Den fantastiska Superliberalismen

Samhälle

IDÉVÄRLDEN. Det finns en form av liberalism som står i en klass för sig. Som verkligen tar den enskilda människans totala frihet på fullt allvar. 

Som hängivet värnar om en människas rätt att äga sin kropp och sin tankar. Som ursinnigt tar strid mot allt som inskränker varje individs fundamentala frihet att kunna förverkliga sig själv. Vi talar om Superliberalismen.

Rörd – näst intill tårögd – är jag var gång jag tänker på hur mycket gott denna ism vill oss människor. En ism som – i sin överväldigande generositet – vill montera ner vårt påtvingande välfärdssamhälle och reducera det till ett minimum.

Sant och riktigt är att denna form av liberalism tillskriver varje unik människa en stor självkännedom. Människan vet själv sina styrkor och svagheter, vilket vetenskapen torde ha belagt ett oräkneligt antal gånger. Denna ism underskattar aldrig hennes enastående förmåga att inhämta kunskap, information och annat vägledande vetande. Inte heller negligerar Superliberalismen hennes duglighet att endast ta med det som är relevant när hon i sina överväganden ska fatta det slutgiltiga beslutet i frågor som exempelvis rör valet av livspartner. Eller skithuspapper för den delen.

Kom nu inte bara dragandes med att människor far illa i livet om man monterar ner samhällets skyddsnät. Sådana påståenden vittnar om bristande kunskaper om hur det verkligen ligger till. Kort sagt: Det håller inte. För allt hänger ju på individen själv. Låt mig vara tydlig här. Människan har en fri vilja. Inget begränsar henne. Hon är – för att tala klarspråk – summan av sina fria val. Alldeles riktigt. Om hon som enskild människa struntar i sin utbildning – oavsett vilka skäl till det må vara – så är det upp till henne. Om hon väljer att inte vara tillräckligt ihärdig i sitt jobbsökande så är det upp till henne. Om hon väljer att inte vara social så är även det upp till henne. Allt är upp till henne. Allt. Och åter allt.

Om hon blir alkoholist så är det blott hennes eget fel. Och om hon till på köpet väljer att bli narkoman så är det också hennes fel. Om hon fastnar i prostitution – efter att slarvigt ha kalkylerat för- och nackdelar med en sådan profession – så är också det hennes fel. Svårare än så är det inte. Det samma gäller om hon med ett skjutvapen begår ett grovt rån eller rent av skjuter huvudet av på en intet ont anande människa. Det är alltid hennes eget fel. Det var ju hon som tryckte av skottet. Och den som fick sitt huvud söndersprängt får skylla sig själv. För när allt kommer omkring så valde denna förmodligen suicidalt benägna person att stå i vägen för den framfarande kulan.

Superliberalismen är en ism som står över slarviga och oftast dåligt definierade begrepp som solidaritet, gemenskap och sammanhållning. En ism som ser oförstående på ogenomtänkta – men dock försåtliga – utsagor om alienation och ensamhet. En ism som har så mycket gott i sitt fria sinne att den till och med har överseende med spontana protester från vilsna medborgare vilka inte haft tillräckligt med stake för att stå på egna ben.

I denna form av liberalism – där man inser vikten av att vara ”karl för sin hatt” – finns bara möjligheter. Och åter möjligheter. Förklaringen till det är – och detta är det geniala i denna ism – att man har lyft bort allt betungade samhällsansvar som varje individ bär på sina axlar. Ansvar som är framsprunget ur ett historiskt sammanhang och ur vilka ord som broderskap och jämlikhet har vuxit fram. Ord som visserligen förespråkarna för Superliberalismen är medvetna om, men som man – på goda grunder – inte tillskriver något som helst värde då de endast är ord och inget annat än ord. Men framför allt är det otänkbart för dessa förespråkare att sådana ord – som har något tvivelaktigt över sig – ska få skymma sikten för det som verkligen gäller, nämligen Äganderätten.

Åh denna sakrala inrättning som väger tyngre än liv och lem. Äganderätten är förmodligen det vackraste ord som någonsin uppfunnits i ett civiliserat språk. Sannerligen. Bara ordet i sig är skäl nog för att sluta upp bakom denna form av pålitlig liberalism. Smaka bara på ordet. Äga. Nu börjar ni säkert inse vidden av ordets vidunderliga valörer. Tänk bara på denna mening: Jag vill äga. Är den inte slagkraftig? Visst är den det!

Känt är att den enskilda människan ofrivilligt föds in i ett socialt sammanhang – familjen. En besvärande omständighet. För är det någonting som Superliberalismen ogillar skarpt så är det slumpen. Men i det här fallet är det en skenbar slump. Och det finns en lösning. Med andra ord är valet av familj också ett utslag av den fria viljan. I just det här fallet kan lösningen ge vissa reinkarnationistiska konnotationer. Ni förstår, eftersom ens uppväxt och uppfostran är viktig och något man som sann superliberalist styr över, är det också en självklarhet att superliberalisten därigenom kommer ha förmånen att välja sin egen familj i nästkommande liv som människa eller åsna. Så klokt uttänkt!

MELKER GARAY

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Melker Garay

Melker Garay är författare och bildkonstnär. Han äger och driver med sina kollegor Opulens. Han är född i Chile, kom till Sverige som fyraåring och bor idag i Norrköping. Hans skönlitteratur kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Mer om författaren Melker Garay: www.garay.se

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen