ARTIKELSERIE. På SAF:s kontor bjöds på karameller och vykort med Margaret Thatcher som motiv (Bild: Charlie Rosales Sandqvist)
Svenskt Näringsliv hade en långsiktig strategi och idag ifrågasätter ingen längre marknadskrafterna. I tre artiklar berättar Crister Enander en historia de flesta av oss glömt. Detta är den andra delen. Igår publicerades Om ett möte.
Näringslivet fattade 1971 sitt beslut. Därefter fanns inget tvivel, ingen tvekan. Från beslut direkt till handling. Planen sattes i verket. Striden om folks medvetande skulle tas på allvar. Slaget om tanken genomfördes obevekligt och konsekvent. Den var en operation, behandlades strikt och disciplinerat som erövrandet av vilken annan marknad som helst.
Analys och Utvärdering. Målgrupper och Insatser. Organisation. Därefter ordergivning: Handling! Verkställ!
Allt följde, slag i slag, ett beprövat mönster. Och ingen har kunnat undgå att se resultaten. Marknaden är plötsligt förklarad helig. Folket, det stora flertalet, måste “hjälpa till”. “Det är hårda tider”, säger man och hukar sig ute i arbetslivet. Industriägarna och företagarna – de som för kallades kapitalister – arbetar alla för vårt bästa. Direktör Gyllenhammar lyckas till och med, år efter år, att placera sig på listan över landets populäraste män.
De har, enkelt uttryckt, lyckats ta sig in i skallen på oss alla!
Genom envist arbete och en med åren allt mer kompetent medarbetarstab, men framför allt med en långsiktig planering – där de satsade miljonerna i medvetandeindustrin har tillåtits arbeta på sikt och inte förväntats ge omedelbar eller direkt mätbar avkastning – har SAF lyckats få till stånd en, som det heter i dessa kretsar, “djupgående attitydförändring”.
Vad det rör sig om är hjärnhandel. Precis så: hjärnhandel! Dessutom Sveriges mest framgångsrikaste. En krona per grå cell! Miljoner rullar. Föreställningarna, medvetandet – våra attityder och inställningar – har sakta men obevekligt förändrats.
Förändringen och propagandakampanjen inleds på allvar 1971. Sture Eskilsson – Janerik Larssons företrädare på posten som Informationsdirektör – skrev då sin berömda Promemoria, “INFORMATIONSVERKSAMHETEN”, ur vilken Folket i Bild lyckades publicera utdrag i sitt första provnummer, med efterföljande rabalder ända upp i Riksdagens plenisal. Där en orolig och skrämd C H Hermansson den 25 november 1971 frågade dåvarande utbildningsministern – vid namn Ingvar Carlsson – ”vad han tänkte göra åt Sture Eskilsson”?! Mats Svegfors, då ledarskribent och senare chefredaktör på Svenska Dagbladet, skrev om dessa farhågor vilka högern vid den tiden av förklarliga skäl försökte tona ner: “För en gångs skull hade… C H Hermansson rätt”!
Där och då, mitt i 70-talets kraftigaste vänstervind, lades riktlinjerna fast. Målgrupperna fixerades, med PM:ens ord: “journalister, riksdagspolitiker, student- och ungdomspolitiker… den stora och något diffusa skara, som går under beteckningen kulturarbetare och som betyder rätt mycket för opinionsbildningen.”
Kampanjen drogs igång. Delmålen var, i korthet, att i första skedet kartlägga vänsterrörelserna och hitta möjliga vägar att nå fram till och övertyga ett fåtal “utvalda” och framträdande personer. SAF har aldrig riktat informationsverksamheten till större eller bredare grupper: ”Detta synsätt begränsar”, står det också i Eskilssons PM, ”användningen av den direkta masskommunikationen.”
Strategin var enkel: genom att påverka och förändra en “elit” väntade man sig att “eliten” skulle påverka och förändra andra, det stora flertalet.
Elitismen – frånstötande åtminstone i mina ögon – i arbetssättet försöker ingen av dem att dölja. (”Akademikerna”, säger Eskilsson när jag intervjuar honom, ”är en viktig målgrupp, som lär sig någonting och som sedan kommer att delta i debatten. Vi är inte ute efter masseffekter.”) En annan viktig grupp var “den ideologiskt intresserade ungdomen.” Det stora problemet, då 1971, var som Eskilsson framlade det “knappheten på lämpliga författare.” Ännu hade inte Lars Gustafsson ställt sin amerikanska computer till förfogande. Och det skulle dröja ytterligare ett knappt decennium före värvningsarbetet gav resultat.
