar. Det är inte omöjligt att en tilltagande polarisering gör det möjligt för sådana absurda förslag att bli verklighet.
Visst, långt in på 90-talet såg det fortfarande ut som att Francis Fukuyama hade rätt med den välkända tes som först formulerades i artikeln ”The end of history?”. Den kapitalistiska världsordningen korades till den bästa och enda möjliga. De stora ideologiernas död utropades samtidigt som nyliberalismen frodades. Att även den utgjorde en ideologi var det tydligen få som ville kännas vid.
Senaste decennierna har det dock blivit allt mer uppenbart att nyliberalismen inte håller – den klarar inte av att skapa starka samhällen. Även stora delar av högern tycks ha insett det, vilket förklarar varför till och med den så kallade ”anständiga högern” blivit mindre liberal, mer hårdbarkat konservativ. Samtidigt har det i och med klimatkatastrofen blivit uppenbart att kapitalismen är otillräcklig, rentav orimlig. Marx tes: att kapitalismen förr eller senare går under, känns återigen giltig.
Medan nyliberala samhällen kollapsar – passar djupt konservativa och högerextrema krafter på att ta över rodret. Egentligen borde det vara ett guldläge för vänstern att ta upp kampen mot kapitalismen och nyliberalismen. För mig är det fullständigt obegripligt att man står handfallna och istället låter brunhögern diktera dagordningen. Av allt att döma saknar vänstern såväl självförtroende som en utarbetad plan för att återerövra makten. Vad jag här talar om är makt i vid bemärkelse. Ett parti behöver inte nödvändigtvis inneha regeringsmakten för att styra ett land i sin ideologiska riktning, detta har inte minst SD visat. Det är inte sossarna utan SD som de senaste åren satt den politiska agendan i det offentliga samtalet. De har även lyckats få stora delar av riksdagspartierna att föra en politik som liknar deras egen.
Medan SD studerar politisk teori av en vänsterfilosof (!) har vänstern själva sedan 1989 tappat sin intellektuella spänst.
Jag förstod att SD skulle bli mer än en tillfällig uppstickare när jag fick höra talas om att personer inom partiets toppskikt läste Gramsci. När partiet trädde in i riksdagen var det lätt att avfärda dess företrädare som ett inte så skarpsinnigt gäng med järnrör i handen. Nu är läget annorlunda. Vänstern borde lära känna sin fiende – för att utarbeta mothugg som biter. Det vore ett första steg. Medan SD studerar politisk teori av en vänsterfilosof (!) har vänstern själva sedan 1989 tappat sin intellektuella spänst. Man talar till sina anhängares hjärtan men tycks sakna strategi för att återta makten i samhället. SD är överlägsna andra partier i att nå ut på sociala medier. Vid det här laget duger ingenting mindre än att hänga med i den kapprustning i digital spridning som pågår om man på allvar vill utmana detta unkna parti.
Jag menar att man i detta läge bör kavla upp ärmarna och bli mer revolutionslystna. Det är nämligen få som idag tror på Fukuyamas tes. Historien slutade inte 1989. Den kapitalistiska världsordningen kommer förr eller senare kollapsa. Apropå utvecklingen bland annat i USA och Europa senaste tiden så får vi ändå hoppas att det inte är en högerextrem världsordning som tar vid.
info@opulens.se