Då, plötsligt, blev det å andra sidan grand slam bland universitetskårens lärare, från lektorer och docenter upp till de högt taxerade professorerna. De senare slussades genast över till det år 1978 bildade Ratio – det “Vetenskapliga rådet”.
Nästa steg var “vänsterindoktrineringen”. Även den skulle först “kartläggas, analyseras” och sedan – genom bl a “kontakter med skolan” – bearbetas och angripas. “Vi måsta skapa en näringslivets ideologi”, löd Eskilssons flammande ut- och uppmaning till SAF:s samtliga direktörer. Eskilsson fick kämpa för att få klartecken och pengar till sin brett upplagda strategi inför slaget om tanken.
Planen har – med stor och skrämmande framgång – genomförts snudd på till punkt och pricka efter Eskilssons ritningar. Den lyckades. Problemen, utåt såväl som inåt, har varit stora. Många splittringar och utrensningar – inte olika 70-talsvänsterns – har utan att synas i media skakat organisationen. Största sprickan uppstod när de som tagit de amerikanska frihetslärorna på allvar började erövra alltfler framskjutna positioner. Libertianerna – de mot anarkismen gränsande frihetsförespråkarna – åkte ut. Ordningen under och rättningen i ledet efter SAF:s övergripande politiska och samhällsekonomiska intressen återupprättades.
Aktiebolaget Timbro drogs igång i Ratios kölvatten. Timbro var stridsspetsen och därtill Näringslivets Fonds – dvs SAF:s – ansikte utåt, vid sidan av det finare och rumsrenare Ratio. Idag är det en arbetsplats för cirka 25 personer, vilka var och en omsätter omkring var sin miljon om året. Ringarna – och pengarna – från Näringslivets fond sprider sig under 80-talet och framåt i allt vidare cirklar. Deras verksamhet är “hemlig”, döljs helt under och med hänvisning till fondlagstiftningens anonyma mantel. Vissa av ringarna – och pengaflödet – är likväl synliga:
Det omfattande projektet “Den nya välfärden” med Patrik Engellau som ledande namn. Men även med den mer kände renegaten Ian Wachtmeister som belastning, vilken dessutom uppträder i den av SAF-TIMBRO-RATIO hysteriskt förnekade rollen som den praktikens och handlingens man som i full karriär håller på att politiskt förverkliga “Den nya välfärdens” idéer.
Näringslivets MediaInstitut, i SAF:s regi, med såväl ett inre omfattande analys- och utredningsarbete av medias agerande som skapare av ett utåt välriktad propagandamaterial till utvalda grupper av journalister och författare som huvudsakligt syfte.
Joachim von Braun skulle kartlägga Östspionaget och den “omstörtande verksamhet i Sverige”. Arvid Lindmans Stiftelse, vilken bl a bekostar utgivandet av Svensk Tidskrift och mycket annat. AB Timbro (där Mats Johansson är Verkställande Direktör) med de tre underavdelningarna: 1)Timbro idé – med bland annat tidskriften Smedjan (chefredaktör Carl Rudbeck och Näringslivets presstjänst (NPT). 2) Bokförlaget Ratio/Timbro, 3) Cityuniversitetet – ”Det privata universitetet med bildning i centrum”, (där professorer som Ingemar Ståhl och Aleksander Peczenik samsas med lägre akademiker som lektor Lennart Berntsson och Håkan Arvidsson.)
Näringslivets EG-Fakta. Det senaste och i särklass hårdast prioriterade av SAF:s alla propagandaprojekt. Redan nu, trots att kampanjen är kvar i startgropen, slukar den riktigt stora summor pengar. Senaste utspelet mot offentligheten – vilket helt skiljer sig från SAF:s grundstrategi – är upprättandet av ett 020-nummer via Televerket, dit folk kan ringa för information från hela landet för den facila summan av 29 öre. “Gärna EG men hur blir det med pensionen?” frågar SAF i kostsamma annonser precis som om de inte hade ett eget svar på frågan formulerat. Arbetsgivarnas intresse i EG/EU-frågan är av så massiv karaktär att såväl motståndare som anhängare borde ringa sönder växeln i bitar.
Reklambyrån KREAB, vilken kanske inte får pengar utan enbart tjänar pengar på det från högern och dess skilda organisationer massiva flöde av böcker, broschyrer, kampanjer. KREAB arbetar förutom åt SAF och Industriförbundet även för Moderata samlingspartiet i vars VU (Verkställande Utskott) minst en – antagligen två – av KREABS ägare sitter! Ironiskt och pinsamt nog trycker KREAB – genom ett helägt dotterbolag – succén “Hur man deklarerar”, den som dimper ner i alla våras brevlådor i februari varje år.
crister.enander@opulens.se
